Go to main navigation
Hans Blix

Foto: Åse Bengtsson Helin

Hans Blix har fått plakatet av Pierre Schori, som hittade det på gatan efter demonstrationen mot Irakkriget i New York, 15 februari 2003.

Hans Blix

Foto: Åse Bengtsson Helin

"Man kan knäcka en diktator och bomba sig fram, men att verkligen bygga upp ett samhälle, det måste göras av de interna krafterna."

Intervju Hans Blix

Världen i Blixbelysning

Det har gått tio år sedan krigsutbrottet i Irak. Som chef för FN:s inspektörer i Irak stod Hans Blix i det internationella strålkastarljuset. Hans inspektörer hittade inga vapen, men kriget inleddes ändå. OmVärlden har träffat honom för ett samtal om krig och utveckling, och om betydelsen av att lägga substantiella bananer på bordet.

Hans Blix tar emot i sitt hem på Östermalm i Stockholm. Lägenheten ligger i ett funkishus från 1930-talet. Det är högt i tak och stora ljusinsläpp, på väggarna hänger såväl konst som äkta mattor. Blix bjuder på kaffe och färska croissanter och berättar sedan att han just är på väg att resa till Förenade Arabemiraten. Han leder en kommitté som ger råd inför starten av landets första kärnkraftverk och ska ned till den arabiska halvön för att träffa andra ledamöter, från länder som USA, Frankrike och Sydkorea.

 – Det blir bara en kort resa. Ett par dagar, säger Blix.

Han förklarar att han numera försöker begränsa sitt resande, men tillägger sedan att han nyligen var i Dubai och höll ett föredrag om att begränsa spridningen av kärnvapen.

Det är mycket svårt att föreställa sig att Hans Blix fyller 85 i sommar. Det är också svårt att föreställa sig att han någonsin kommer att dra ned på takten i arbetet med det som varit hans huvudintresse ända sedan 1970-talet – kärnkraft och kärnvapen. Utbyggnad av det förra. Begränsning av det senare.

– Jag lägger fortfarande ungefär 70 procent av min tid på nedrustning och 30 procent på kärnkraftsfrågan. Och så får man stoppa in ytterligare 15–20 procents tid på mina barnbarn, säger han med ett skratt.

För tio år sedan blev Hans Blix en världskändis när han ledde Unmovic, den kommitté som skulle inspektera Iraks eventuella tillgång till massförstörelsevapen. I upptakten till Irakkriget var Hans Blix en av de få som vågade säga emot USA och George W. Bush när dessa hävdade att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen.

Många minns säkert hur Blix bara några dagar före krigsutbrottet vittnade inför FN:s säkerhetsråd. Med torr och saklig stämma smulade han sönder den amerikanska krigsretoriken och USA fick aldrig säkerhetsrådets stöd för ett anfall.

– Jag var väldigt noga med att vara korrekt. Jag rapporterade att irakierna vid den tiden samarbetade med våra inspektörer. Det var ett gott tecken. Å andra sidan kunde jag inte garantera att den samarbetsviljan skulle hålla i sig. Vi såg det inte som vår uppgift att vara fredsmäklare, vi skulle vara objektiva observatörer och jag tror att det var den hållningen som gjorde intryck på säkerhetsrådet.

Hans Blix tystnar några sekunder och tillägger sedan.

 – Jag tycker fortfarande att våra undersökningar borde ha stoppat kriget. Vi hann göra 700 inspektioner på 500 platser och fann ingenting av betydelse. USA hävdade att man var 100 procent säker på att det fanns förbjudna vapen men man hade noll procent kunskap om var de i så fall skulle finnas.

Det finns förstås olika tolkningar av vad som sedan hänt i Irak. Några fakta är dock givna: Saddam Hussein störtades, men den snabba omställning till demokrati och stabilitet som Bushadministrationen hade hoppats på visade sig svårare att verkställa i praktiken. Organisationen Iraq Body Count räknar med att mellan 112000 och 122000 civila dödats i det krig som följde på USA:s invasion. Konflikten är fortfarande hård mellan shia- och sunnigrupper och 2012 dödades 4500 civila. ”Landet befinner sig i ett lågskaligt krig, och mycket lite har förbättrats sedan 2009”, säger Iraq Body Count i ett uttalande till brittiska BBC.

