Go to main navigation
dima-2-tjejer-shatila-omvarlden.jpg

OmVärlden och Al Kompis på plats i Libanon: Reporter Dima El Helweh intervjuar syrisk-palestinska flickorna Fadia och Sara i Shatila-området, ett permanent flyktingläger för palestinier i Libanon.

Foto: Natheer Halawani

ANALYS

Libanon går på knäna i förvärrad flyktingkris

Fler människor är på flykt i dag än någonsin tidigare. I lilla Libanon, som tagit emot över 1,5 miljoner syriska flyktingar, har situationen blivit ohållbar. Nu reser OmVärlden dit tillsammans med Al Kompis, den största arabisktalande tidingen i Sverige, för att bevaka en flyktingkris som är långt ifrån över.

– Mitt land kan inte hantera den stora mängden syriska flyktingar längre, sa Libanons president till representanter för EU, Arabförbundet och de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd i ett möte i Beirut i oktober.

President Michel Aoun leder ett land lika stort som Skåne men med en och en halv miljon syriska flyktingar. Minst. Dessa flyktingar bör återvända till säkrare delar av det krigsskadade hemlandet, uppmanade presidenten. Men några sådana delar existerar ännu inte, enligt FN.

Libanons gästfrihet och geografiska läge, grannland till Syrien, har lett till att en fjärdedel av landets befolkning nu är flyktingar.

Libanon erkänner dock inga av dessa flyktingar. Landet har inte skrivit under FN:s flyktingkonvention och officiellt betecknas de flyende som ”tillfälligt fördrivna individer”. Möjligheten att söka asyl saknas.

Men hur länge kan människor leva som tillfälligt fördrivna? När år läggs på år utan att Syrienkrisen ser ut att nå en lösning så växer desperationen. Trycket i frågan har också nått kokpunkten i den libanesiska debatten. Rasism och uttryck för hat mot flyktingar är ständigt närvarande. Möjligheten för syrier att lagligt uppehålla sig i landet och arbeta har kraftigt försämrats och belagts med höga avgifter.

Innan reglerna skärptes år 2015 saknade ungefär var tionde syrier korrekt tillstånd. I dag är siffran drygt sju av tio.

Skenande fattigdom

Men eftersom återvändande hittills inte varit möjligt har flyktingar i hundratusentals förvandlats till papperslösa. Resultatet är arbetslöshet och en skenande fattigdom. Mer än 70 procent av de syriska flyktingarna lever i dag under fattigdomsgränsen.

Flyktingorganisationer larmar nu om att familjer tar till allt mer desperata åtgärder för att överleva: barnäktenskap, barnarbete och tiggeri tycks öka. De vuxna tenderar att acceptera allt farligare arbeten till allt lägre löner. Många skuldsätter sig hos privata långivare.

UNHCR har under många år vädjat till världens länder att ta emot flyktingar från Libanon för att minska trycket i landet. Organisationen har haft som målsättning att omplacera en halv miljon flyktingar från regionen under perioden 2013-2018. Hittills har världen bara svarat upp med hälften av den siffran. Och de senaste åren har antalet platser för kvotflyktingar kraftigt minskat i världen – trots att antalet flyktingar ökar.

För de syriska flyktingarna i Libanon har alla dörrar stängts samtidigt. Många av dem har samlats i de delar av Libanon där fattigdomen var utbredd redan innan krisen. Där lever också sedan tidigare runt 300 000 palestinska flyktingar, de flesta fast i ett permanent flyktingskap sedan Israels bildande 1948.

Trots att insatser gjorts för att stärka infrastruktern i landet så vacklar sjukvårds- och utbildningssystem under det enorma trycket och tillgången till rent vatten minskar. Runt hälften av alla flyktingbarn i Libanon går inte i skola.

Samtidigt har redan utsatta libaneser fått se sina löner dumpas och tillgången på samhällsservice försämras – vilket dramatiskt ökat klyftorna och de sociala spänningarna i landet. En miljon libaneser lever nu också under fattigdomsgränsen.

