Go to main navigation
Chandni and Jyoti interviewing children on streets.JPG

Reportrarna Chandni and Jyoti intervjuar barn på gatan i Delhi.

Foto: Chetna

kultur

Gatubarnens egen tidning

Dag efter dag fylldes Delhis medier med negativa och felaktiga rapporter om stadens gatubarn. Till slut fick de nog och startade eget. Balaknama (”barnens röst”) är tidningen som nu sprider kunskap om gatubarns liv och utmanar makthavarna.

En gång i månaden anordnar den indiska civilsamhällesorganisationen Chetna möten med sitt nätverk av barnarbetare och gatubarn runt om i Delhi. Vid mötena samlas historier och nyhetstips in av reportrar för det åttasidiga nyhetsmagasinet Balaknama som produceras av gatubarn och barnarbetare.

– Vi skyfflas ofta runt och blir behandlade som sopor. När myndigheter här pratar om barns rättigheter pratar de om barn i skolor, med hem och familjer. Ingen pratar om barnen som bor på gatan eller arbetar i hemmen och hotellen, sa den då 18-åriga chefredaktören Chandni i en tidigare intervju med brittiska The Guardian.

­Redaktionen utgörs av cirka 40 ungdomar och barn. Alla antingen boende på gatan eller med egna erfarenheter av det. Tidningsprojektet har blivit en väg till ett bättre liv och utbildning för många av reportrarna.

Reportrar som inte kan läsa och skriva

Huvuddelen av redaktionen består fortfarande av så kallade ”batuni-reportrar”, som varken kan läsa eller skriva. De tipsar istället tidningens sju skrivande reportrar om händelser de sett eller fått återberättade av andra gatubarn. Utbytet för de tipsande reportrarna är att deras namn skrivs ut i tidningen om deras grävande leder till publicering. Något som ger en känsla av stolthet för barnen enligt Sanjay Gupta vid Chetna, organisationen som finansierar tidningen.

– Den tipsande reportern får också en mindre belöning. Det kan vara en skolväska eller en vattenflaska. Och de blir del av våra hjälpprogram genom vilka de får tillgång till utbildning och stöd, säger Sanjay Gupta.

Tidningen startades år 2003 och utkom då en gång i kvartalet, enbart på hindi. Men projektet växer fort, sedan några månader ges tidningen ut en gång i månaden, med en upplaga på hindi och en på engelska. Totalt trycks nu cirka 8000 exemplar som sedan delas ut av gatubarn i sju distrikt i den norra indiska regionen.

Men varför gör man en tidning för barn som i många fall inte kan läsa? Hade det inte varit bättre att starta en radiostation?

– Tyvärr är det alltför dyrt att sända radio. Det kräver också mer teknisk utbildning av reportrarna. Men det kan vara en vidareutveckling av projektet i framtiden, säger Sanjay Gupta.

Utmanar makthavare

En annan anledning att välja tryck framför radio är att en tidning har möjligheten att nå andra målgrupper som skulle riskera att missa en radiostation i mediebruset.

– En tryckt tidning når även dom ansvariga myndigheterna, såsom poliskontoren, som arbetar med barns rättighetsfrågor. En tidning når en bredare publik och kan berätta hur livet är för gatubarnen, säger Sanjay Gupta.

Ett tydligt exempel där Balaknama gjort avtryck är när man under 2016 kunde avslöja hur lokala polismän vid tågstationer tvingade gatubarn att hjälpa till med att bära bort döda kroppar efter personer som förolyckats eller begått självmord på järnvägsspåren. Nyheten plockades upp av större medier i Indien och ledde till stor uppståndelse. Indiens nationella kommitté för barns rättigheter klev till sist in och stoppade polisens utnyttjande av gatubarnen.

Balaknamas chefredaktör Chandni, som tidigare var lumpsamlare på Delhis gator, hoppas att tidningen ska fortsätta växa och förbättra livet för norra Indiens gatubarn och barnarbetare.

– Jag är väldigt stolt över den här tidningen, den är unik i Indien. Barn som blivit bestulna på sin barndom, gått hungriga, tiggt, blivit vanvårdade och tvingats till arbete kan nu skriva för att hjälpa andra barn som går igenom liknande problem. Det ger oss alla en känsla av mening. Vi kan bara bli bättre härifrån och framåt, säger hon till The Guardian.

Daniel Fjellborg

Tip a Friend heading