Fakta är också att Irak på tio år har fallit från plats 113 till plats 169 på Transparency Internationals index över korruption i världens länder. Liksom att 1,9 miljoner människor i landet fortfarande är undernärda.

– Det går att dra en väldigt enkel slutsats av Irak och det är att få, om ens några, saker är så förödande för utvecklingen som krig. Fred är den främsta prioriteten om man vill ha utveckling. Sedan är det förstås inte så enkelt som att utveckling kommer till stånd bara för att det blir fred, säger Hans Blix.

Han nämner flera andra länder där krig raserat alla möjligheter att bygga väl fungerande samhällen och därför hållit kvar människor i fattigdom. Han talar om Afghanistan, Somalia, Kongo och Angola. Men också om Syrien, som i dag slits sönder av ett blodigt inbördeskrig.

– Ytterst handlar Syrien om samma fråga som i Irak. Vad är egentligen värst för landet, tyranni eller anarki?

När jag frågar om det betyder att han hade tyckt att det var bättre att Saddam hade suttit kvar vid makten i Irak svarar han med ytterligare en fråga.

– Vilket hade irakierna föredragit? Det är väl den viktiga frågan. Hade de föredragit tio år av anarki, som det varit, eller ytterligare tio år med Saddam? För diktatorer finns det ju alltid en biologisk lösning. Förr eller senare försvinner de.

Under vårt samtal återkommer Hans Blix flera gånger till frågan om nationsbyggande. Att Irakkriget kanske mer än något annat visade att idén om att intervenera, störta en diktatorisk regim och sedan ”skapa” demokrati, väldigt sällan håller måttet när den konfronteras med verkligheten.

– Irak och svårigheterna där visar att en intervention ändå inte löser det andra steget. Vi säger att andra länder ska införa demokrati och allmänna val. Men det man ofta glömmer är att majoritetsstyre är inte bara de enkla procedurreglerna. Det krävs också en grundläggande tolerans i samhället.

När man tittar tillbaka på Hans Blix långa yrkesliv ser man en tydlig linje i val av ämnen och arbetsuppgifter. 1960 doktorerade han i folkrätt vid Stockholms universitet, och under 60-talet arbetade han på UD. När Folkpartiet ledde regeringen 1978–79 blev Blix utrikesminister och från 1981 till 1997 ledde han Internationella atomenergiorganet IAEA. Därefter gick Blix egentligen i pension, men FN:s generalsekreterare Kofi Annan kallade in honom på nytt några år senare för att leda inspektionerna i Irak. Under några år på 70-talet var Blix också statssekreterare på UD med ansvar för biståndsfrågorna, och under vårt samtal kopplar han samman biståndet med frågan om internationella interventioner och ambitionen att öka demokratin i världen.

– Jag tycker att man ska vara försiktig med direkt inblandning i andra länders politiska liv. Och då menar jag sådana åtgärder som närmar sig intervention. Bistånd som till exempel handlar om utbildning av advokater och jurister, det är förstås bra. Men man måste vara försiktig. Amerikanerna tvekar ju inte att ge pengar till motståndsrörelser, driva på regimskiften och försöka att med ingenjörskonst bygga upp samhällen utifrån. Men det är nästan alltid svårt. Man kan knäcka en diktator och bomba sig fram, men att verkligen bygga upp ett samhälle, det måste göras av de interna krafterna. Det kan stimuleras med utbildning av jurister, journalister och andra centrala grupper. Men förändringen måste komma underifrån. Och det måste bygga på insikten att ett nationsbygge måste få ta lång tid.

Men det märks att han är kluven på just den här punkten, en kluvenhet som ytterst handlar om den svåra balansgången mellan att respektera andra staters suveränitet och samtidigt stå upp för värden som demokrati och mänskliga rättigheter.

