Go to main navigation
Afrah Nasser

Foto: Johanna Hanno

En arabisk höst?

Afrah Nasser fick betala ett högt pris för sitt bloggande om Jemens uppror. Hon ville skildra hoppet, demonstrationerna – och militärens repression. I dag lever hon skyddad i Sverige, efter att ha tagit emot dödshot från anhängare till regimen. Trots det vägrar hon att sluta skriva om vad som händer i hennes hemland.

– Inte ens nu kan jag hålla tyst när jag ser korruption eller orättvisor.

OmVärlden träffade Afrah Nasser i norra Stockholm, för att prata om den arabiska vårens kanske minst uppmärksammade uppror.

”Folket vill ha, regimens fall! Folket vill ha, regimens fall!”

Det är natt i Sanaa, men det finns ingenting sömnigt över människorna som strömmar fram över gatan. De ropar i takt, högt. Några klappar i händerna. Flera av dem viftar med den svart-vit-röda flaggan. En av männen i tåget höjer en knuten näve mot luften och tittar mig rakt in i ögonen. Sedan tar Youtubeklippet slut.

Där jag och Afrah Nasser, 26-årig journalist och bloggare från Jemens huvudstad Sanaa, sitter och pratar på ett kafé i en galleria i norra Stockholm kunde de tågande människornas verklighet inte kännas mer fjärran.

– Jag får hemlängtan varje gång jag pratar med min familj, säger hon.

– Men det var nödvändigt för mig att komma hit. Jag tackar gud att jag fått stanna.

Att Afrah Nasser sitter på ett kafé i Stockholm beror på den arabiska våren. När protesterna i början av januari i år spred sig från Tunisien var Jemen ett av de länder som sveptes med i folkstormen. Bristen på demokrati, fattigdomen och den utbredda korruptionen fungerade som tändvätska. Landet, ett av Mellanösterns fattigaste, har i mer än 30 år styrts av president Ali Abdullah Saleh, och har en lång historia av politisk oro och turbulens. I norr har regimen slagits mot de shiitiska Houthi-rebellerna, i söder finns en självständighetsrörelse som vill bryta sig loss från centralmakten. Därför, säger Afrah, förstod hon först inte vad som hände när demonstrationerna mot regimen inleddes.

– Jemen upplevde stora protester redan innan den arabiska våren inleddes. I flera år har människor i söder demonstrerat för reformer och självstyre. Så när revolten började förstod jag först inte att detta var något nytt, något större. Men efter någon vecka kunde jag inte bara stå vid sidan av och titta på. Jag gick ut på gatan, demonstrerade, och skrev om vad jag såg. Det blev så viktigt för mig, jag hade inget socialt liv, säger hon och skrattar.

I Egypten fick revolutionen mot Mubaraks regim sitt tydligaste uttryck på Tahrirtorget i Kairo. På samma sätt blev torget i universitetskvarteren i huvudstaden Sanaa själva brännpunkten för det jemenitiska upproret. Under våren och sommaren har platsen förvandlats till en tältstad; tusentals människor upprätthåller en fredlig ockupation av det som nu blivit känt som ”Förändringstorget” samtidigt som de kräver att regimen ska avgå. Afrah berättar livfullt hur det hela startade med att Tawakkol Karman, en kvinnlig människorättsaktivist och journalist, i januari mobiliserade en liten grupp av studenter för att demonstrera.

Men när jag ställer den naturliga följdfrågan, hur man ska förstå att Jemens kvinnor spelat en så central roll för revolten i ett land som enligt en färsk rapport från Världsekonomiskt forum är världens mest ojämställda, ser hon nästan lite irriterad ut.

– Det där är den vanligaste frågan jag får från journalister från Europa: Hur kommer det sig att kvinnorna protesterade? Jag tycker inte det är så märkligt. Revolten handlade inte om kön, inte om män och kvinnor. Den handlade om nationalism, om vad vi verkligen vill med vårt land. Och landet tillhör inte bara männen, säger hon.

Fast sedan stannar hon upp, tänker några ögonblick, och lägger till.

– Det är klart att kvinnorna förvånade hela landet, ja, hela världen, med sitt deltagande. I början var vi få, men vi blev hela tiden fler. Och för varje dag som jag gick till Förändringstorget blev jag lyckligare och lyckligare över att se alla kvinnor som deltog. På så sätt har upproret varit både en politisk och en kulturell revolution. När jag demonstrerade gick jag sida vid sida med främmande män och blev inte trakasserad en enda gång, något som händer ofta i vanliga fall. Men Förändringstorget var en plats bortanför vardagen. Det var ett Utopia, som ett paradis mitt i allt kaos.

Under vårens uppror i arabvärlden har betydelsen av nya sociala medier framhållits gång på gång. Bloggar, Facebook, Twitter och mobiltelefoner har bidragit till att sprida information och samordna demonstrationer och protestaktioner. Jemen är inget undantag. Det tar inte många sekunder framför datorn att få fram blogginlägg eller videoklipp gjorda av människor med förstahandserfarenhet av revolten. Men det finns också skillnader mellan länderna i Mellanöstern. I Jemen kan nära hälften av landets vuxna befolkning inte läsa och enbart ett par procent har tillgång till internet. De Afrah Nasser skriver för är med andra ord oss, utlänningarna, inte hennes landsmän. CNN har kallat hennes blogg för en av de tio mest intressanta i Mellanöstern, och hon har citerats och intervjuats av en rad tunga internationella nyhetsbyråer.

– När du skriver på engelska, på nätet, är du privilegierad. Men mitt mål var aldrig att bli berömd. Jag ville tjäna mitt land genom att berätta för utländska medier om brutaliteten och våldet som inträffade under revolutionen, så att de kunde få reda på sanningen. Om jag är känd i Jemen beror det på att jag demonstrerat, inte på min internetaktivism.

