Go to main navigation
Muhammad Yunus

Foto: Viktor Gårdsäter

Intervju Muhammad Yunus

Med glorian på sned

Muhammad Yunus helgonförklarades för sina mikrolån till fattiga kvinnor på Bangladesh landsbygd. Men sedan anklagades han för fusk och girighet – och glorian hamnade på sned. OmVärlden har träffat bankmannen som nu vill frälsa världen med sina idéer om socialt entreprenörskap.

Trots att han avsatts från alla poster i Grameen Bank och trots bannbullor från Bangladesh politiska etablissemang är Muhammad Yunus övertygelse starkare än någonsin: gåvor leder ingen vart, eget företagande är bästa vägen ut ur fattigdom, kapitalismen ska vridas ur händerna på kapitalisterna – och tas över av folket.

– Jag är övertygad om den enorma kraften i företagandet. Om teknologin och kreativiteten används på rätt sätt kan vi lösa många av världens stora problem, säger han där han sitter i den designade soffan på Postkodlotteriets kontor i Stockholm.

Men vad har den bangladeshiska bankmannen som gett mikrolånet ett ansikte gemensamt med ett tv-sänt svenskt prenumerationslotteri? Jo, lotterijätten ger bort en stor del av sina inkomster till utvecklingsprojekt, och för snart två år sedan utsåg man Muhammad Yunus till en av sina goodwillambassadörer. Nu har man bjudit in honom till Sverige för att han ska berätta om hur människor kan hjälpa sig själva ut ur fattigdomen med värdigheten i behåll – en metod som Yunus hoppas ska få bukt med ungdomsarbetslösheten i den ekonomiska krisens Europa.

Dagen efter intervjun följer jag med Yunus när han träffar ungdomar på ungdomscentret Fryshuset i Stockholm. Spänstigt tar han ett par rejäla anfallssteg på basketplanen, hoppar upp och sätter bollen i korgen. Lite senare pratar han med killarna som åker på ramperna i skateboardhallen.

– Vi vill skapa ett globalt nätverk, säger en 22-årig tjej från Young Innovation Hub och får applåder av Yunus.

– Vi undervisar ungdomar att bli som du, säger en kvinna från Mod utan gränser, ett globalt projekt för mänskliga rättigheter, och pekar på Yunus, som smickrad brister ut i skratt.

Bangladesh är landet som vi vant oss att förknippa med fattigdom, naturkatastrofer, och eländiga arbetsvillkor i trånga textilfabriker. Men de senaste tio åren har utvecklingen också bjudit på ljusglimtar. Andelen barn som börjar skolan ökar, samtidigt som fattigdomen minskat snabbt. Enligt FN:s utvecklingsprogram UNDP kan äran för framgångarna till stor del tillskrivas Yunus mikrolån, som gett kvinnor på landsbygden möjlighet att starta tusen och åter tusen egna små handels- och jordbruksföretag.

En annan Nobelpristagare, ekonomen Amartya Sen, också han bengal, men från andra sidan gränsen i Indien, påpekade i sin senaste bok det märkliga i att Bangladesh – trots traumatiska politiska kriser, demokratiskt underskott och extremt lågt BNP per capita – har betydligt snabbare välståndsutveckling än det ekonomiskt och politiskt sett vitalare Indien.

Det är alltså ingen överdrift att påstå att bankmannen som sitter framför mig i soffan i Stockholm har en stor del i Bangladesh välfärdsframgångar.

– När det gäller den sociala och ekonomiska utvecklingen har det gått bättre än vad jag ens vågade drömma om. Vi uppfyllde millenniemålet om halverad fattigdom två och ett halvt år före deadline 2015. När det gäller hälso- och sjukvård låg vi i botten för 20 år sedan. Nu är läget mycket ljusare. På minussidan står den politiska utvecklingen, säger Yunus.

Varför ska man ge banklån till fattiga människor? Är det inte bättre att de får bidrag att starta eget, så att de slipper hamna i skuld?

– Välgörenhet uppmuntrar inte ansvarskänslan. Får du pengar frestas du att köpa en pryl eller något att äta, något du längtat efter. Det leder inte vidare till ett andra steg. Om pengarna däremot kommer i form av ett lån har du upprättat ett mycket starkare avtal och du börjar producera för att kunna betala tillbaka och till slut, som belöning, få lite över till dig själv. Och det gör dig stark, säger Muhammad Yunus, som anser att bidrag skapar ett ohälsosamt och demoraliserande beroende.

Dessutom:

– En dollar som ges i bidrag har ett enda liv. En dollar som ges i lån har flera liv.

