Go to main navigation
narkotika.jpg

Bilden är tagen i Darjeeling, Indien.

Foto: Jonas Gratzer/Getty Images

NYHET

8 saker du behöver veta inför FN-mötet om narkotika

Den här veckan möts världens länder för att diskutera narkotikapolitik. Utgångsläget är unikt: aldrig förr har så många länder velat skrota förbuden. Varför? Vad kan det leda till? Och varför säger Kofi Annan att tanken om en drogfri värld är ”en illusion”?

1. Vad är UNGASS?

Förkortningen står för United Nations General Assembly Special Session och är ett toppmöte i FN:s generalförsamling i New York. På sådana toppmöten får generalförsamlingen tillfälle att diskutera särskilda frågor, som exempelvis narkotika. Organisationer från civilsamhället medverkar, om än utan beslutsrätt, vid sidan av och tillsammans med ländernas delegationer.

2. Varför hålls mötet nu?

När FN senast samlades för att diskutera narkotika 1998 var slagorden ”For a drug free world”. Målet om en narkotikafria värld har som bekant inte uppnåtts, trots upprepade löften och deadlines från medlemsländerna.

Enligt FN:s ”World Drug Report” från i fjol uppskattas att 246 miljoner människor, eller var 20:e människa på jorden i åldrarna 15-64, använde minst ett olagligt narkotiskt preparat under 2013.

Den förda politiken har med andra ord en betydande förtroendekris. Det här mötet var egentligen planerat till 2019, men på begäran av Mexiko, Colombia och Guatemala håller man det alltså redan nu.

3. Vad ska man diskutera?

Behandling och andra hälsorelaterade frågor hör till de hetaste diskussionsämnena. I FN:s första konvention om narkotiska preparat från 1961 var det ”människosläktets hälsa och välbefinnande” som var det övergripande målet. En narkotikafri värld till varje pris som överordnat mål är ett senare politiskt påfund, påhejat av medlemsländerna. FN:s konventioner är inte lika rigida och kräver exempelvis inte att länder kriminaliserar det personliga bruket som bland andra Sverige gjort.

Man uppskattar att drygt 10 procent av världens droganvändare är så kallade problematiska användare, det vill säga har någon form av beroende. Det innebär att det finns uppskattningsvis 27 miljoner problematiska användare i världen, och av dessa är det bara en av sex som har tillgång till vård.

Man träffas även för att diskutera narkotikarelaterad brottslighet, mänskliga rättigheter, nya narkotiska preparat samt möjligheter för alternativ utveckling, med vilket man syftar på frågor som fattigdomsbekämpning, hållbar utveckling och andra sätt att bekämpa orsakerna bakom både missbruk, handel och framställning av narkotika. 

4. Vad kommer mötet att leda till? 

Det är svårt att på förhand veta om mötet kommer att bli en vattendelare i världens narkotikapolitiska historia eller mer av ett antiklimax. Klart är att FN har en allvarlig legitimitetskris i narkotikafrågan och att debatterna på UNGASS kommer att ge en fingervisning om åt vilket håll världen rör sig.

Det medlemsländerna ska försöka komma överens om är en politisk deklaration och gemensamma mål om hur man ska hantera narkotikafrågan framöver. Några förändringar i FN:s narkotikakonventioner lär dock inte ske, utan sådana beslut tas i FN:s narkotikakommission, CND. 

5. Vilka är det som vill slopa förbudet?

Alla länder har förstås egna inställningar, och inom dessa länder finns ytterligare en uppsjö av kulturer och åsiktsströmningar. Något förenklat kan man dock dela upp världen i två läger: de länder som vill hålla fast vid FN:s narkotikakonventioner om en drogfri värld och ett fortsatt generellt förbud mot all användning, handel, tillverkning och odling av narkotika. Och så de länder som menar att just det tillvägagångssättet inte har fungerat och att man behöver tänka om. Denna linje företräds framför allt av länder i Latinamerika, som framhåller hur kampen mot narkotika snarare än att lösa frågan lett till en våldsspiral. I stället bör man acceptera att det drogfria samhället är en omöjlighet, och fokusera på att minska skadorna av användningen, till exempel genom att omfördela resurser till behandling, sprutbyten och andra skadereducerande insatser.

Flera av de latinamerikanska länderna resonerar att de mänskliga kostnaderna av kriget mot narkotika – våld, osäkerhet, korruption, fängelsekostnader och dylikt – är värre än problemen som själva narkotikan ger upphov till.

