Go to main navigation
msb-ebola.jpg

Läkare utan gränsers team på ebolacentret i Kailahun, Sierra Leone.

Foto: P.K .Lee /Läkare Utan Gränser

Läkare utan gränser kritiserar Sverige för sen ebolainsats

Hjälpen kom sex månader försent, Sverige och världen reagerade alldeles för långsamt på ebolaepidemin. Läkare utan gränser riktar i en färsk rapport skarp kritik mot Världshälsoorganisationen (WHO), medlemsländerna och även regeringarna i de drabbade länderna.

Omvärlden har redan rapporterat om Sveriges sena respons på ebolaepidemin i Liberia, Sierra Leona och Guinea. Beslut om att skicka personal och utrustning fattades av den svenska regeringen i mitten av oktober, men först i början av december var en större personalstyrka från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) på plats för patientarbete. I februari reste de hem trots att smittspridningen var långt ifrån över.

I Läkare Utan Gränsers rapport, som presenteras idag, den 23 mars, levereras tung kritik mot WHO som inte tog varningarna på allvar.

– Hjälpen kom alldeles försent. Vi hade kunnat rädda fler liv om vi hade reagerat snabbare, ja vi hade till och med kunnat stoppa hela epidemin under våren. Det var många enormt stora misstag som begicks, säger Henry Gray, kriskoordinator i Läkare Utan Gränser.

Det har gått mer än ett år sedan de första rapporterna om ebola kom från de drabbade länderna i Västafrika. Fler än 24 000 personer har smittats och närmare 10 500 har dött i blödarfebern.
Läkare Utan Gränser larmade WHO om en ebolaepidemi utan motstycke för första gången redan i mars förra året. Nästa gång Läkare Utan Gränser ringde i varningsklockan var i april, vid ett möte där WHO försökte tona ned hotet.

Strax före sommaren, i juni, gjorde Läkare Utan Gränser ännu ett försök att få världssamfundet att agera. Först i juli monterade WHO upp de första behandlingscentren i Liberias huvudstad Monrovia, i en tid när ebolan grasserade i en andra våg av epidemin.
– Men det dröjde ända till oktober innan den stora hjälpen sattes in på bred front, säger Henry Gray.

Utöver okunskap och oförståelse lyfter Henry Gray ett par andra förklaringar till den långsamma starten på hjälpinsatserna.
– Det var så många missade chanser och möjligheter att göra något. WHO har först och främst en omodern organisation med dålig kommunikation, som behöver ses över för att kunna klara katastrofuttryckningar. Samtidigt kan vi inte bara skylla på WHO, som består av medlemsländer som alla har ett ansvar. Därtill försökte de tre drabbade länderna i början att skyla över, att inte reagera, av rädsla för att deras ekonomier skulle förlora kraft, säger Henry Gray.

En granskning, gjord av den brittiska tidningen The Guardian, visar också att WHO avsiktligt drog ut på tiden med att sätta in hjälp, just av rädsla för att riskera de drabbade ländernas handel. Henry Gray är ytterst tveksam till om WHO eller andra kommer att lära sig av läxan.

– Världen är kanske i något bättre skick nästa gång ebola bryter ut någonstans. Men när de sista ebolafallen är borta kommer vi se allt "självberömmande" och gratulationer inom WHO och på andra håll, och jag är rädd att ingen kommer att ta intryck av vad som skett och förbättra arbetet, säger Gray, som understryker att Läkare Utan Gränser också måste lära sig av sina egna insatser.

Den sena responsen från WHO och organisationens medlemsländer gjorde, enligt Läkare Utan Gränser att det blev frivilligorganisationen som till en början fick ta en stor del av ansvaret för att bekämpa epidemin. Det i ett läge när Läkare Utan Gränser hade 40 personer som hade kunskap om ebola.
Bristen på sjuksängar och personal blev smärtsamt uppenbar i augusti när Läkare Utan Gränsers behandlingscenter i Monrovia bara kunde ha öppet 30 minuter per dag för att släppa in nya sjuka. Folk dog utanför stängslen.

Anna Sjöblom, medicinsk humanitär rådgivare på Läkare Utan Gränser i Sverige, tror att ytterligare en orsak till att ingen ingrep var den stora tilltron till Läkare Utan Gränser. Att de skulle klara av det på egen hand.
– Vi har varit på plats i samtliga ebolautbrott i världen på senare år. Alla trodde att vi skulle klara detta också. Cyniskt nog var det först när två amerikaner insjuknade i ebola som världen reagerade på riktigt, säger Anna Sjöblom.

Precis som Henry Gray betonar Anna Sjöblom att spridningen av ebola hade kunnat stoppas långt tidigare, och att vården hade kunnat vara bättre.
– Vi hade sluppit ta alla dessa omöjliga beslut och lägga in patienter utan att kunna ge någon vård annat än en säng att dö i. Med fler mindre behandlingscenter hade förmodligen vården blivit bättre än i en gigantisk inrättning med flera hundra vårdplatser. Men vi hade inget annat val så som situationen var i Monrovia i somras.

Anna Sjöblom tycker att det var synd att det tog tid för Sverige och MSB att sätta in hjälp. Samma tongångar hörs från Henry Gray.
– Det hade varit bra om Sverige, Frankrike, Storbritannien och alla andra hade åkt ut i mars månad. Det är en skam för alla att det behövde ta så lång tid.

Text: Agneta Borgström

Tip a Friend heading