Go to main navigation
civicus-monitor-world-map.png

CIVICUS har kartlagt medborgares rättigheter på global skala. Hittills har 104 länder studerats, och de som rapporterats som ”stängda” är: Bahrain, Burundi, Kuba, Ekvatorialguinea, Eritrea, Etiopien, Iran, Laos, Libyen, Nordkorea, Saudiarabien, Sydsudan, Sudan, Syrien, Förenade Arabemiraten och Vietnam.

Foto: CIVICUS

nyhet

48 länder förtrycker sitt folk

Fler än tre miljarder människor lever i länder där civila fri- och rättigheter att protestera, organisera sig och tala fritt är begränsade. I sexton länder bedöms utrymmet för civilsamhället vara helt "stängt". Inom biståndet fortsätter diskussionen om hur stöd bäst ska riktas för att bryta den här trenden.

Hotet mot enskilda individers medborgerliga fri- och rättigheter växer och i allt fler länder inskränks medborgarnas demokratiska utrymme. Trenden, som blivit allt tydligare de tio senaste åren, är global och pågår i såväl demokratiska som auktoritära stater, och den ser inte ut att vända inom en nära framtid.

– Utvecklingen har accelererat, delvis på grund av att regeringarna har kopierat varandras metoder i att begränsa utrymmet för civilsamhället, säger Karin Fällman, ämnesspecialist vid Sidas enhet för civilsamhället.

CIVICUS, en global allians för organisationer inom civilsamhället, kartlägger medborgares rättigheter på global skala. Hittills har 104 länder studerats och 16 länder i världen bedöms vara ”stängda” och präglas alltså av rädsla, våld och hårda straff för den som kritiserar regeringen. Det handlar om Bahrain, Burundi, Kuba, Ekvatorialguinea, Eritrea, Etiopien, Iran, Laos, Libyen, Nordkorea, Saudiarabien, Sydsudan, Sudan, Syrien, Förenade Arabemiraten och Vietnam.

Ytterligare 32 länder har fått stämpeln ”förtryckt”, vilket betyder att 3,2 miljarder människor lever i länder där utrymmet för civilsamhället att agera är begränsat.

Förändrat klimat

Utrymmet för civilsamhället att agera började krympa för mer än tio år sedan. Sedan attackerna den 11 september och kriget mot terrorismen påbörjades har jakten på terrorister utnyttjats av regeringar på alla kontinenter för att ifrågasätta, övervaka och motverka civilsamhället. Det har lett till en försiktighet och misstro mellan civilsamhälle och regeringar, vilket också påverkar den enskilde medborgaren och arbetet för hållbar utveckling.

Men hur man ska tackla problemet är fortfarande uppe för diskussion. I augusti skrev Agneta Gunnarsson i OmVärlden om otydligheten i Sveriges nya strategi för bistånd genom organisationer inom det civila samhället. Strategin, som började gälla från och med i år, framhåller vikten av ökad samverkan både inom det civila samhället och mellan civilsamhället och andra aktörer, men har svårt att specificera hur det ska gå till, anser hon. Hur kan biståndet stödja arbete för att vända restriktiva lagar och ett repressivt samhällsklimat till motsatsen?

Det är ett av ämnena som kommer att diskuteras på ett högnivåmöte i Nairobi i slutet av november, där företrädare för olika delar av biståndsbranschen möts för att prata om effektivitet inom utvecklingssamarbetet, men även om hur stater, privata sektorn och civilsamhället ska kunna samarbeta bättre för att skapa utveckling. Enligt ämnesspecialisten Karin Fällman på Sida så handlar mötet till stor del om hur det bredare nationella ägarskapet över utvecklingen kan stärkas. 

– Ökat fokus på nationella utvecklingsplaner ska göra att det är partnerländerna som tydligare leder utvecklingen på landnivå. Det mesta som finansieras inom nationell utveckling ska därför ske inom nationella utvecklingsplaner. Det är bra för ägarskapet så länge planerna bygger på en demokratisk process som inkluderar organisationer från civilsamhället. Å andra sidan gör detta fokus på nationella utvecklingsplaner till viss del att civilsamhällets egna initiativ och agendor begränsas, säger Karin Fällman.

Ökat stöd

Samtidigt ökar regeringen stödet till civilsamhället med 150 miljoner i 2017 års budget, inklusive en särskild satsning för att motverka utvecklingen i flera länder där det demokratiska utrymmet krymper.

– Att anslaget till civilsamhället ökar är ett tecken på att det finns ett behov. Det är jättepositivt att stödet ökar, men den generella trenden ser inte positiv ut, säger Charlotta Norrby, chef vid enheten för stöd till civilsamhället.

Men det är inte hela sanningen. Det beror delvis på ett ökat behov, men är också en följd av en omstrukturering av biståndspengarna. Tidigare gick mer pengar till kapacitetsbyggande av staters institutioner, men på grund av brister i systemet och korruption har stödet riktiats om och går nu i större utsträckning till organisationer inom civilsamhället som arbetar med att öka medborgarnas demokratiska rättigheter.

– Nu när det blir värre måste vi tänka smartare. Inte bara mer pengar för att öka det demokratiska utrymmet, utan samtidigt ett bättre och mer effektivt utvecklingssamarbete för att på ett mer holistiskt sätt främja ett gynnsamt samhällsklimat för civilsamhället, säger Karin Fällman.

Björn Widmark

Tip a Friend heading