Go to main navigation
Molly Melching

"Det enda sättet att skapa förändring är genom empati - inte genom att anklaga och skuldbelägga". - Molly Melching.

Foto: Johanna Hanno

Intervju Molly Melching

"Vill du ha rätt – eller vill du nå resultat?"

Hon har hittat en nyckel till att bryta den flera tusen år gamla traditionen att könsstympa flickor i Västafrika. Över 6400 byar i Senegal och sju andra länder har nu deklarerat att deras döttrar ska slippa stympningen. Empati – inte fördömande – är den väg Molly Melching, grundare av organisationen Tostan, valt för att nå förändring.

–Jag har aldrig sagt åt någon att sluta omskära kvinnor.

Det är en överraskande kommentar från en person som anses vara en av de mest framgångsrika i att motverka könsstympning.

– Att fördöma leder ingen vart. Jag vet av egen erfarenhet att om du kritiserar, ryar och skriker så kan du rädda en, två eller till och med 100 personer. Men vill du förändra en djupt rotad tradition, vill du rädda tusentals, då krävs tålamod och respekt. Då måste de underliggande värderingarna i samhället förändras.

Jag formulerar om min fråga och undrar i stället vad hon känner inför könsstympning.

– Självklart känner jag djup smärta, det är en missriktad tradition. Jag har både sett och hört om fruktansvärda effekter av omskärelse. Svåra smärtor, blödningar, infektioner, flickor som blivit skadade för livet eller som dött.

Men fortfarande vill hon inte säga att det är fel. Det är en lång process av att lyssna och lära som lett henne fram till detta, förklarar hon.

– Jag hade inget val. Det enda sättet att skapa förändring är genom empati – inte genom att anklaga och skuldbelägga.
– Frågan är om du alltid vill ha rätt – eller om du vill nå resultat.

Därför säger hon inte könsstympning (Female Genital Mutilation) utan omskärelse (Female Genital Cutting).

– Självklart blir jag rasande, säger hon till slut. Men jag vill förändra på djupet, få bort det för alltid. Jag har arbetat med detta i 40 år – och det är nu, först nu, som vi nått den kritiska massan. Det är nu som förändringen kommer – by efter by slutar med omskärelse. Plötsligt går det fortare än vi kunnat föreställa oss.

Traditionen att omskära flickor och pojkar har funnits i flera tusen år och är djupt rotad.

– Vi vet inte hur det började, men jag har sett konsekvenserna. En anledning att traditionen fortlevt, trots kostnader i liv och hälsa, är ett starkt tabu att tala om konsekvenserna av ingreppet.

Molly Melching kom till Senegals huvudstad Dakar i början av 80-talet som utbytesstudent. Hon fann ett land som hon omedelbart kände sig tillhöra och hon blev kvar. Till en början tjänade hon sitt uppehälle genom att ge lektioner i engelska, men undervisningen kom snart att breddas. 1982 flyttade hon ut till den lilla byn Saam Njaay och så sakteliga växte hennes undervisning till att handla om mänskliga rättigheter, hälsa, ekonomi och jämställdhet.

Hon fick stöd från Unicef 1988 och 1991 bildades Tostan i Senegal. I dag arbetar organisationen i åtta länder: Djibouti, Guinea, Guinea-Bissau, Mali, Mauretanien, Senegal, Somalia och Gambia.
Sida har stött Tostan sedan 2000 och är en av Tostans äldsta partners.

– Sida vågar stödja projekt som andra undviker. Till exempel att arbeta med kvinnor som sitter i fängelse, bland annat genom att ge dem en yrkesutbildning så att de ska kunna försörja sig när de friges, berättar Molly Melching.

Den metod Tostan använder har vuxit fram långsamt. Den har förändrats och utvecklats på plats i byarna, långt ute på landsbygden. Erfarenheten har visat att förändring av attityder måste få ta tid och måste baseras på djup förståelse. När hon bodde i Saam Njaay insåg hon hur beroende av varandra människorna är.

– Byarna är en del av ett nät av släktband, vänskaper och traditioner. Pressen är mycket stark att inte avvika, att inte bryta traditionerna. I det gemensamma finns tryggheten och allt binds samman av kulturen och religionen.

