Go to main navigation
Percy Barnevik fortsätter att resa och arbeta för att utrota världsfattigdomen. Enligt honom är det kravlösa givandets tid förbi.

Percy Barnevik fortsätter att resa och arbeta för att utrota världsfattigdomen. Enligt honom är det kravlösa givandets tid förbi.

Foto: Åsa Westerlund / Scanpix

”Det kravlösa givandet har nått vägs ände”

Percy Barnevik har bråttom. Han har fyllt 70 och hälsan krånglar men han har så mycket kvar att göra. För OmVärlden berättar han om sin övertygelse att den extrema fattigdomen kan utrotas på tio år och påpekar att hans skandalomsusade pension kommit till god nytta i detta hans sista, största och viktigaste projekt.

Det där med pensionen har han lagt bakom sig sedan länge – men det finns en sak som han ångrar.

– Att jag betalade tillbaka en del av pengarna. Då tyckte jag inte att jag behövde så mycket pengar, men de hade varit bra att ha nu.

Percy Barneviks kamp mot fattigdomen sker genom organisationen Hand in Hand, som startades av ett rektorspar i Nacka på 1980-talet och blev hans skötebarn för omkring tio år sedan. Konceptet har sin bas i att göra entreprenörer av människor i fattiga länder. Det handlar om utbildning men också om smålån till företagande, mikrokrediter, vars roll som världsfattigdomens saliggörare debatterats hårt på senare tid.
Percy Barnevik är fullständigt övertygad om att jobbskapande är lösningen på många av världens problem.

– Roten till all fattigdom är bristen på ett bra jobb du kan leva på.

Och det går längre än så, menar han. Bakom krig och konflikter, uppror och terrorism står frustration, maktlöshet – och arbetslöshet. Visst minskar fattigdomen något – men för långsamt.

– Att det blir lite bättre, vad hjälper det den miljard människor som fortfarande lever i extrem fattigdom? De kan inte vänta!

Hand in Hands verksamhet innehåller fler bitar: I de byar som ”lyfts” får invånarna möjlighet till utbildning, från alfabetisering via medborgerliga rättigheter till it och entreprenörsskolor. Det satsas dessutom på sanitet och sophantering.

Verksamheten ser i stora drag likadan ut som när vi senast träffades – hösten 2006 i Johannesburg, Sydafrika, där Hand in Hand just skulle lansera sitt koncept på begäran av dåvarande president Thabo Mbeki. Men den har vuxit. Då hade 100000 småföretag startats eller byggts ut, i dag är de över 600000.
När vi träffas på Hand in Hands kontor i London en solig vårdag finns organisationen även i Afghanistan, Namibia, Swaziland, Kenya och Brasilien. Arbetet utförs av Hand in Hands 4000 anställda och 47000 frivilliga.

Inträdet i Latinamerika har sin bakgrund i att Interamerikanska Utvecklingsbanken, IADB, bad Hand in Hand att starta verksamhet i regionen.

–De ville ge oss Haiti. Men jag sade nej, det är för litet. Så det blev inget. Senare återkom de och erbjöd Brasilien – ”är det stort nog för dig?” sade IADB ironiskt, säger Percy Barnevik och skrattar.

Den vd som Percy Barnevik rekryterade för att driva verksamheten i Indien, Dr Kalpana Sankar, tog sig an Brasilien. Arbetet i landet genomförs av organisationen World Vision i partnerskap med Hand in Hand. – Efter två år har Kalpana nått goda resultat, och nu tittar hon på Centralamerika.

På senare tid har kritiken vuxit mot mikrokrediter. Dokumentärfilmare har lyft fram fattiga låntagare som fastnat i skuldfällor och råkat oerhört illa ut. I Bangladesh tvingades mikrokrediternas urfader, Muhammad Yunus, bort från sitt livsprojekt Grameen Bank i en komplex rättsprocess med politiska förtecken.

