Go to main navigation
Lara Aharonian

Foto: Jacob Zocherman

Intervju: Lara Aharonian

Vägrar sluta bråka

Armenien kände den ljumma förändringens vind. Allt kunde ha blivit så bra för Lara Aharonian och de andra som kämpar för kvinnors rättigheter i landet. Men precis som i Ukraina förändrades allt och i dag står avgörandets stund för dörren.

Poliserna har slagit en järnring runt demonstranterna på torget. I mitten står Lara Aharonian. Denna eftermiddag ska flera av demonstranterna bli arresterade, näsben ska knäckas av polisen och alla ska filmas för att identifieras av säkerhetstjänsten.

Några stenkast från de inringade demonstranterna, i parlamentets lokaler, sitter Armeniens ledande politiker. De är just i färd med att besluta om det ryska företaget Gazprom ska få monopol eller inte på försäljning av gas till Armenien de kommande 30 åren.

Det är detta demonstranterna vill stoppa. Men Lara Aharonian ska egentligen inte vara här. Detta är inte hennes strid. Den handlar om rättvisa för kvinnor. Om liv på lika villkor oavsett kön. Men i dag är oppositionen i Armenien så marginaliserad att aktivisterna tvingas sluta upp för varandra.

– För mig är olika typer av aktivism något som bottnar i samma sak. Om rättigheter för individen, säger hon.

Lara Aharonian växte upp i Libanon som en del av den armeniska diasporan. Vid den här tiden var Armenien en del av ett enormt Sovjetimperium som hon bara hade besökt under ett ungdomsläger 1985.

Livet i Libanon var behagligt fram tills det libanesiska inbördeskriget bröt ut. Familjen tvingades att bryta upp och flykten förde dem till Kanada. Lara började studera utbildningspsykologi på universitetet i Montreal. Och här kunde allt egentligen ha flutit på. Hon kunde ha stannat kvar och valt den enklare vägen.

Men ofta tänkte hon tillbaka på det första besöket i Armenien som hade sått spår av längtan. 1998 åkte hon tillbaka för att delta i olika volontärprojekt.

– När jag var liten talades det om att Armenien var ett viktigt land och att det tillhörde oss armenier och jag kände en samhörighet med det.

Det gick inte längre att hålla tillbaka Lara Aharonian. Hon var övertygad. År 2003 flyttade hon till Armenien för gott.

I det nya hemlandet levde majoriteten av kvinnorna ett liv i skymundan. Kvinnomisshandel var ett vanligt inslag i hemmet och våldtäkter var i det närmaste accepterade. Lara Aharonian träffade snart personer med liknande engagemang och vilja att förändra. De samlades för att utbyta åsikter eller ha ”runda-bord-samtal” för att använda Laras egen beskrivning av hur allt startade. De diskuterade politik, samhälls- och kvinnofrågor.

Sakta spred sig ryktet om samtalen kring de runda borden. Fler ville delta och långsamt formades det som två år senare skulle bli Women’s Resource Center Armenia (WRCA).

I dag har WRCA vuxit och är aktörer på flera områden i samhället men alltid med målet att skapa ett bättre liv för kvinnorna. De försöker jobba i ett förebyggande syfte.

– Vi vill förhindra att problemet uppstår genom att försöka påverka orsakerna till problemet, säger hon. 

WRCA stöttas i dag av flera internationella samarbetspartners men Sverige kommer alltid vara speciellt för Lara Aharonian. Bland annat genom stödet från Kvinna till Kvinna som startade 2005. 

– Allt vi lärt oss professionellt om aktivism, har vi lärt oss från dem, säger hon.

År 2005 fanns inga lagar som jämställde män och kvinnor i Armenien. Lagen mot sexuellt våld var urgröpt och fri för tolkning (och tolkades nästan uteslutande till förövarens fördel).

– Som medborgare i det här landet kände jag att det här gällde mig och att jag inte kunde acceptera att vi behandlades olika på grund av kön, säger hon.

Efter upprepade informationskampanjer anslöt sig fler till kvinnornas kamp och stödet för WRCA blev starkare. Armeniens kvinnor började inse att de under många år blivit bestulna på sina rättigheter. WRCA med Lara Aharonian i spetsen lyfte jämställdhetsfrågan till en högre nivå och uppmärksammade politiker på missnöjet.

– Några kvinnor kom till vårt kontor och berättade om hur en lärare på en internatskola hade utnyttjat dem sexuellt och vi jobbade för att få upp fallet i rätten och till slut efter en rättegång dömdes mannen för upprepade sexövergrepp, men endast till tre års fängelse, trots att övergreppen pågått under 30 år.

 Domen som föll 2008 blev starten på en förändringens vind. Efter påtryckningar från en allt bredare allmänhet som var missnöjd med det korta fängelsestraffet, ändrades lagen mot sexuellt våld och i dag har straffskalan för sexualbrott skärpts.

Många menar dock att förändringen bara syns på pappret. För verkligheten i dagens Armenien är, trots den nya lagen, en annan. De flesta kvinnor anmäler inte ens sex- och våldsförövare eftersom de är rädda för skammen och att stigmatiseras av sin omgivning.