– Att bryta sig loss och bli självständig är inte målet. Allt som sliter sönder banden som håller samman är dåligt. Man uppfost-ras med ett antal grundläggande koncept, som att leva i fred och gemenskap med sin familj, att vara gästvänlig, att fylla sin roll i samhället. Det är inte lätt att gå på tvärs mot detta.

Molly Melching insåg att förändring bara kan ske om den kommer inifrån – om den är förankrad. Själv fick hon inspirationen till hur detta skulle kunna uppnås när hon läste FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. Hon insåg att det inte bara handlade om internationell rätt, utan också om individens rättigheter.

– Mänskliga rättigheter genomsyrar utbildningen. Om man diskuterar frågan ”Har alla rätt att leva i frihet från våld?” och kommer fram till att svaret är ja. Då blir det tydligt att vissa sedvänjor inte är acceptabla.

Därför arbetar Tostan inte bara med enstaka frågor, utan med ett brett utbildningsprogram som varar i tre år, The Community Empowerment Program, CEP. Utbildningen hålls alltid på det lokala språket. Målet är att stärka de sociala och ekonomiska kunskaperna och utbildningen riktar sig till alla i byarna – barn, unga och vuxna, kvinnor, män, religiösa ledare.

– Nyckeln är att samarbeta med alla. Vill du till exempel stärka barnets rättigheter måste män, kvinnor och barn vara involverade.

– Många givare tycker att vår metod är för långsam. De kan inte vänta i tre år. Men det vi ser på tre år är förbättrad hälsa, ekonomisk tillväxt, utökad utbildningsnivå, miljömedvetenhet och bättre lokalt styre. Jämställdheten ökar också – kvinnor blir valda till förtroendeposter till exempel. Samtidigt som omskärelse av flickor och barnäktenskap upphör. Det är en genomgripande förändring. På bara tre år.

Utbildningen förändras hela tiden. Den formas av alla misstag vi gör, säger Molly Melching och skrattar.

– Det är genom misstagen vi lärt oss. Vi måste reda ut vad vi ställt till med. Vi ber om feedback och vi lär oss.

De första misstagen handlade om att inte inkludera hela byn – att inte förankra förändringen i byns sociala nätverk.

– När vi skulle arbeta med ungdomar tog vi inte med de äldre – vi visste ju att de skulle sätta sig emot våra idéer. Men det är just de – de som gör motstånd – som måste vara med. Det enda sättet att nå motståndarna är att bygga broar till dem.

Samma sak hände när de vände sig till enbart kvinnor för att tala om kvinnans rättigheter, då blev männen misstänksamma. Och när de riktade utbildning om barns rättigheter direkt till barnen – då blev alla vuxna, inklusive mammorna, nervösa.

– Det gäller också omskärelse – alla måste vara med och fatta beslutet. Och vi som vill förändra måste förstå att de inte skär sönder sina barn för att skada dem. ”They cut for success” – de skär för att barnet ska få ett bra liv. Traditionen leder till att oomskurna flickor förskjuts, inte får gifta sig, inte får delta i gemenskapen. Mammorna känner att de inte har något annat val. 

– Men efter att ha studerat mänskliga rättigheter vet de att det där valet inte är bra. Och de vet att det finns en konvention som ger dem rätt att sluta.

Det första året sker utbildningen muntligen. I början ingick att lära sig att läsa och skriva redan första året, men det blev snabbt tydligt att de äldre kände sig pressade och hade svårt att hänga med – snart slutade de att komma till undervisningen.

– Just de som är de viktiga, de som kan påverka inställningen och godkänna förändring.

Nu börjar alfabetiseringen år två. Tostans medarbetare har upptäckt att ett effektivt sätt att skapa intresse är att lära ut hur man skriver sms på mobiltelefonen. Det är något som de flesta har omedelbar nytta av och det har blivit en effektiv sporre.

I början av 90-talet växte Tostan snabbt. De anställda lärarna, ”facilitators”, genomförde utbildningsprogrammet i by efter by. Under samtalen började kvinnorna försiktigt diskutera de skador de fått av könsstympningen. Skador som gör samlag smärtsamma, svårigheter att bli med barn, smärtsamma förlossningar, sorgen efter de döttrar som dött. För många hade kopplingen mellan problemen och könsstympningen tidigare inte varit uppenbar och när de förstod sambanden ville många sluta.

