Go to main navigation
U Win Tin gick med i Aung San Suu Kyis parti NLD 1988 och arresterades i samband med protesterna 1989.

Foto: David Isaksson

U Win Tin gick med i Aung San Suu Kyis parti NLD 1988 och arresterades i samband med protesterna 1989.

U Win Tin satt 20 år i fängelse, och har sedan han blev fri återupptagit sin politiska verksamhet. Men helst vill han skriva, och resa.

Foto: David Isaksson

U Win Tin satt 20 år i fängelse, och har sedan han blev fri återupptagit sin politiska verksamhet. Men helst vill han skriva, och resa.

Intervju: U Win Tin

Om nyckeln till frihet

”Så länge det sker brott mot politiska och mänskliga rättigheter och de militära konflikterna pågår måste sanktionerna vara kvar. Därför ber vi er att vänta till dess att vi kan se att det verkligen skett några varaktiga förändringar innan ni lyfter sanktionerna.”

U Win Tin tittar upp och jag kan inte låta bli att associera. Jämförelsen kan synas märklig, men på något sätt påminner U Win Tin om Skå-Gustav, den svenske barnpsykiatrikern och skaparen av barnbyn Skå som åtminstone de över 40 säkert minns. Kanske är orsaken det vita, ulliga håret, kanske handlar det om de vakna, plirande ögonen.

Men vänta nu, vem är denna person egentligen? För dem som genom åren engagerat sig för Burma är politikern, författaren, dissidenten och den före detta politiske fången U Win Tin ett välkänt namn. Men för de flesta andra är han så gott som osynlig vid sidan om partiet NLD:s (National League for Democracy) ledare Aung San Suu Kyi. Och kanske är det precis så han vill ha det.

Huset, som har den där för Rangoon så speciella airen av djungel och förfall, där sten och betong svartnat och växtligheten liksom hotar att ta över (tänk det gamla templet i Djungelbokenfilmen), består av två våningar. Den gamla grinden står öppen. På brevlådan har färgen sedan länge flagnat, men vad spelar det för roll när den är stor nog att rymma rejält med tidningar och brev.

En passande bostad för en äldre journalist och författare, tänker jag.

Men det är inte här han bor, utan i en enkel träbyggnad med två rum precis mot gatan och trafiken. När U Win Tin fängslades för över tjugo år sedan blev han av med sin lägenhet och det mesta av det han ägde. När han till slut kom ut från fängelset byggde systerdottern det lilla huset åt honom på sin egen tomt.

U Win Tin säger ursäktande att han numera har svårt att minnas och ibland inte hittar orden. Sedan pratar han på, intensivt i långt över en timme och har förstås inga som helst problem med varken minnet eller ordvalet: det lyser om denna märkliga man som intet tycks kunna knäcka. Det enda som hindrar samtalet är ljudet av trafiken och som gör att vi då och då får ta en paus.

När U Win Tin nyligen firade sin 82:a födelsedag var det början på hans fjärde år i frihet efter att ha suttit fängslad av militärjuntan i nästan tjugo år. Tjugo år som politisk fånge i den burmesiska militärjuntans fängelser, från det han var nästan 60 tills han fyllt 78. Det är en ofattbart lång tid. Kan något verkligen vara värt det?

– Den frågan har jag nog inte ställt mig. Det har varit min plikt att göra det jag gjort, svarar han och kopplar samman moralen och plikten med buddhismen, samma känsla som fick tusentals munkar att vägra ta emot allmosor från militären och deras familjer. Denna bojkott, pattanikkujjana på burmesiska, pågår fortfarande och är oerhört effektiv i världens mest buddhistiska land.

U Win Tin är samtidigt en dissident som aldrig riktigt förlikat sig med rollen som politiker. På samma gång öppet kritisk som obrottsligt lojal mot Aung San Suu Kyi. Och – kanske viktigast av allt – han söker ingen makt för sig själv.

– Ibland har jag fått höra från andra inom NLD att jag är alldeles för frispråkig med vad jag säger. Och det är nog sant, det är min natur att vara sån, konstaterar han.

Nu är Burma ett land i förändring. På bara några månader har Burma gått från tystnad till ett land där människor vågar uttrycka sina åsikter. Det är svårt att förstå.

Hur kommer det sig att folk litar så mycket på processen mot demokratisering att de vågar visa vad de tycker, så öppet som de gör nu?

– Det handlar helt om Aung San Suu Kyi. Hon är otroligt populär och har varit det ända sedan hon kom tillbaka 1988. Trots husarresten har hennes popularitet bara ökat och ökat.

Har burmeserna förlorat sin rädsla nu?

– Ja, rädslan har försvunnit. Men fortfarande är skillnaden stor mellan vad folk vågar göra och säga i städer som Mandalay och på landsbygden. Där har människor mindre kunskap – och rädslan är större.

Litar du på militärens vilja till att reformera sig?

– Nej, det gör jag inte och det har jag sagt öppet vid många tillfällen. Jag tror inte på Thein Sein och hans regering. Men självklart tror jag på Aung San Suu Kyis förmåga och NLD:s program för demokratisering av Burma.