Bland de reformsinnade länderna finns Uruguay, som legaliserat cannabis, men också Portugal som valt att avkriminalisera det egna bruket av all narkotika och gått in med vård i stället för straff när någon ertappas med narkotika. 

De senaste decenniet har den reformsinnade sidan fått visst momentum genom de världsledare och kända profiler som gått ut och krävt nytänk när det gäller narkotika. Bland dem finns EU:s förre utrikespolitiske talesperson Javier Solana, Brasiliens tidigare president Fernando Henrique Cardoso, Greklands tidigare statsminister Giorgos Papandreou och, kanske mest betydelsefull av dem alla i sammanhanget, FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan.

”Vi måste acceptera att tanken om en drogfri värld är en illusion,” skrev Kofi Annan nyligen i en debattartikel om varför världen bör legalisera narkotika.

”Just eftersom droger är farliga måste de regleras,” fortsätter Annan. ”Det är dags för länder, som Tyskland, som antagit bättre lagstiftning på hemmaplan, att starkt argumentera för en förändrad politik i världen. UNGASS-mötet skulle vara en bra plats att börja på.

6. Och vilka vill att narkotika ska förbli förbjudet?

De allra flesta. Bland förbudsförespråkarna finns till exempel Sverige som tycker att narkotika ska förbli förbjudet samtidigt som man är öppen för vissa skadereducerande insatser, såsom sprutbyten. Men där finns också länder som Iran, Kina, Saudiarabien, Malaysia, Singapore och Indonesien som har dödstraff för narkotikabrott

Gemensamt är att man varnar för de mänskliga kostnader som en uppluckring av narkotikalagstiftningen, och i slutändan legalisering, skulle innebära.

Man håller inte heller med reformlaget om problembeskrivningen av dagens situation. Erik Leijonmarck på European Cities Against Drugs säger till tidningen Alkohol & Narkotika att problemen som tillskrivs kriget mot droger inte är en produkt av förbuden. 

– Vi hävdar att problemen med brottslighet och länder som faller ihop på grund av drogmaffian beror på länders inneboende svagheter. Det är länder som behöver bli mycket bättre på att stärka sina institutioner och skapa utveckling och säkerhet. Och det är ett djupare och bredare problem än narkotikan, säger Erik Leijonmarck till A&N. 

7. Vilken är Sveriges linje på mötet?

Sverige står fortsättningsvis med de länder som vill att all befattning med narkotika ska vara förbjuden, från odling till försäljning och personligt bruk. Så långt inga nyheter. Däremot har folkhälsominister Gabriel Wikström meddelat att man tillsammans med en majoritet av EU-länderna kommer att förespråka så kallad skadelindring, det vill säga insatser som sprutbyten, överdosprevention och läkemedelsbehandling för aktiva droganvändare. I en europeisk kontext är det inte särskilt kontroversiellt, men fram tills nyligen har den typen av insatser varit kontroversiella i Sverige. Det finns till exempel ännu inget sprutbytesprogram i Göteborg på grund av motstånd från bland annat Socialdemokraterna i kommunen.  

8. Är det här början på slutet på kriget mot narkotika?

På kort sikt, nej. På lång sikt, tveksamt. Även om det aldrig funnits så många regeringar som uttryckt missnöje över den förda förbudspolitiken i världen så tycker fortfarande de flesta länder att all befattning med narkotika ska förbli kriminaliserad. Den intressanta frågan blir därför snarare vilken balans som ska råda mellan repressiva åtgärder och ”hårda tag” å ena sidan, och mer skadereducerande insatser och behandling för att minska efterfrågan å andra sidan. 

I den frågan har förberedelserna inför UNGASS-mötet kritiserats för att vara exkluderande och skeva till fördel för status quo. Som med många FN-möten börjar det förberedande arbetet långt i förväg, och förhandlingarna som alltså redan ägt rum i Wien under ledning av FN:s Commission on Narcotic Drugs resulterade i ett så kallat ”outcome document” som fastställer vad som kommer att förhandlas på UNGASS-mötet i New York.

I ett uttalande från 189 mer reformsinnade organisationer från hela världen kritiseras utkastet till förhandlingarna i New York för att det inte erkänner de misslyckanden som den förda politiken har inneburit. Man skriver vidare att begrepp som ”harm reduction” och skadereducerande insatser som sprutbyten och substitutionsbehandling, samt frågan om dödsstraff och mänskliga rättigheter, har fått en undanskymd roll.

 

Axel Kronholm

 

Tip a Friend heading