Go to main navigation
parisnyhet.jpg

Foto: Shutterstock

NYHETER

Biståndsgivarna litar inte på de fattiga länderna

För tio år sedan lovade världens stora biståndsgivare att en större del av ägarskapet för biståndspengarna skulle ligga hos de länder som tar emot biståndet. De lovade också mer samordning. Så har det inte blivit, delvis för att givarländerna inte litar på mottagarländerna. Det menar skribenterna i en ny rapport som följt upp den så kallade Parisdeklarationen från 2005.  

— Vi bygger våra slutsatser på lång erfarenhet av att bistånd fungerar bättre när mottagarna själva känner ansvar, snarare än att det kommer externa aktörer och talar om för mottagarna “att gör ni på det här viset blir det bra”, säger Bertil Odén, en av skribenterna bakom rapporten som publicerats i det senaste numret av Göteborgs universitets institution för Globala studiers rapportserie Perspectives.

Rapporten är en uppföljning av en rapport som Bertil Odén och medförfattaren Lennart Wohlgemuth skrev 2011. Då konstaterade författarna att riskerna för att biståndet fragmenteras, utsätts för ökad konkurrens, kortsiktighet och inte tillräckligt anpassas efter mottagarländernas egna prioriteringar var stora.

— Vi skrev att det förtroende som byggts upp mellan biståndsgivare och mottagare riskerade att raseras. Nu ser vi att våra farhågor besannas, säger Bertil Odén.

Anledningen till att löften från Paris 2005 inte infrias är flera. Bland annat ligger biståndsvärldens stora fokus sedan ett par år tillbaka på 2015-års tre stora konferenser för att ta fram de nya globala utvecklingsmål som ska ersätta millenniemålen, finna finansieringsmöjligheter till dessa mål och slutligen på det stora klimattoppmöte som hålls i Paris i december.

Toppmötena till trots, de stora stötestenarna för Parisdeklarationen handlar till slut om förtroende, menar rapportförfattarna. Givarländernas förtroende för mottagarländerna har minskat. Regeringar i de rika länderna anser att utvecklingsländerna inte har skapat de förutsättningar som krävs för att de själva ska hantera biståndet. Man räds även korruptionsskandaler.

— Givarländerna brister också i samordning, vilket delvis beror på den ekonomiska krisen, men även på resultatagendan, att varje enskild land vill kunna redogöra för vad just deras pengar gått till. Det går inte ihop med att mottagarländerna ska få utökat ansvar, säger Bertil Odén.

Som exempel lyfter Bertil Odén den tidigare regeringen och biståndsminister Gunilla Carlsson vars utgångspunkt var att “vi måste ha kontroll, för vi litar inte på er”. Han ger Carlsson beröm för sin första tid som biståndsminister då hon drev på Parisdeklarationen, men sedan blev det alltför stort fokus på resultat.

— Det är viktigt med resultat, men till slut når man en “tipping point” när det slår över och det går utöver de långsiktiga effekterna. Idag går allt mindre Sida-pengar till långsiktiga bilaterala utvecklingsprogram. Istället går de till temasatsningar och multilateralt stöd. Med nuvarande trender  riskerar förtroendet mellan givarländer och mottagare att skadas än mer i det långsiktiga bilaterala biståndet.


Text: Erik Halkjaer

Tip a Friend heading