Go to main navigation
Vida Morant

Foto: Karl Melander

Intervju: Vida Morant

”Transkroppen är ett objekt för begär, hån och uteslutning”

Jag kan erbjuda eleverna en öppen och kärleksfull blick. Jag ger dem den undervisning jag själv hade behövt men förnekades. Det säger Vida Morant, lärare på världens första gymnasieutbildning för transpersoner, Mocha Celis, i Buenos Aires.

För att inte störa smyger Vida Morant förbi och kindpussar elever och lärare som just startar dagens första lektion i biologi i de risiga sofforna i entrén. Ingen har fått med sig nycklarna, så de är utelåsta från det enda klassrummet.

Biologiläraren Agustin Fuchs förklarar att anlagen för skäggväxt finns i generna, men måste aktiveras av hormoner. Viktig kunskap för majoriteten av de runt tio som just nu lyssnar uppmärksamt. En del av dem tar testosteronblockerare och östrogen, medan några bara tillför antingen manligt eller kvinnligt könshormon. Vissa har silikon i bröst och rumpor och hyperfeminint utseende, andra har en mer androgyn stil. Majoriteten är under 25 år.

Lärarna försöker alltid göra ämnena så konkreta och tillämpbara som möjligt för eleverna, men den treåriga utbildningens syfte är högskolebehörighet.

– Skolan borde inte behövas. Staten borde se till att transpersoner får lika tillgång till utbildning, arbetsliv och bostad som alla andra. Men vi är historiskt uteslutna, för vi har ingen garderob att gömma oss i, som de homosexuella. Vi syns och för det straffas vi, säger Vida Morant.

Hon sätter sig med ciggpaketet i trappen precis utanför dörren till skolan, på femte våningen i den gamla järnvägsbyggnaden som staten låter dem använda. På gatan nedanför har några bussar och bilar grötat ihop sig utanför stationen där förortstågen möter tunnelbanan. Klockan är strax efter ett. Hissen rasslar upp, ett par eftersläntrare droppar in.

Schemat är anpassat till att många jobbar natt. För en majoritet av Argentinas transpersoner finns inga andra försörjningsalternativ än prostitution.

– Vi lärare har ingen åsikt om det. Men det är vårt ansvar att erbjuda verktyg för dem som vill ut.

Vida Morant har själv inte prostituerat sig, men levt i det hon kallar sårbar marginalisering. Som städhjälp och hundpromenerare, ur hand i mun, i hyrda korttidsrum.

Nu bor hon i en lägenhet och lever för första gången på sitt yrke: att skriva, regissera, spela och undervisa i teater. Här på Mocha Celis jobbar hon ideellt, precis som övriga lärare.

För henne har utbildning alltid varit verktyget. Det har aldrig varit lätt. Varje gång en ny lärare ropade upp mansnamnet som en gång varit hennes hanterade hon blickarna och frågorna. Hon gjorde det hon måste, deltog i gympan med killarna, stod ut. Tog en universitetsexamen.

De allra flesta transpersoner orkar inte igenom gymnasiet. Hos Mocha Celis får de en ny chans.
– Eleverna hungrar efter utveckling och känner att deras liv förändras här. De har börjat formulera sina drömmar: att bli sjuksköterska, tullare, lärare. Sådant som tills nyligen var omöjligt för dem att föreställa sig. Diskrimineringen mot oss fortsätter varje dag på bussen och i affären, men vi går ut i världen med alltmer självförtroende. Rätten till våra identiteter har stärkt oss.

Sedan i maj har Argentinas transpersoner fulla medborgerliga rättigheter. Det underlättar deras tillgång till utbildning.

– Men skolorna behöver också lära sig att ta emot oss. Vi vill inte bygga in oss i ett ghetto, det är ju inte vettigt att ha en skola för tjocka och en för halta. Vi vill bara vara vanliga människor. Eller, vi ÄR vanliga människor. Nu vill vi bli behandlade som det.
Vida Morants lektioner i ämnet Konst och kropp kretsar just nu kring att ta den egna kroppen tillbaka från omgivningens blickar.

– Transkroppen är ett objekt för begär, hån och uteslutning. Vi jobbar lekfullt med kroppsligt uttryck och masker: att skapa en genuin mask, inte en att gömma sig bakom. Många transpersoner maskerar sig för att skydda sig. Vi tränar på att leva livet utan rädsla och skam. 

Kinga Sandén

Mocha Celis och andra folkhögskolor
Det finns runt sjuttio ”bachilleratos populares” i Argentina, vuxenutbildningar på gymnasienivå som ger behörighet till högskolan och drivs kooperativt. De flesta har sina rötter i de sociala rörelserna som uppstod i spåren av pesokraschen 2001.
Skolorna strävar efter jämlikhet och delat ansvar mellan elever och lärare.
Mocha Celis startades för knappt ett år sedan av stiftelsen Divino Tesoro. Den drivs genom ideellt arbete, gratis lokaler, enstaka stipendier och inkomster från fester. Namnet Mocha Celis kommer från en mördad transaktivist.
I juli fick skolan officiell rätt att utfärda examen.
Eleverna måste ha fyllt 16 år och fullföljt grund-skolan. Ungefär två tredjedelar av de runt 35 eleverna är transpersoner.


Transpersoner i Argentina
7 av 10 transpersoner har inte gått ut gymnasiet. 8 av 10 lever på sexarbete. Av dem hade 9 av 10 hellre försörjt sig på annat sätt, enligt en flitigt citerad enkätundersökning som transorganisationen Alitt gjorde 2005.
34 procent är hivsmittade, enligt en uppskattning från hälsoministeriet.
Den förväntade livslängden är 35–40 år.
Sedan maj 2012 kan argentinska medborgare anta den könsidentitet de vill genom en enkel registerändring. De fick samtidigt rätt till offentlig vård för eventuella könskorrigerande ingrepp, men än så länge finns inte de resurserna inom sjukvården.

Tip a Friend heading