Jemen är inte bara en del av det större sammanhang som snabbt kom att kallas den arabiska våren. Landet passar också in i en annan global berättelse: den om USA och kriget mot terrorismen.

När Umar Farouk Abdulmutallab, en ung man från Nigeria, på juldagen 2009 greps efter att ha misslyckats med att spränga sig själv och ett passagerarplan på väg till Detroit i luften riktades USA:s blickar snabbt mot den arabiska halvön. I förhör berättade Abdulmutallab att han fått träning och sprängmedel av terrororganisationen al-Qaida i Jemen, som lyckats etablera sig i landet i skydd av de senaste årens oro. Jag hinner knappt avsluta min fråga innan Afrah svarar.

– För mig är al-Qaida bara en illusion.

Hon fortsätter och förklarar att det förstås finns våldsamma grupper i landet, människor som enbart vill sprida kaos. Men, säger hon, den lilla grupp extremister som utgör al-Qaida i Jemen har gjort en stor sak av president Salehs propaganda om vilka de är.

– Varje gång han marknadsför al-Qaida är hans enda mål att få mer bistånd att rinna ner i hans egna fickor.

USA:s svar på den misslyckade terrorattacken 2009 var att kraftigt öka stödet till Salehs regim. Det var på många sätt en spegling av hur supermakten agerat i Mellanöstern under lång tid: Vita huset valde att hålla en despotisk ledare under armarna för att försäkra sig om ”stabilitet” och en lojal allierad i kriget mot terrorn. Och precis som andra diktatorer i regionen varnar för vad som kommer att hända om de tvingas bort från makten utnyttjar president Saleh hotet från al-Qaida för att göra sig själv oumbärlig. Som Afrah ser det är det människorna bakom demokratiupproret som fått betala priset.

– Om du ger pengar till en korrupt man som Saleh, tror du då att han kommer att använda dem till utvecklingsprojekt och fattigdomsbekämpning? Naturligtvis inte. USA:s pengar gick till att stärka militären, och nu dödar Saleh jemeniter med hjälp av de militärstyrkor som USA byggt upp.

Afrah Nasser höjer rösten något. Hennes retoriska fråga kunde lika gärna vara ställd på Tahrirtorget i Kairo i februari.

– Till och med tårgasen som i början användes mot protestanterna var tillverkad i USA. Så vilken sorts demokrati är det USA pratar om, när man stödjer en diktator militärt?

Den 18 mars passerades en gräns. Den jemenitiska regimen sköt skarpt mot demonstranterna på Förändringstorget, och minst 45 människor dog. Trots det fortsatte protesterna, till stor del fredligt. De andra länderna på Arabiska halvön inledde medlingsförsök i Jemen och planer drogs upp för att inrätta en nationell övergångsregering och utlysa nyval. President Saleh signalerade inte mindre än tre gånger att han skulle underteckna övergångsplanen, men backade varje gång i sista stund. Sista gången, i slutet av maj, blev det för mycket. Stridigheter inleddes mellan regeringsstyrkor och klanförbundet Hashid, en av de mäktigaste grupperna i norr. Landet såg ut att vara på väg mot regelrätt inbördeskrig.

Afrah säger att hon blev alltmer pessimistisk under våren, och när presidenten själv skadades i en bombattack i början av juni blev det svårt att tro på en fredlig utveckling.

– Saleh är inte längre i landet, han vårdas i Saudiarabien. Jag vet inte om han kommer tillbaka. Det hela är mycket mystiskt. Men jag skulle ljuga om jag sade att jag var optimistisk. När presidenten är nära att bli dödad, vilken fred pratar vi om då?

Den här sommaren har landet befunnit sig i ett slags limbo. Våldet mellan landets många fraktioner har fortsatt, även om det inte eskalerat till fullskaligt krig. Protesterna mot Saleh finns kvar. Afrah, som kom till Sverige i slutet av maj för att delta i en konferens, beslöt sig för att söka asyl i Sverige.

– Jag var tvungen att göra det. Jag mottog så många dödshot, några som nämner min syster, min mamma. De hade detaljer om mitt privatliv. Sedan jag lämnade Jemen har det hänt flera gånger att oberoende journalister har blivit misshandlade och kidnappade. Tills situationen blir bättre kan jag inte åka tillbaka, säger hon och skakar på huvudet.

Helt nyligen fick hon reda på att hon fått permanent uppehållstillstånd i Sverige. Trots det råder det ingen tvekan om att uppmärksamheten fortfarande är riktad mot hennes hemland. Innan vi måste avsluta intervjun frågar jag om hon känner att revolutionen hon deltog i och skriver om under våren nu är dömd att misslyckas. Tror hon på ett demokratiskt Jemen?

Afrah suckar och säger att allt är osäkert, att det internationella samfundet måste omfamna Jemens revolution och sätta hårdare press på Saleh att avgå. Och så ger hon en känga till alla de väpnade grupper som dödar i hennes hemland.

– De som slåss mot regimen representerar inte mig. De finns så många krafter i landet, olika stater i staten, och var och en har sin egen agenda. Alla skulle vilja ha makten när Saleh avgår.

– Jemen är som en kaka, och alla vill ha en bit av den.

Magnus Åsblad

Fakta om Afrah Nasser
Ålder: 26 år.
Bor: Sedan ett par månader tillbaka i Stockholm, Sverige. Uppvuxen i Jemen.
Yrke: Journalist och bloggare. Arbetade som enda kvinna på tidningen Yemen Observer.
Skriver på: afrahnasser.blogspot.com.
På twitter som @Afrahnasser.

Tip a Friend heading