– Vi ska inte heller klä oss i säck och aska och säga att vår modell för samhället inte betyder någonting. Vi ska självklart säga att detta är en modell som vi tycker fungerar, bara vi också erkänner att det tagit lång tid för oss att komma fram till den här punkten. Ta kvinnornas position som exempel. Hur lång tid har det inte tagit att ändra attityder och uppfattningar kring den frågan i det svenska samhället?

Under våren har Hans Blix intervjuats i otaliga medier, både i Sverige och andra delar av världen. Man har frågat efter hans analys av läget i Irak tio år efter invasionen, men också efter hans syn på 2013 års internationella konflikter, inte minst krisen på den koreanska halvön och det internationella trycket mot Iran för att stoppa landets anrikning av uran. Båda konflikterna har likheter med Irak.

– I de flesta fall där länder är på väg att skaffa massförstörelsevapen så är den upplevda säkerheten avgörande. Nordkoreanerna känner att ”vi är hotade, därför måste vi ha vapnet”. Och regimen behöver en yttre fiende för att den ska kunna upprätthålla sin egen makt. Omvärlden kan inte förvänta sig att framgångsrikt kräva av en regim att den både gör sig av med vapnen och lämnar ifrån sig makten. I fallet med Nordkorea handlar det nog om att försäkra regimen där om att deras gränser är okränkbara. Det betyder inte att de skulle vara oföränderliga, för en återförening är fortfarande möjlig, men de måste känna att de inte kommer att anfallas militärt och omvärlden måste också garantera att man inte försöker underminera regimen.

Han inser att det ligger ett moraliskt problem i den ståndpunkten.

– Det stämmer. Då kan man inte tillmötesgå dem som anser att omvärlden måste ändra regimen i Nordkorea. Regimens upplösning måste då vara en process inifrån. Det USA gör i dag är därmed vettigt. De försöker trappa ned konflikten. Men där ser vi också dubbelheten i USA:s utrikespolitik. De har ett diplomatiskt språk, men ett militärt kroppsspråk.

Även i Irans fall menar Hans Blix att det krävs garantier för att landet inte ska attackeras. Det avgörande, menar Blix, är att få Iran att sluta anrika 20-procentigt uran och nöja sig med 4-procentigt, som inte kan användas i kärnvapen.

– Som motprestation erbjuder USA och EU reservdelar till flygplan och att Iran ska få köpa guld. Men inget om att häva sanktionerna mot oljan. Det är inte mycket till morötter. Vi säger till dem att sluta anrika uran, och lägger några små russin på bordet. Det kommer förstås inte att räcka. EU sade tidigare att man skulle hjälpa Iran att bygga upp en fungerande civil kärnkraft och att man skulle ge landet inträde i världshandelsorganisationen WTO.

Hans Blix menar att den strategin hade varit mer effektiv.

– Det var mycket mera substantiella bananer på bordet än det man håller på med nu.

På sikt ser han dock en annan, mer radikal lösning på säkerhetskrisen i Mellanöstern. Han tänker sig ett internationellt avtal om en zon i hela regionen som ska vara fri från massförstörelsevapen.

 – Men det är förstås inte realistiskt i dag. De skulle skratta åt detta både i Teheran och Tel Aviv.  

Jesper Bengtsson

Hans Blix

Ålder: 84 år.

Familj: Hustru, två söner och fem barnbarn.

Starkaste minnet från Irak: Den våldsamma mängden journalister.

Personer som gjort intryck: Tre FN-chefer: Kofi Annan, före detta generalsekreterare; Maurice Strong, miljöaktivist och före detta vice generalsekreterare; Lakhdar Brahimi, före detta sändebud till Irak och för närvarande sändebud till Syrien.

Läser just nu: Mest dokument och tidningar. En del intressanta bloggar för att hålla sig ajour med bland annat läget i Iran, Nordkorea och Syrien.

Senaste boken: "Energy for presidents" av Richard A Muller, professor i Berkely. Plockade fram Markurells i Wadköping efter ett teaterbesök nyligen.

Tip a Friend heading