När Yunus 2006 fick Nobels fredspris för arbetet med sin bangladeshiska bybank tryckte hemlandet stolt frimärken med hans porträtt. Året därpå förklarade han att han kanske skulle bilda ett politiskt parti, vilket landets ledare uppfattade som ett hot.

Det blev början på en period av ifrågasättanden och motgångar – och Yunus gloria hamnade på sned.

2011 sände SVT:s Uppdrag granskning ett reportage av den danske journalisten Tom Heinemann där Yunus fick hård kritik, dels för att fattiga människor fastnade i skuldfällor, dels för att banken olovligt överfört norska och svenska biståndspengar till systerföretaget Grameen Kalyan (byvälfärd) som investerar i socialt ansvarstagande småföretag. Sida tog Yunus i försvar: ”Överföringen bröt inte mot något avtal med Sverige och användes även fortsättningsvis för att minska fattigdomen i Bangladesh”, skrev Sidas kommunikationschef Joachim Beijmo i en debattartikel.

När reportaget sänts satte Bangladesh premiärminister Hasina Wajed in sin stöt. Hon kallade Muhammad Yunus för lånehaj och sade att han driver fattiga människor till självmord och bara är ute efter vinning för egen del. Yunus, som nu snart fyller 74, kickades från sina uppdrag i banken med motiveringen att han blivit för gammal. Det hjälpte inte att USA:s utrikesminister Hillary Clinton kritiserade Bangladesh för den ogina behandlingen av Yunus.

– Regeln som säger att man ska avgå efter att man fyllt 60 år gäller bara Bangladesh statliga banker. Grameen Bank hade bara tre procent statligt ägande och dessutom hade jag fått klartecken från min styrelse att fortsätta, säger Yunus och tillägger att staten efter hans avgång ökade sin ägarandel i bybanken till 25 procent.
– Vi (jodå, Yunus säger fortfarande ”vi” om Grameen Bank) har åtta och en halv miljon låntagare, som nästan alla är fattiga kvinnor. Och de försörjer sina familjer, vilket innebär att 40 miljoner bangladeshier, alltså en fjärdedel av landets befolkning, får sin inkomst från småföretag som skapats med lån från Grameen Bank. Kan premiärministern ta kontroll över banken tar hon också kontroll över en stor del av väljarkåren, och kan säkra sin politiska makt.

Yunus har mer att säga om den schavottering han utsatts för i hemlandet, men vill inte att vi citerar honom. Han är inte rädd för egen del, säger han, utan för alla de bangladeshiska gräsrötter som jobbar i hans anda.

Ändå misströstar han inte. I dag reser han runt och predikar socialt entreprenörskap – alltså företagande med andra syften än vinstmaximering. Han har dragit i gång tillverkning av produkter för fattiga, bland annat solceller, mobiltelefoner och vitaminberikad yoghurt. Och nu reser han mellan Frankrike, Tyskland och Sverige för att få unga européer att inse att de inte ska sitta och vänta på att någon kommer och ger dem jobb, utan att de måste ta tag i situationen och själva bli jobbskapare.

– En förlorad generation pratas det om i Europa. Vilket hemskt begrepp. Så får det bara inte vara, muttrar Yunus.

Där han sitter i soffan framför mig ser han ändå piggare och gladare ut än på de flesta bilder jag sett på honom.

Du har inte blivit gammal, besviken och bitter?

– Nej, jag är betydligt mer positiv till vad mikrolån kan uträtta i dag än när banken grundades för 30 år sedan. Då tvivlade jag, nu ser jag ju framgångarna och vet att min idé fungerar, säger han och avfyrar ett bullrigt skratt.

Men det har varit många hinder på vägen …

– Svårast har det varit att förändra alla förutfattade meningar. En sådan har varit att man ska ge pengar till fattiga, inte låna ut dem. Lån till fattiga låter så dåligt i mångas öron. I början var det många som sade att det var omöjligt att erbjuda banktjänster till folk som inget har. Det var ju sant. Vanliga banker är till för rika människor. Men varför låta sig stoppas. Vi gjorde det omöjliga möjligt.

Yunus tystnar, tittar ut genom panoramafönstren i kontorshuset bakom centralstationen i Stockholm, tänker på något.

– Och så är det ju så att om man startar något som snabbt blir poppis får man en svans av lycksökare bakom sig, säger han med allvarlig min, och fortsätter:

– Folk som i mikrolånens namn bara är ute efter att tjäna pengar. Och så spiller kritiken över på oss, och vi anklagas för att vara lika besatta av profitbegär som de.