Molly Melching hade själv svårt att närma sig frågan om omskärelse.

– Som amerikan hade jag inte rätten att ifrågasätta en så gammal tradition. Men när min egen dotter frågade varför jag inte lät omskära henne blev jag helt överrumplad och jag insåg hur stark den sociala pressen var.

– Men jag gjorde inte som övriga utlänningar och fördömde. Jag talade i stället om rätten till hälsa och vikten av att respektera sina döttrar. Det dåliga med våld. Det var en väg att upptäcka att det inte är nödvändigt.

1997 beslöt den första gruppen kvinnor som genomgått Tostans utbildning att de skulle sluta stympa sina flickor. Reaktionen i de omgivande byarna blev mycket stark och upprörd. De sågs som förrädare.

Men upprördheten lade sig när en äldre man och imam, Demba Diawara, på Molly Melchings inrådan, satte sig ner och talade med kvinnorna. Han insåg att de hade rätt och efter det gick han från by till by i sitt område. Så bildades ett nytt socialt nätverk och alla kom överens om att göra förändring tillsammans.

– Vi talar om de djupa, underliggande värderingarna i samhället.

I dag är det uppemot 6000 byar i Senegal som genomgått utbildningen och som också tagit avstånd från könsstympning. Det innebär att alla bybor gör ett gemensamt ställningstagande ”a public declaration”. Under en ceremoni säger byns invånare: ”Yes we agree”. Vi är överens.

– Det gemensamma sociala beslutet var viktigare än det juridiska. Man måste bygga upp ett nytt synsätt, som baseras på det sociala nätverket. En ny social norm skapas och nya förväntningar uppstår.

Hon är också noga med att understryka att även om hon är chef för Tostan så är det medarbetarna ute i byarna som skapar för-
ändringen. I en by kom man till exempel fram till att en viktig mänsklig rättighet var att alla barn skulle ha ett födelsebevis, som i förlängningen innebär rätt till skola, hälsovård och rösträtt – att vara en fullvärdig samhällsmedborgare. Det beslöts att om ett barn inte registreras, skulle föräldrarna inte få ”dopbidraget”.

– Åtgärden ledde till att 100 procent av barnen i byn nu har ett födelsebevis. Och för mig blev det återigen ett bevis på att jag inte är den som ensam leder Tostan. Det kan bara de göra som är en del av byn – jag visste inte ens att det fanns ett ”dopbidrag”, så jag hade aldrig kommit på den lösningen.

1999 antogs en lag mot könsstympning i Senegal. Ett stort och viktigt steg – men beslutet kom uppifrån och skapade starka reaktioner. När lagen skulle antas stympades hundratals flickor i protest.

– Nolltolerans är den värsta attityd du kan ha. Om du kommer in och slår fast vad som ska gälla har du stängt dörren till dialog och till ett nytt paradigm. Jag tycker att ett förbud är bra – men samtidigt måste man ge människor tid, en övergångsperiod så att beslutet förankras.

Molly Melching understryker att könsstympningen inte upphört i 100 procent av byarna där Tostan genomfört sitt pro-gram – men kanske i 70.

– Även om 30 procent som genomgått utbildningen fortfarande skär sina barn, så är det en enorm framgång att 70 procent slutat.

Varför fortsätter vissa att stympa sina barn om den sociala gemenskapen är så viktig?

– Det kan bero på att de tillhör en annan släkt, en annan tradition, att deras nätverk baseras på andra byar.

– Det viktiga är att nå en kritisk massa. Med tiden blir det majoriteten. De första fem åren av vårt arbete ledde till mycket få resultat. Men det accelererar.

Regeringen i Senegal har deklarerat att målet är att kvinnlig könsstympning ska vara helt utrotad i landet 2015.

– Det kanske tar längre tid – men ju fler byar som avsäger sig traditionen, desto fortare kommer det att gå. En god vän kallar Tostan för en 40 år lång plötslig succé, säger Molly Melching och skrattar förtjust.

– Jag är övertygad om att traditionen att omskära snart kommer att försvinna. 

Anki Wood

Tip a Friend heading