Go to main navigation
landgrabbing

Bönder har blivit fördrivna från sin jordbruksmark i sydvästra Etiopien.

Foto: Anywaa Organization

NYHET

Svenskt företag pekas ut i samband med landgrabbing i Etiopien

Ett svenskt bolag kopplas till landgrabbing i Etiopien i dokumentären "Dead Donkeys Fear No Hyenas". Fördrivningen av den småbrukande ursprungsbefolkningen ur en nationalpark ska även delvis ha finansierats av Världsbanken.

– Det är inte bara en näring, det är en hel kultur som förstörs, säger regissören Joakim Demmer.

I sju år har dokumentärfilmaren Joakim Demmer granskat hur västerländska företag snor åt sig odlingsmark i det svårt repressiva Etiopien. Resultatet är dokumentären Dead Donkeys Fear No Hyenas som på torsdag förhandsvisas tillsammans med OmVärlden. I helgen går den även upp på en nystartat MR-filmfestival i Stockholm.

Det sju år långa arbetet med dokumentären startade både innan och pågick långt efter det uppmärksammade gripandet och fängslandet av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Även Joakim Demmer har på nära håll känt av repressionen i landet.

– Det har blivit en längre resa än vad någon av oss hade kunnat föreställa sig. Vi har stött på enorma komplikationer med att arbeta i landet, säger han.

Joakim Demmer har arbetat nära den etiopiska miljöjournalisten Argaw Ashine. Under arbetet blev Ashine dock tvungen att fly landet av rädsla för att bli fängslad. En annan av filmens huvudkaraktärer, nationalparksvakten Omot Agwa Okwoy, greps av polis och riskerar nu 14 år i fängelse.

– Vi har gjort den här dokumentärfilmen i samarbete med många etiopier, vilket jag tror varit en förutsättning. Man skulle kunna kalla det för ett svensk-etiopiskt projekt även om vi av säkerhetsskäl inte nämner namnen på många de som hjälpt till, säger Joakim Demmer.

Efter fängslandet av Okwoy stannade arbetet med filmen av i ett och ett halvt år. Teamet ville säkerställa att de inte riskerade att förvärra hans situation.

Hur fick du idén till filmen från allra första början?

– Det började egentligen av en tillfällighet. Jag var i Etiopien i ett annat projekt. När jag var på flygplatsen och skulle åka hem såg jag att samtidigt som de lastade av nödhjälp från ett flygplan, så lastade de på matprodukter och blommor som skulle på export på andra plan.

– Jag är ju ingen Afrikaexpert alls, men det var så tydligt att det här kunde inte stämma.

Det var det som satte ingång allt?

– Ja, det var den enkla banala frågan som uppstod av vad jag såg. Sen märkte jag rätt snabbt att det här var ett väldigt stort tema i Etiopien. Regeringen hade bestämt sig för att leasa ut 2,5 miljoner hektar jordbruksmark (en yta nästan motsvarande Belgien, reds anm).

– Men i Etiopien finns det knappast någon mark som inte används på något sätt, vilket betyder att en hel del människor måste försvinna någon annanstans. I Etiopien sker det med tvång och våld.

Filmen följer särskilt etableringen av ett gigantiskt risodlingsprojekt i regionen Gambella, i västra Etiopien. Farmen omfattar investeringar på mer än 200 miljoner dollar och omfattar i inledningsfasen ett område på 15 000 hektar, men planerna är att expandera till en halv miljon hektar.

Svensk företag byggde risfarmen

Farmen ägs av det etiopiska företaget Saudi Star och filmen har dokumenterat hur lokalbefolkningen, tillhörande Anuak-minoriteten, utan kompensation eller konsultation, med våld tvångsförflyttas av etiopisk militär för att bereda plats åt farmen.

Företaget Midroc Global Group ägs av saudiern och svenskvännen Mohammed Al-Amoudi. Enligt Dagens Industri är Al-Amoudi den största utländska investeraren i Sverige med investeringar värda 25 miljarder kronor. År 2007 tilldelades han Kommendörstecknet av Kungliga Nordstjärneorden av kung Carl XVI Gustaf, vilket bland annat ges till utländska medborgare som "gjort personliga insatser för Sverige eller för svenska intressen".

Enligt uppgifter i filmen är det svenska företag Midroc Europe AB inblandat i uppbyggandet av farmen i Gambella. Företaget ägs av Al-Amoudi tillsammans med finansfamiljen Wikström.

Midroc Europe AB bemöter anklagelserna här. Enligt regissörens Joakim Demmer är det inte säkert att företaget känt till människorättsbrotten. Men det friskriver dem inte från ansvar.

– Jag tror varken företaget som driver själva risfarmen eller det svenska bolag som hjälpt till att bygga upp den har haft några onda avsikter. Men när man driver kommersiella projekt i sådana här länder så har man ett väldigt stort ansvar. Ofta går det inte, även om du har den bästa viljan i världen, att kontrollera allt som sker. Men den stora frågan är ju vad de kommer att göra åt det nu, nu när de vet, säger han.

Som medansvariga för situationen i Etiopien pekar filmen även ut instanser som EU och Världsbanken som lånat ut stora summor till den etiopiska regeringen. Inga direkta svenska biståndsinsatser ska ha varit inblandade.

Varför gör den etiopiska regeringen så här?

– De hade en idé om ”utveckling till varje pris”. För att föra in modern jordbruksteknologi och generera exportinkomster så är man beredd att offra någonting. Utvecklingen har alltid ett pris tänker man. Och det här priset, ja, det var småbönderna i Etiopien som skulle betala det.

– Men det tragiska är att inte ens den räkningen går ihop. Under den tid vi filmat i Etiopien kunde vi se att de flesta av de här större projekten knappt alls funkade kommersiellt. Jag har sett flera hundramiljonersprojekt som står som ruiner nu. Och samtidigt har människor dött för att de skulle bli till.

Hur har du förändrats under de här sju åren?

– Jag har självklart etablerat en närhet till alla de småbönderna som jag träffat. När man sett hur tusentals liv förstörs av någonting som inte ens fungerar… det väcker det ju en vrede.

– Men man känner också sorg. Det här är inte bara en näring, utan det är en hel kultur som förstörs. Folk förvandlas från självförsörjande till daglönare under mer eller mindre slavlika villkor. Eller så försvinner de in i städernas slum. De förlorar både förmågan att försörja sig själv men de förlorar också sin kultur. Och så alla problem med alkoholism och missbruk som man känner igen från liknande processer.

Vad kan man göra för att sätta stopp för det här?

– Jag anser att det måste införas ett sätt att ställa företag till svars i deras hemländer. Om ett svenskt företag i dag blir inblandat i tvångsfördrivningar som följer det lokala landets lagar så finns det inget sätt för de drabbade att väcka åtal. I diktaturer eller korrupta regimer finns alltså ingen fungerande rättslig väg för de som drabbas. Man bör införa en ordning så att man kan föra de processerna i företagens hemländer. De skulle kunna skapa en förändring, säger Joakim Demmer.

Mikael Färnbo/Ylva Bergman

Tip a Friend heading