Go to main navigation
test.jpg

Illustration: Tova Jertfelt

Vad händer när livsräddande mediciner slutar fungera?

Resistenta bakterier dödar, innebär stora kostnader för sjukvården och hotar flera av de nya utvecklingsmålen. FN har tillsatt en grupp för att koordinera det internationella arbetet mot detta globala hot. Men ska man lyckas krävs mer bistånd.

Antibiotikapreparat har sedan 1940-talet räddat livet på miljontals människor. Redan 1945, då Fleming, Chain och Florey fick dela på Nobelpriset för upptäckten av penicillinet varnade man för resistensutveckling. Antibiotikan har, kan man säga, varit för bra för sitt eget bästa.

Produktionen är enorm: minst en miljon ton antibiotika har tagits fram och används inte bara av läkaren utan också av veterinären och bonden och kan dessutom köpas fritt utan recept i många länder.

Världen överanvänder antibiotika, vilket har drivit på utvecklingen av resistens, med följden att mänskligheten i dag står inför ett globalt hot.

Hotet utgörs av ökad dödlighet och sjuklighet och stora merkostnader för sjukvården när de vanliga medicinerna plötsligt blir verkningslösa. I 70 procent av fallen med blodförgiftning hos nyfödda på sjukhus i Tanzania fungerar det inte att behandla med de preparat som WHO rekommenderar, eftersom bakterierna blivit resistenta.

Hotar utvecklingsmålen

Man uppskattar att minst 25 000 människor dör varje år inom EU till följd av infektioner orsakade av resistenta bakterier. Infektionerna leder i sin tur till ökade sjukvårdskostnader och produktivitetsbortfall på åtminstone 1,5 miljarder euro. I USA kostar samma infektioner hälso- och sjukvårdssystemet omkring 20 miljarder dollar årligen.

– Resistens mot antibakteriella läkemedel är en kostnadsbomb. Det är ett lömskt problem som på sikt undergräver alla sjukvårdssystem, både de mest basala men också högspecialiserad sjukvård, och hotar allt vi är vana att kunna behandla och göra: stora kirurgiska ingrepp, cancerbehandling, höftoperationer, stamcellstransplantationer och infektioner hos för tidigt födda barn. Allt detta skakas i sina grundvalar om det inte finns skydd mot de infektioner som kan uppstå, säger Otto Cars, professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet.

Ska man bryta ner konsekvenserna av antibiotikaresistens i olika områden så är utvecklingsmålen en bra utgångspunkt. Några exempel:

  • Hälsa: världen har de senaste decennierna sett enorma framgångar i arbetet mot barnadödlighet. Nu finns en oro att det kan bli en omvänd trend, om vi plötsligt inte längre kan behandla dödliga infektioner till exempel blodförgiftning hos nyfödda.

  • Tryggad livsmedelsförsörjning: i många länder är djurproduktion kopplad till hög antibiotikaanvändning. Överanvändningen av antibiotika inom jordbruket måste brytas, men det är en svår balansgång: rycker man undan antibiotikan för snabbt leder det till en hög sjuklighet bland djuren vilket i sin tur leder till matbrist.

  • Vatten och sanitet: Man uppskattar att minst 1,8 miljarder människor i världen dricker vatten som är förorenat av avföring. Detta är en av orsakerna till snabb spridning av antibiotikaresistens.

  • Fattigdom: I låginkomstländer där sjukvården är privatiserad kan en kur mot en resistent infektion vara omöjlig för många att betala för. Inkomstbortfallet från mängder av sjuka och arbetsoförmögna människor blir i sin tur ytterligare ett slag mot hela världsekonomin.

– De här omfattande konsekvenserna gör det lätt att förstå varför Världsbanken i en rapport kommit fram till att resistens mot antibiotika och andra antimikrobiella läkemedel kan bli en lika kraftigt slag mot världsekonomin som finanskrisen. Skillnaden är förstås att det här kommer stegvis och gräver sig in i samhällena sakta, säger Otto Cars.

Sverige i framkant

Otto Cars var år 2005 en av grundarna av ReAct, Action on Antibiotic Resistance, ett internationellt nätverk som med stöd av Sida arbetat för ökad uppmärksamhet och global samordning av arbetet mot antibiotikaresistens. Genom sitt påverkansarbete har ReAct bidragit till att få upp frågan på den internationella dagordningen.

– Det stora lyftet var 2011 när antibiotikaresistens valdes som tema för Världshälsodagen. Detta ledde senare till en resolution som bland annat krävde handlingsplaner av alla medlemsländer i WHO för hur de ska komma till rätta med antibiotikaresistensproblemet. Tidigare var det här ingen stor global fråga, och det är i stor utsträckning Sveriges förtjänst att den blivit det, säger Otto Cars.

I enlighet med WHO:s krav har nu ett stort antal länder tagit fram nationella handlingsplaner på hur de ska hantera problemet med antibiotikaresistens. Indien är ett av världens länder som använder mest antibiotika, och har ett utkast färdigt.

– Det är viktigt att de stora användarna av antibiotika i Asien tar sitt ansvar. Kina har redan en plan och Indien är på väg. Det är säkert långt kvar tills den kan bli implementerad i ett så stort land med självstyrande regioner, men den ser lovande ut. Särskilt eftersom den innehåller krav på läkemedelsföretag, som i dag genom sina fabriker bidrar till ett stort läckage av antibiotika rakt ut i miljön, säger Otto Cars.

Omställningen kräver bistånd

När det nu gäller att se till att fler länder följer efter, och att de här handlingsplanerna kan implementeras, har biståndet en stor roll att spela, tycker Otto Cars.

– Det här är en svår utmaning, särskilt för låginkomstländer. Där saknas till exempel laboratorier för övervakning av resistens. Man behöver också system för att mäta och kontrollera antibiotikaanvändningen. För att klara detta behövs en global samordning och stödfunktioner. Vi behöver en omställningsfond, ungefär som i klimatfrågan, där det finns ordentlig kapacitet och stöd till länder som behöver bygga upp sina hälsosystem system för att hantera antibiotika på ett rationellt sätt.

Samtidigt som överanvändningen av antibiotika måste ner, så kvarstår problemet med människor som behöver dessa mediciner men som inte kan få dem. Här måste man arbeta med bägge dessa problem samtidigt, poängterar Otto Cars, som nu fortsätter arbetet mot antibiotikaresistensen som en av 15 internationella experter i FNs nyligen tillskapade samordningsgrupp.

– Det finns en obalans mellan tillgång och efterfrågan på antibiotika. Inom OECD-länderna är 60 procent av antibiotikan felförskriven. Det finns länder inom EU som säljer antibiotika utan recept. De rika länderna måste rycka upp sig och vara ett föredöme. Samtidigt finns det länder i världen där sjuka människor inte har tillgång till antibiotika. Ny antibiotika är dyr, och i en del låginkomstländer går den inte ens att få tag på. Här måste biståndet samordnas för att att se till att medicinerna finns för människor som behöver dem.

Axel Kronholm

Tip a Friend heading