– Jag har stor respekt för Muhammad Yunus. Han är en ärlig människa och jag tror inte för ett ögonblick att han har skott sig på något sätt. Hans misstag var att han, upprymd efter sitt Nobelpris 2006, ville göra något åt den politiska situationen i Bangladesh och startade ett eget parti. Då fick han hela etablissemanget emot sig.

Yunus ska ha all ära av att ha varit pionjär för modellen att ge små lån utan säkerhet med fokus på kvinnor, menar Percy Barnevik. Det som hänt senare är att oseriösa aktörer hoppat på tåget och sett chansen att tjäna pengar på fattiga människor.

– De som har det sämst ställt är också sämst rustade för att genomskåda detta.

Redan för två år sedan började jag prata om bubblan som byggts upp kring mikrokrediter. Lösningen ligger i lagstiftning om räntetak, så att det inte blir lika lukrativt för oseriösa aktörer.

Dessutom krävs ansvarsfull utlåning – det vill säga att låna till företagsinvesteringar men inte till konsumtion, enligt Percy Barnevik. Han menar att det är fullt möjligt att reglera marknaden, och räntetak har redan införts på många håll.

Sedan i höstas har Hand in Hand ett samarbete med Sida i norra Afghanistan. Den svenska biståndsmyndigheten gick in med 12 miljoner kronor och skrev i samband med beslutet att ”Hand in Hand har haft framgång i sitt arbete med att minska fattigdomen i norra Afghanistan genom att skapa småföretag och sysselsättning”.

– I Afghanistan får vi inte lov att fokusera bara på kvinnor. Men 70 procent av de livskraftiga företag som startats i våra projekt har startats av kvinnor.

Den första statliga aktören som bidrog med pengar till Hand in Hand var den nederländska utvecklingsbanken FMO. Bland dagens givare finns även Världsbanken, norska biståndsorganet Norad, svenska Radiohjälpen och en rad privatpersoner, stiftelser och företag. En annorlunda finansiell karta jämfört med för fem år sedan, då verksamheten krävde tre miljoner i månaden ur Percy Barneviks egen ficka.

Det är fortfarande han som står för startkapitalet när vissa nya projekt dras i gång. Han gillar inte att prata pengar, men medger att hans pension har gått åt och mer därtill. För ett år sedan skrev Dagens Industri att han dittills lagt 200 miljoner kronor på Hand in Hand.

Percy Barnevik har en prislapp på fattigdomen. Efter tio års erfarenhet räknar han med att det kostar i snitt 200 dollar att skapa ett jobb. Från 20 dollar i sydindiska Tamil Nadu till 400 i Afghanistan. Med förutsättningen att en arbetande person försörjer ytterligare några familjemedlemmar skulle 250 miljoner jobb krävas för att lyfta ”the bottom billion” ur fattigdomen.

– Hur mycket pengar blir det? 50 miljarder dollar. Säg att det görs på tio år. Fem miljarder dollar om året är 4–5 procent av världens samlade bistånd.

Pennan stryker tjocka streck under siffrorna han skrivit ned på anteckningsblocket framför sig. Så detta är lösningen på fattigdomen? Men allt det andra då, som biståndsaktörerna arbetar med? Demokrati, rättigheter, utbildning, hälsa, jämställdhet?

– Jamen det följer ju efter. Det här med jobb och egen försörjning är så grundläggande. Om du inte svälter, och har råd att skicka barnen till skolan och gå till läkare, så gör du det.

Han jämför med politiken i Sverige – regeringen driver arbetslinjen, inte bidragslinjen. Och har man inte i Sverige sedan årtionden hävdat att nyckeln till kvinnans makt över sitt liv och sin kropp är kopplad till ekonomisk självständighet?

Olika typer av bistånd behöver inte utesluta varandra, säger han. Men gör ingen hemlighet av att han tycker att traditionellt gåvobistånd bör reserveras för nödsituationer och katastrofer.