Paradigmskifte i biståndet

För drygt två år sedan spolades den lilla syriskkurdiska pojken Alan Kurdis livlösa kropp upp på en strand i den turkiska badorten Bodrum. Bilden av pojken gav den syriska flyktingtragedin en gestalt och reaktionen från politiker och allmänhet blev kraftig.

”Mitt Europa bygger inte murar” dundrade statsminister Stefan Löfven ut över ett folkhav på Medborgarplatsen i Stockholm. ”Wir schaffen das” (vi klarar det) ekade den tyska förbundskanslern Angela Merkel.

Men i takt med att antalet flyktingar ökade så minskade EU-ledarnas entusiasm och förbyttes snabbt i inskränkningar. Sverige och många andra EU-stater införde strikta asyllagar året därpå. EU förhandlade fram avtal med Turkiet om att stoppa flyktingar från att nå de grekiska öarna och Italien tecknade ett liknande avtal med Libyen.

Den mäktiga europeiska biståndspolitiken ritades också om. Genom pakter, så kallade ”compacts”, villkorades bistånd med samarbete om att hålla flyktingar och migranter borta från unionen gränser. EU är också den största givaren till Libanon.

Genom åren har det internationella biståndet till Libanon allt mer skiftat fokus från humanitär nödhjälp till mer långsiktigt utvecklingsarbete,. Det är inte längre troligt att alla dessa människor kommer att kunna omplaceras eller återvända inom en överskådlig framtid. Världen är inte längre intresserad av att ta emot flyktingar.

Den viktigaste prioriteringen för biståndet är därför inte längre matpaket och tältläger, utan att stötta och finansiera Libanons nationella institutioner. Att bygga välfärdssystem och bidra till fler arbetstillfällen. Detta i linje med det skifte som skett inom biståndet globalt, där den akuta krishjälpen och de långsiktiga utvecklingsmålen nu ska samverka och skapa uthålliga samhällen där flyktingar ska rustas för ett återvändande.

Många ser det som ett paradigmskifte inom biståndet, men det kan få  inrikespolitiska konsekvenser i mottagarländerna. När biståndet bygger ut och stärker de offentliga institutionerna för att motverka fattigdom i flyktingkrisens spår, kommer det såklart också fattiga libaneser till del. På så vis riskerar biståndet att också ta ansvar för uppgifter som den libanesiska staten egentligen borde lösa.

Därför åker vi

I Europa talar man numera om ”flyktingkrisen” i imperfekt, som något som redan hänt. Men globalt sett har det inte skett någon avmattning. Fler människor än någonsin i historien är på flykt just nu konstaterar UNHCR. Med accelererande klimatförändringar och allt fler konflikter i dess spår, tror många forskare att den libanesiska situationen knappast är ett undantag.

Snarare en föraning om hur framtiden kan komma att se ut. Kanske också hos oss. Men vad händer i en värld där ”flyktingkris” blir ett normaltillstånd? Hur svarar världssamfundet, biståndet och samhällena?

I dag är hälften av alla flyktingar i världen barn och tonåringar. Vad händer med den generation som nu växer upp i flyktingläger eller i städernas slum, som upplever sin barndom, sin första kärlek, sina tonår och kanske sitt politiska uppvaknande i ett land, eller i ett läger, där de inte är välkomna eller känner sig hemma?

Dessa frågor kommer vi att söka svar på när vi tillsammans med Al-Kompis flyttar redaktionen till Beirut under den kommande veckan. Vi kommer att besöka flyktingläger, sända direkt från slumkvarter, intervjua makthavare och samtala med de stora givarna i regionen. Våra filmer, texter, samtal, intervjuer och – inte minst – flyktingarnas egna berättelser, hittar ni på omvarlden.se och i våra sociala medier.

Mikael Färnbo

Tip a Friend heading