Go to main navigation
Natasa Kandic

Foto: Frida Svensson

Pristagare

Kämpar för rättvisan

Natasa Kandic var den enda som reste mellan Serbien och Kosovo under kriget i forna Jugoslavien, för att dokumentera och samla information om övergrepp och kränkningar. Nu är hon i Sverige för att ta emot priset ”Civil Rights Defender of the Year Award”. Sedan december förra året har hon tagit på sig en ny uppgift – att skriva Kosovo Memory Book.

– När jag sitter och sorterar alla dokument och information från olika källor tänker jag tillbaka på de fruktansvärda övergreppen under krigen och kan inte acceptera att de inte nämns längre. Namnen och berättelserna ska göra så att offren inte glöms bort, säger människorättsaktivisten och juristen Natasa Kandic.

I december förra året bestämde hon sig för att avsäga sig chefsposten på Humanitarian Law Center, som hon grundade 1992. Istället ska hon ägna tiden åt att berätta om de döda och saknade från den väpnade konflikten i Kosovo 1998 till 1999. Varje namn och livshistoria ska ge en bild av vad som hände. 13 500 serber, kosovoalbaner och romer dödades och Humanitarian Law Center, HLC, dokumenterade cirka 2 000 fall. Tillsammans med medarbetare från Kosovo och Serbien ska hon nu ägna två och ett halvt år till att samla in namn och berätta om ungefär ytterligare 11 000 människor.

Mycket av informationen som HLC samlade in under kriget har använts som bevismaterial i många fall som tagits upp av Krigsförbrytartribunalen i Haag.

När Nato inledde bombningar av Jugoslavien 1999 lämnade internationella organisationer och journalister Kosovo.

– Albanerna lämnades ensamma. Jag förstod hur lätt det skulle vara för mig som serb att åka dit och se med egna ögon vad som hände. Det är svårt att förstå hur någon kan begå sådana brott – att döda barn. Bilden av döda människor och massgravar har gjort att jag hela tiden har varit fast besluten att dokumentera krigsbrott, säger hon.

 Genom att åka mellan Kosovo och Serbien under Natoockupationen uppfattade Natasa Kandic olika fragment av konflikten. Med allt material och den information som hon har i dag ser hon en helhet.

– När jag jämför mitt liv i dag med hur det såg ut under kriget har jag mer överblick nu. Jag brukar säga att en fullständigare bild av konflikten kan hjälpa till att förbättra relationerna mellan stater och människor i olika regioner. Små steg och stora ansträngningar kan leda till framsteg på lång sikt.

Hon menar att det är viktigt för Serbien att etablera nya, bättre relationer med Kosovo. Serbiska politiker pratar till exempel om regionen som en del av Serbien men glömmer bort att 90 procent av folket är albaner.

– Människor från olika områden upplever varje händelse på olika sätt. Kosovo Memory Book samlar många folkslag. Om vi lyckas namnge alla offer och berätta deras historia kommer människor som läser böckerna förstå att en död människa från till exempel Bosnien är samma sak som en död människa från Kosovo eller Serbien. Den ska visa att alla individer har samma värde.

Natasa Kandic förklarar hur svårt det var att hjälpa människor under kriget. Hon tänker tillbaka på en händelse 1994 när en grupp på cirka 40 muslimer som utvisades ifrån Bosnien bad om hennes hjälp. På den tiden var det näst intill omöjligt för muslimer att komma in i Serbien och Kandic berättar att de hade varit tvungna att lämna alla sina tillhörigheter. Hon minns speciellt en kvinnlig lärare som hon köpte ett par skor till, eftersom kvinnan tvingats att lämna sitt hem barfota. I Serbien blev de omedelbart nekade uppehållstillstånd.

– Jag var ledsen och besviken eftersom jag kände att jag hade misslyckats, jag var säker på att jag skulle kunna hjälpa dem. Men i stället sade myndigheterna att landet bara accepterade serbiska flyktingar, inte muslimer.

Gruppen lyckades senare ta sig till Europa och Natasa Kandic fick ett telefonsamtal från Tyskland. Det var kvinnan som ville tacka för skorna och berätta hur mycket hon tyckte om dem.

– När jag samlade in information i Banja Luka i Bosnien träffade jag många muslimer. De var väldigt tacksamma över att serber kom och hälsade på och kände sig respekterade när det stod en serbisk bil utanför huset. Det var också viktigt för mig att se att det ibland krävdes så lite. Som ett par skor.

Frida Svensson

Tip a Friend heading