Jag kan ändå inte låta bli att förundras över den otroligt vänliga stämningen jag mött på NLD:s valmöten och som får dem att framstå mer som söndagsutflykter än som oppositionsmöten i en diktatur. Hur är det möjligt att folk inte känner mer ilska över det som skett?

– Återigen så handlar det mycket om Aung San Suu Kyi. Hon är fantastisk på att prata med människor. Även om hon inte håller med dig så pratar hon på ett trevligt, avspänt sätt. Hon skojar och när hon talar inför alla människor sprider sig den goda stämningen. Det blir som en festival – och på festivaler är människor glada!

Du menar alltså att det inte finns någon önskan om hämnd från alla dem som fängslats och torterats av militären?

– Ja, jag tror att det är så, åtminstone bland de flesta. Aung San Suu Kyi känner varken hat eller agg mot regeringen eller militären, det är hennes sätt att tänka och vara.

Men mycket återstår. Alltjämt finns det ungefär 800 politiska fångar i Burma. Medan samtliga kända fångar släppts så återstår många tillhörande etniska minoriteter, personer som fängslats som en del av konflikten, men som saknar koppling till partiet NLD. Att minnas är viktigt. Därför bär U Win Tin alltjämt den blå skjortan som han och alla andra fångar bar under fängelsetiden.

– Regimen vill inte att de ska kallas för politiska fångar så därför döms de för andra saker, till exempel för att illegalt tagit sig över gränsen, eller smugglat pengar.

Så du kommer att ha din blå skjorta en lång tid framöver?

– Ja, det ser ut så.

Många före detta politiska fångar hade under de första åren i frihet svårt att komma tillbaka. De fick inte jobb eller bostad och deras familjer var rädda. För att stödja tidigare politiska fångar har U Win Tin därför startat en stiftelse.

– Framför allt handlar det om att ge dem ett moraliskt stöd men också utbildning och annat. Vi försöker ge dem det vi kan.

Vad behövs då för att en försoningsprocess ska kunna inledas i Burma? Kan man på något sätt jämföra med Sydafrika?

– Burma är inte Sydafrika. Apartheidsystemet var unikt. Hos oss handlar det om en försoning mellan den styrande militären och det burmesiska folket, inte minst minoritetsgrupperna. Om vi ska skapa en nationell samhörighet så måste de etniska grupperna känna sig delaktiga och det innebär att de måste få någon form av självstyre.

En annan viktig fråga för framtiden är om EU:s och USA:s sanktioner mot regimen i Burma nu kommer att lyftas eller lindras. Detta var utan tvekan ett av regimens syften med det fyllnadsval som genomfördes 1 april 2012 och som ledde tillatt Aung San Suu Kyi och många andra NLD-kandidater nu tar plats i parlamentet (som dock alltjämt helt kontrolleras av militären).

– Vi har inget emot investeringar och att människor får arbete. Men så länge det sker brott mot politiska och mänskliga rättigheter och de militära konflikterna pågår så måste sanktionerna vara kvar. Först och främst måste alla politiska fångar släppas fria. Sen måste de militära övergreppen mot minoritetsbefolkningen upphöra. Därför ber vi er att vänta med att lyfta sanktionerna till dess att vi kan se att det verkligen skett några varaktiga förändringar.

Nu står givare och investerare i startgroparna för att stoppa in pengar i Burma. Finns det en risk att det blir för mycket stöd nu?

– Ja, det finns en risk, särskilt när militären och deras hejdukar kontrollerar så stor del av ekonomin. Allt stöd utifrån riskerar att gynna dem, att pengar hamnar i deras fickor. Trots detta är varje steg mot öppning viktigt, eftersom det ger fler jobb och ny teknik till landet.

2015 är det enligt planerna fria parlamentsval i Burma. Fyllnadsvalet 2012 var för NLD ett sätt att testa situationen för att se om det var möjligt att verka i landet. Nu förbereder sig oppositionen inför 2015.
Aung San Suu Kyi är inte heller ung.

Vilka risker ser du för en rörelse som är så starkt beroende av henne som person?

– Det är ett stort problem, vi vet att det inte är bra att sätta allt hopp till en enda person, men i nuläget så ser vi inga alternativ. Hon är folkets hjälte, men Aung San Suu Kyi är också farmor. Hon är 67 år och för kvinnor i Burma är det en hög ålder. Problemet är hur vi ska kunna bygga upp ett nytt ledarskap. I NLD arbetar vi nu för att fler yngre ska bli ledare. Vi har över 1000 unga personer som på sikt kommer att kunna ta över ledarskapet i partiet.

Vad önskar han sig själv då? Ja, det skulle i så fall ha varit mer tid för sitt författarskap. Och så drömmer 82-åringen om att resa runt i Burma, besöka avlägsna byar och platser, träffa och lyssna på människor.

– Jag försöker resa så mycket jag kan, men eftersom jag inte har någon bil utan måste ta de lokala bussarna så blir det ibland lite komplicerat. I dag driver jag dessutom en veckotidning. Vi började ge ut den i början av januari och den har redan 1000000 i upplaga. Men att skriva något annat? Nej, det hinner jag inte, även om jag skulle önska det.  

David Isaksson

Tip a Friend heading