Du tror verkligen på att kapitalism ympad med socialt ansvarstagande är bästa vägen för att få bukt med fattigdom?

– Ja, men det är långt kvar. Även om mikrofinanserna har haft framgångar är de bara en fotnot i världsekonomin. Miljoner fattiga människor har fortfarande inga som helst kreditsystem. Världens banker måste bli mer inkluderande, annars kommer det bara att komma fler kollapser, som den som drabbade världen 2008.

Muhammad Yunus är teoretikern som inte nöjer sig med teorierna. Han vill se om allt som sägs och tänks verkligen fungerar. Som lärare i ekonomi på universitetet i födelsestaden Chittagong engagerade han sig i flera sidoverksamheter. Han startade en förpackningsindustri som styrdes av en bykommitté, engagerade sig i projekt för fattigdomsbekämpning och drog i gång en medborgarrörelse som arbetade för frigörelse från Pakistan (som infriades 1971, då Bangladesh bildades av dåvarande Östpakistan).

När han 1976 besökte byn Jobra, som ligger på gångavstånd från Chittagonguniversitetet, mötte han kvinnor som tillverkade möbler av bambuträ. Yunus insåg att byn var en bra plats för att pröva teorierna från föreläsningssalarna. Eftersom bankerna inte befattade sig med småskalig byindustri tvingades kvinnorna låna från privata penningutlånare – till skyhög ränta. Penningutlånarna ville dessutom ha ensamrätt på att få köpa de färdiga möblerna, som de sedan sålde vidare. Kvinnorna var kort sagt fast längst ner i näringskedjan.

Man kan säga att mikrolån som utvecklingsidé för världens fattiga föddes i den stund då Muhammad Yunus halade upp en bunt takasedlar, motsvarande knappt 200 kronor, betalade penningutlånarna och gjorde 42 skuldsatta möbelsnickare i byn Jobra fria.

Nästa steg bestod i att Yunus gick till banken för att låna pengar som han i sin tur kunde låna ut, bildade en förening, som stadigt fick fler medlemmar som också var låntagare – och så var ruljangsen i gång.

Den 1 oktober 1983 var en lördag och en mycket märkvärdig dag, minns Yunus: det var dagen då hans livsverk officiellt klassades som bank. Ovanför dörren till sitt kontor hängde han förhoppningsfullt upp skylten med texten Grameen Bank, som på både hindi och bengali kort och gott betyder … just det: bybanken.

Då hade han 28000 medlemmar. I dag har de blivit 8,5 miljoner. Nästan alla är kvinnor, eftersom de i högre grad än männen tänker att pengarna ska tjäna hela familjen och inte användas för privat konsumtion. Bybankens logotyp har prytts med två deviser: ”Banktjänster för fattiga” och ”Ägd av fattiga”.

Men motståndet var kompakt. Socialister anklagade honom för att vara kapitalistisk utsugare, medan konservativa muslimska präster hotade med att de som lånade av Yunus kommer att förvägras muslimsk begravning.

Men frigörelsen från ockrarna gav resultat. Bykvinnornas känsla av makt över sina egna liv ökade, liksom deras inkomster. Fler vågade låna pengar. Fler företag bildades. Och sedan blev Grameen Bank internationell. Första utlandsetableringen var på Penang i Malaysia, sedan fortsatte man till Filippinerna och Indonesien.

– 1986 fick jag kontakt med Bill Clinton som då var guvernör i Arkansas. Jag hälsade på honom och han var positiv. Yunus, sade Bill, dina mikrolån kan nog funka här också. Och så drog vi i gång mikrolån i Grameen America. Och Hillary, alltså Bills fru, fick bli ordförande i styrelsen, berättar Muhammad Yunus och minns hur amerikaner han mötte trodde att allt var ett stort skämt.

Skulle olje- och dollarrika USA ta hjälp av katastrofdrabbade och utfattiga Bangladesh? There must be some kind of misunderstanding here!

Men det var det inte. Banken finns i dag i flera amerikanska delstater.

– Bara i New York finns sex kontor och 20000 låntagare, alla kvinnor från samhällets botten. Och återbetalningsgraden är lika bra som hemma i Bangladesh. Praktiskt taget 100 procent.

Hur ser det ut i Bangladesh om 30 år?

– Jag är övertygad om att dagens politiska situation kommer att förändras. Unga människor är rastlösa och kräver förändring. Bangladesh demokrati är i dag som en torr skog. Och den blir bara torrare och torrare. Men snart kommer det en gnista, och den torra skogen börjar brinna.

Per J Andersson  

Tip a Friend heading