Go to main navigation
Almedalen

Det arrangerades fler seminarier än någonsin under Almedalsveckan.

Foto: David Isaksson

Almedalen: barnhem, robotar och Agenda 2030

Är Almedalsveckan ett folkuniversitet? Eller en mingelplats för en elit utan insikt i vanliga människors liv? Svaret är förstås både och. Det går att tillbringa en vecka i Almedalen utan ett endaste glas rosévin – och det går att dricka rosévin varenda dag! 

Klockan är strax före åtta på morgonen. Visby har helt oväntat dränkts i hällande regn. Genom gränderna strömmar folk i plast-ponchos med reklamtryck, andra cyklar med paraplyet i ena handen och roll-up skärmen i den andra. Ganska så snart är seminarielokalerna fyllda till bristningsgränsen: det handlar om fjärrvärme, ADHD, elbilar – eller agenda 2030. Regn eller inte, en motiverad seminariedeltagare låter sig inte stoppas så lätt.

Det som började med Olof Palmes sommartal har vuxit till en jätteapparat som både hånas och älskas och som flera andra länder försökt kopiera. Och trots att statsministern detta år valde att avstå så fortsatte antalet seminarier att växa. I år var de drygt 4 000, de allra flesta koncentrerade till tre dagar (måndag-onsdag). När detta skrivs pågår Almedalsveckan fortfarande, men efter torsdagen är antalet seminarier försvinnande litet, många utställare har packat ihop och de vanliga sommarturisterna dominerar återigen Visbys gränder. 

Allt mer internationellt

Från att de internationella frågorna haft en ganska undanskymd plats har de under senare år blivit allt mer ”mainstream”. Förutom scenen Sverige i Världen, som arrangeras av Sida och där många svenska organisationer och myndigheter har seminarier, dyker internationella frågor upp i en mängd olika sammanhang.

Av seminarierna var ca 200 sorterade under rubriken ”internationella frågor”. Lägger man sedan till vissa av de seminarier som handlar om klimat/miljö, journalistik, integration, säkerhet, näringsliv och andra ämnen så handlar sannolikt ungefär en fjärdedel av alla seminarier på något sätt om global utveckling, vilket faktiskt inte är så illa.

Bäst är Almedalen när den överraskar. Som när tankeväckande diskussioner om mänskliga rättigheter förs under rubriken ”Varför begränsa sig till mänskliga rättigheter – bör även transhumana robotar inkluderas?”, eller när Sverige i världen-scenen fylls av uniformsklädda militärer och Kalla kriget-farbröder som bryter på finska (i panelen: ÖB).

I sin sämsta form blir Almedalen påkostade och mördade tråkiga företagspresentationer som när det stora dataföretagets internationelle CSR-chef pratar nonstop i 20 minuter om hur förträffligt hennes företag är.

En bländande "vithet"

Genom åren har biståndsorganisationerna lärt sig att göra allt bättre seminarier. Andelen ”talande broschyrer” har minskat kraftigt (även om de fortfarande finns kvar), och när organisationer börjat samarbeta och sätta ihop bredare paneler blir samtalen intressantare. Dock är formatet för det mesta detsamma: en panel med tre till fem personer som utfrågas av en moderator och så tio minuter publikfrågor i slutet.

2013 sedan skrev dåvarande Aftonbladet-jornalisten Ehsan Fadakar en uppmärksammad om ”det vita” Almedalen som väckte mycket diskussion. Viss självrannsakan följde, men fortfarande är vitheten bländande. ”Minst sämst” på detta område är näringslivet, medan civilsamhället fortfarande har en lång väg kvar.

Vilka frågor har då dominerat i år? Eftersom de flesta bestämmer sina programpunkter ett halvår före själva Almedalen så blir programmet ofta lite av en ”eftersläpning”, jämfört med det som diskuteras för ögonblicket. Chocken efter Trumps valseger, fake news och den ryska propagandan är fortfarande närvarande i Almedalen där ett 30-tal seminarier, många med samma paneldeltagare, ägnas åt frågan. Lika många är seminarierna om Agenda 2030 och de Globala Målen. En annan tydlig trend är elbilarna: från att ha varit ett randfenomen finns de nu överallt.

Också inom biståndsområdet dominerar Agenda 2030. Granskningen av regeringens feministiska utrikespolitik, flickors rättigheter och sexuella och reproduktiva rättigheter (SRHR) märks också. Fredsprocessen i Colombia får stort utrymme och Västsahara-lobbyisterna lyckas bra. Och även om den kunskapsintensiva Kina-dagen krympt till en eftermiddag hör jag både Annika Söder (kabinettsekreterare) och Anders Borg (fd. finansminister) prata Kina i andra sammanhang.

Var är aktivismen?

Riktig aktivism är det dock lite sämre ställt med. Men Barnhemskollen som initierades av Erikshjälpen och Childhood Foundation med syfte att öka kunskapen om (och avskräcka från) ”barnhemsturism” lyckas bra med att skaka om. Stor publikrusning är det också till OmVärldens och FUF:s arrangemang ”Bota din världsångest” och när alla fått kramas under Bob Hanssons överinseende känns världen genast åtminstone lite bättre.

2017 är ett politiskt mellanår, vilket inneburit att mängden paneler med samtliga partier representerade varit få, vilket nog de flesta är glada över: få samtal blir så tråkiga som när en panel bestående av åtta partier ska svara på frågor om tandvård, passivhus eller bistånd.

Var finns då Almedalens bubblare, det där som vi alla kommer att prata om inom något år eller så? Artificiell intelligens – AI – är mitt tips. Än så länge förs samtalet (med några få undantag) mellan IT-och teknikmänniskor. Har några politiker ens börjat tänka igenom konsekvensen för jobben den dag tusentals chaufförer och lägre tjänstemän förlorar jobbat i nästa teknikskifte?

Men tänk tvärtom. Kanske är det just AI som kommer att hjälpa oss att förverkliga Agenda 2030 och sätta stopp för den globala uppvärmningen.

För med tanke på många märkliga beslut som fattats de senaste åren så finns det nog både en och annan robot som skulle kunna åstadkomma något klokare.

David Isaksson

Tip a Friend heading