Go to main navigation

Foto: Wikipedia commons

Colombianska specialstyrkor övar strid på militär flygplats i Colombia, 2007.

Foto: Erik Halkjaer

Den colombianska människorättsförsvararen Islena Rey Rodriguez, ordförande i Comité Civico de Derechos Humanos del Méta, och mottagare av Per Anger-priset 2015.

Foto: Erik Halkjaer

Chefen för FN:s utvecklingsorgan UNDP i Colombia, Fabrizio Hochschild.

NYHET

Fyra utmaningar för fredsprocessen i Colombia

För en månad sen förklarade Colombias president Jose Manuel Santos att ett fredsavtal som markerar slutet på en 50 år gammal konflikt kan bli verklighet i mars nästa år. Men ett avtal gör ingen fred. Fredsprocessen kan ta ytterligare tio år.

I förra veckan besökte chefen för FN:s utvecklingsorgan, UNDP, i Colombia, Fabrizio Hochschild, Stockholm och Sverige. För OmVärlden la han fram de fyra främsta utmaningar som fredsprocessen i Colombia står inför.

1. Att nå en överenskommelse

– Man har kommit långt och flera skeptiker trodde aldrig att man skulle nå ända hit. Man har försökt flera gånger förr, men aldrig lyckats. Mycket är kvar att göra, men personligen är jag hoppfull. Förhoppningsvis når man en överenskommelse inom sex till tolv månader.

2. Att genomföra fredsavtalet

– En stor del av implementeringen måste genomföras i de mest avlägsna, fattigaste och osäkraste delarna av Colombia, där de statliga institutionerna är svaga och andra väpnade grupper kommer kämpa hårt för att hålla all form av rättssäkerhet borta. Detta för att kunna behålla sin företagsmodell som bygger på illegala aktiviteter som narkotikaodling, utpressning, illegal gruvverksamhet och smuggling.

3. Att hantera andra väpnade grupper

– De väpnade grupper som inte är en del av fredsprocessen mellan regeringen och gerillan Farc kommer att försöka dra fördelar av de möjligheter som dyker upp när Farc avväpnas. För att svara på det måste man snabbt få en stark institutionell närvaro i de delar av landet där staten är svag.

4. Att hantera pessimismen

– Fredsprocessen är kontroversiell i Colombia. Många menar att man genom processen ger politisk status åt en så kallad terroristgrupp. Andra hävdar att fredsprocessen inte kommer innebära fred, att problemet är för stort och att flera regeringar lovat förändring i landets fattigare områden tidigare, utan att löftena infriats.

Fabrizio Hochschild har viss förståelse för det som han kallar är en negativ syn på fredsprocessen, men han menar att om regeringen och gerillan kan nå en överenskommelse är det trots allt ett viktigt första steg. Det kommer sätta stopp för väpnade konfrontationer mellan de två stridande parterna. Sen handlar det om att ”fostra en miljö där alla har samma möjligheter till utveckling, rättsäkerhet, mänskliga rättigheter”. Colombias regering säger att det krävs minst tio år för det.

Vinnare av Per Anger-priset

En av skeptikerna är den colombianska människorättsförsvararen Islena Rey Rodriguez, som i förra veckan tog emot Per Anger-priset, för stora humanitära och demokratifrämjande insatser, i Stockholm. Tillsammans med 59 andra personer grundande hon 1989 organisationen Comité Civico por los derechos humanos del Méta (Civilkommittén för mänskliga rättigheter i Méta). Idag är hon en av de få överlevarna.

På Forum för levande historia, i Gamla Stan, förklarar hon att hon och hennes kollegor stödjer det kommande fredsavtalet, men att det inte handlar om fred, utan om en överenskommelse.

– Vi förbereder oss inte för vad regeringen kallar en post-konflikt, utan för en post-överenskommelse. Freden har fiender. Kriget ger dem inkomster och ett bekvämt liv. Jag talar om den förre presidenten Alvaro Uribe och hans partikamrater. De vill inte ha något fredsavtal, säger Islena Rey Rodriguez.

Ojämlik fördelning av inkomster och jord

Våld och ojämlik fördelning av inkomster och jord har följt Islena Rey Rodriguez genom hela livet. Hennes far hotades 1970 av förmögna jordägare som ville åt hans land. De sa att de skulle bränna inne hela familjen om han inte gav dem både mark och boskap. Han gjorde som de sa. 

Islena Rey Rodriguez kallar dem som hotade hennes far för paramilitärer, men påpekar att företeelsen inte dök upp förrän på 1980-talet. Enligt henne är paramilitären bara en mer organiserad form av det våld som en liten förmögen överklass i Colombia alltid utövat över en stor fattig majoritet.

Det var också i regionen Méta, i centrala Colombia, som de paramilitära grupperna dök upp för första gången. De stöddes av knarkkartellerna, politiker, stora jordägare och militärer. Genom hot och våld lade de beslag på stora arealer mark. De låg även bakom flera massakrer på civilbefolkningen. Av de 60 personer som grundade Comité Civico por los derechos humanos del Méta dödade de nästan allihop.

Har överlevt tre attentatsförsök

Mellan 1996 och 2006 låg kommittén i princip nere, men när Islena Rey Rodriguez gick i pension från de elbolag där hon jobbat hela livet väckte hon åter liv i organisationen. Befolkningen i området saknade möjligheter att anmäla och fördöma övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Islena rey Rodriguez har själv överlevt tre attentatsförsök.

– Situationen i Colombia är inte lätt. Staten är inte förberedd eller vill inte förbereda sig på den nya period av våld som kommer när gerillan lagt ner vapnen. Knarkkartellerna, paramilitärerna och de stora jordägarna kommer ta deras plats, uppbackade av politiker som Uribe och multinationella företag som behöver mark för olja, mineraler och agrobusiness.

Text: Erik Halkjaer

Korta fakta/Konflikten

Inbördeskriget i Colombia har pågått sedan 1964. Vänstergerillan Farc är den största (ca 8 000 beväpnade medlemmar, enligt FN) av de många grupper som slagits mot den colombianska staten under konflikten. I slutet av 1980-talet bildades paramilitära grupper som bekämpade gerillagrupperna Farc, ELN och EPL. 1996 bildade paramilitärerna gruppen AUC som formellt upplöstes 2006. De andra gerillagrupperingarna ELN och EPL är idag relativt små väpnade grupper. Farc och regeringen inledde 2012 fredsförhandlingar i Havanna, på Kuba.

Tip a Friend heading