– Och jag pratar här om 4 procent av det globala biståndet. Inte 40. Risken för att världen skulle fokusera för mycket på jobbskapande är noll. Noll!

Han slår näven i Ikeabordet så att chokladkexen framför honom hoppar på sitt fat.

Percy Barnevik tar Indien som exempel, och räknar med att där behövs 110 miljoner jobb det närmaste decenniet. Det pågår ännu en utbyggnad av industrin, det byggs stålverk, cementfabriker, raffinaderier.

– Men industrin där kan kanske skapa 10 miljoner jobb. Det räcker ju inte. 100 miljoner jobb måste komma från små och mellanstora företag.

De statliga, institutionella givarna har inte erfarenheten av entreprenörskap, företagande och jobbskapande, säger Percy Barnevik. De vet ofta inte hur man gör – och därför är det svårt för dem att övertyga en makthavare i ett utvecklingsland om möjligheterna.
Han beskriver en pågående förhandling med en ledare i ett afrikanskt land.

– Jag sade att ”vad skulle du säga om 100000 jobb? Det är vad du behöver i ditt land”. Hur då, frågade han, som ju väl känner till min bakgrund – bygga stålverk? Bilfabrik? Som kanske skulle ha 5000–6000 anställda. När jag beskrev våra idéer var han lite skeptisk, men nu kan jag säga ”åk och titta i Swaziland, på resultaten där!”

Att Percy Barneviks lösningar först fick gehör i näringslivet beror på att man där gillar konkreta mål och uppföljningar, säger han.

– Efter två-tre år har vi 80 procents överlevnad på de företag som startas, och en återbetalningsgrad på lånen på över 99 procent. Barneviks resonemang ligger inte långt från biståndsministerns. Men hur mycket påverkar den svenska politiken, som svängt mot fokus på resultat och näringslivssamverkan, genomslaget för hand in Hand.
Han funderar och säger att Sverige nu rör sig ganska snabbt åt rätt håll.

– Hela världen rör sig i rätt riktning, även om det går långsamt. Det kravlösa givandet har nått vägs ände.

Förutom pengar har Percy Barnevik också lagt, och lägger fortfarande, ett enormt arbete på Hand in Hand. Han avsade sig sina sista ordförandeuppdrag för sex år sedan.

– Nu ägnar jag en stor del av min tid åt lobbying. Jag har ett nätverk, jag kan ringa folk. Vara dörröppnare. Hand in Hands mål är 10 miljoner jobb på tio år, men vi måste få med oss andra NGO:s, biståndsorgan, politiska ledare och så vidare.

Donationerna strömmar till. Veckan efter intervjun ska han resa från hemmet i London till Skåne för att ta emot 200000 dollar från Öresundsbanken, till arbetet i Swaziland.

De fem år som gått sedan vårt förra möte har satt sina spår. Percy Barnevik berättade redan för dem som lyssnade till hans debut som sommarpratare i Sveriges Radio förra året om sina cancer- och hjärtoperationer (”äh, skriv inte om det”). Borde han inte ta det lite lugnare? Trappa ned? Han rycker lite på axlarna.

– Det kanske jag borde. Men det här är ju ett oändligt arbete. Om jag sade att ”nu träffar jag inga fler det här året, nu ska jag bara vara med barnbarnen på Västkusten” – då vet jag ju att det innebär en massa missade möjligheter för utfattiga människor.

Han ser fundersam ut över frågan om vem som ska ta över. En efterträdare i 45–50-årsåldern skulle inte ha det kontaktnät som krävs. Han pekar på det tomma skrivbordet i rummet där vi sitter. Där huserar till vardags hans kollega Sven Sandström, som har jobbat flera årtionden inom Världsbanken.

– Vi kompletterar varandra väldigt bra, med hans erfarenheter och kontaktnät från biståndsvärlden. Där finns ju de största pengarna. Mitt nätverk är i affärsvärlden. Han är också 70, men han är mycket friskare än jag! 

Anna Petersson

Tip a Friend heading