Efter självständigheten från Sovjet 1991 famlade Armenien i blindo. Den nationella identiteten hade tagits ifrån dem efter decennier av hårdfört Sovjetstyre. Under 1990- och 2000-talen var sökandet efter det som gått förlorat starkare än någonsin.

– Identiteten bygger på kulturella värderingar, där mannen ska försörja familjen och skydda landet medan kvinnan ska ta hand om barnen. Detta leder till att kvinnor många gånger behandlas som barn, fortsätter Lara Aharonian.

Sökandet hade gjort människor formbara. Lara Aharonian och hennes kollegor jobbade därför hårt för att påverka sin närmiljö och kände att deras arbete började bära frukt. Ökad jämställdhet framstod inte längre som något omöjligt.

Nästa framgång kom 2010 när en tidning för första gången skrev om kvinnomisshandel i hemmet efter att en kvinna blivit så svårt slagen att hon avled.

– Det var ett stort steg att lyfta fram vad som sker inom familjen. Många tror dock att misshandel enbart är om någon slås ihjäl, inte när kvinnor förbjuds att gå ut, eller när de blir ifråntagna rätten att vara delaktiga i familjens ekonomi. Detta ses fortfarande som normala företeelser i det armeniska sinnet, säger hon.

Fortfarande finns det ingen lag som gäller kvinnomisshandel i hemmet eftersom det ses som en ”privat angelägenhet”, men frågan diskuteras i parlamentet. Den 20 maj 2013 kom den kanske största framgången för landets kvinnor när jämställdhetslagen mellan könen verkställdes.
Men sedan förändrades allt.

– Fram till september var vi hoppfulla och kände att vi kunde förändra samhället till det bättre men det ändrades över en natt, säger Lara Aharonian.

Den 17 september 2013, efter tre års försök att få till ett handelsavtal med EU (som var på väg att genomföras) blev landet istället medlem i Eurasian Union, Eurasiens motsvarighet till EU, där Ryssland har en ledande roll.

Kritiker såg värvningen av det lilla bergslandet som en kupp av Putin mot Europa – precis som i Ukraina. Följden blev att de flesta armeniers blickar vändes bort från det europeiska. Bejakandet av den egna nationen, den nationella identiteten, började plötsligt hämta näring från Ryssland.

Högerextrema grupper hävdade nu att den armeniska familjen var under attack från organisationer som WRCA. Under demonstrationer filmades aktivister i syfte att hänga ut dem på internet som perversa människor som har stöd av europeiska finansiärer.

– Efter september har det blivit svårare för oss att verka, vi får upprepade hot från extremister som säger de ska skära halsen av oss och spränga våra lokaler, berättar Lara Aharonian.

Samtidigt fördömer varken polisen, rättsväsendet eller regeringen hoten.

– De tillåter det inte officiellt, men genom att se genom fingrarna så stödjer de indirekt dem som motarbetar oss, säger hon.

Lara Aharonian vill inte bemöta sina högerextrema motståndare med samma hatkampanjer som hon själv utsätts för.
Men hon och kollegorna har blivit försiktigare sedan förändringen under senhösten.

– Med den hatfulla propaganda som nu sprids på internet om oss går det inte att vara oberörd, jag tänker på min personliga säkerhet.

Men hennes argument mot dem som hotar är lika självklara som eftertänksamma.

– Jag vill visa dessa nationalister, alla de som hävdar att vi motarbetar den armeniska identiteten, att vi skulle bli mycket starkare om vi hade inkluderat i stället för att exkludera människor.

Det har bara gått några månader sedan Armenien svängde kompassnålen mot Ryssland. Men Lara Aharonian märker redan skillnad i samhället och menar att det är viktigt att agera innan det är för sent.

– I dag är det avgörande ögonblicket för Armenien. Det gäller för oss att mobilisera oss så vi inte blir som Ryssland. Om vi inte kan kraftsamla nu och vinna folket så kommer det bli mycket svårare senare. För redan nu klipper vi och klistrar in de ryska antihomolagarna här.

Men många aktivister har lämnat Armenien i stället för att stanna kvar och kämpa. I en situation där öppenhet och slutenhet ligger i vågskålarna är folkets röst viktigare än någonsin.

– Politikerna spelar även de på familjevärderingar, de vinner folks sympatier genom att värna om traditioner. Därför har mänskliga rättigheter i dag blivit ett väldigt laddat ord. Många armenier anser att aktivisterna försöker göra männen till kvinnor och kvinnor till män.

Trots den isande vinden står demonstranterna tillsammans i den sena eftermiddagen. De har inte gett upp och de trotsar den ring av poliser som lika godtyckligt som slumpmässigt lyfter ut folk ur klungorna för att ta dem till bryska förhör i mörka källare.

Alla demonstranter filmar det som sker för att inget bortförande ska kunna gå obemärkt förbi. Många skanderar slagord. Spänningen tilltar och poliserna börjar slå. Lara Aharonian står stilla under fullständig tystnad. 

Jacob Zocherman 

Tip a Friend heading