Go to main navigation
Christoffer Burnett-Cargill

Christoffer Burnett-Cargill.

Foto: Marlene Magnussen

INTERVJU

Biståndet kan göra mer för att stoppa krig

Väpnade konflikter är förödande och förändrar ingenting i grunden. Det var när Christoffer Burnett-Cargill på nära håll bevittnade kriget i Libanon för nio år sedan och i Gaza tre år senare som han kände sig manad att gå från traditionellt biståndsarbete till fredsarbete. Idag är han Svenska Freds generalsekreterare.

– Libanonkriget var fullständigt onödigt. Alla visste att det var på gång, men ingen gjorde tillräckligt för att stoppa det. Många människor dog. Förödelsen var omfattande. Sedan var situationen tillbaka i ruta ett. Samma sak upplevde jag i Gaza, säger Christoffer Burnett-Cargill när vi sitter ett stenkast från Svenska Freds lokaler på Norr Mälarstrand, i Stockholm.

Under de här åren arbetade han som regionchef i Mellanöstern för biståndsorganisationen Diakonia. Dessförinnan hade han bland annat varit i Bosnien, som samordnare för EU-kommissionens delegation och även arbetat som biståndschef för Sida i Kosovo. Medan mänskliga rättigheter, demokrati, fredsfrågor och säkerhetspolitik alltid varit i fokus, har organisationerna skiftat längs vägen.

– Jag sökte mig till frivilligorganisationerna för att få driva frågor och opinionsbildning. När du jobbar på en myndighet följer du regeringens politik. Inom EU arbetade tjänstemännen inte alltid med hjärtat utan för en hög lön. Efter att ha jobbat ett tag med långsiktigt utvecklingssamarbete och humanitärt stöd, kände jag därefter att jag ville arbeta mer grundläggande för att förebygga konflikter och upprätthålla fred.

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen bildades 1883. Christoffer Burnett-Cargill berättar att kärnan i föreningens arbete är övertygelsen att konflikter kan lösas utan våld. En viktig del av arbetet, där Svenska Freds gjort sig mest känd, har varit motståndet mot vapenexport. Nu senast kritiserade föreningen starkt avtalet med Saudiarabien och fortsätter ligga på regeringen för en rejäl skärpning av den kommande vapenexportlagstiftningen.

Men Svenska Freds är även engagerad i lokalt stöd till fredsorganisationer, som kanske inte alla känner till, menar Christoffer Burnett-Cargill. Han konstaterar att det finns många svenska biståndsorganisationer, men att Svenska Freds här har hittat sin tydliga nisch.

– Humanitär hjälp i katastrofsituationer och långsiktigt utvecklingsbistånd är tydliga fokus i det svenska biståndet. Och det är bra. Jag är positiv till svensk utvecklingspolitik. Men jag har länge saknat ett tydligare stöd till att förebygga väpnade konflikter och främja fredlig konflikthantering. Om man inte får tillstånd en hållbar fred då blir det heller ingen utveckling.

Svenska Freds engagerar sig i Tjetjenien och Kaukasus. Nyligen påbörjades ett nytt flerårigt Sida-stött samarbete med nio fredsorganisationer i Burma. I Afghanistan har ett projekt precis avslutats och nya kontakter tagits med ett större nätverk i syfte att öka inflytandet över fredsprocessen på gräsrotsnivå och via traditionella fredsråd.

– För att fredsavtal skall bli hållbara måste det civila samhället vara delaktiga i processen. Därför stödjer vi organisationer i Afghanistan och Burma som har breda nätverk med lokala fredsgrupper runt om i sina länder.

Stödet ska stärka de fredliga krafterna så att de utvecklas till hållbara organisationer. De behöver ha fungerade kommunikationsstrategier gentemot landets politiker och kunna driva opinion, men också kunna bevaka att parterna i ett vapenstillestånd håller sig till avtalet. På detta sätt undviker vi att konflikten trappas upp igen. Christoffer Burnett-Cargill påpekar också att Svenska Freds insats samtidigt bidrar med de lokala gruppernas erfarenheter till den svenska debatten.

Fungerar icke-våldsmetoden?
– Ja, det finns otaliga exempel på detta. Den första palestinska intifadan ledde fram till fredssamtal. De fredliga demonstrationerna i Kairo ledde till Mubaraks fall. Vi tror också att om man lägger tillräckligt mycket kraft och resurser på att stödja icke-våldsmetoder så kan man få en annan utveckling i politiken. Problemet i Egypten var att man inte fullföljde den fredliga strategin. I Syrien hade vi kanske sett en annan utveckling om omvärlden stött de fredliga demonstrationerna med full kraft under de första sex månaderna.

Samtidigt är Christoffer Burnett-Cargill ödmjuk inför att man ibland måste skydda sig med vapen. Det lärde han sig i Bosnien och Gaza. Han konstaterar att det är svårt att hävda att människor inte ska få försvara sig om deras stad är belägrad och bombas från alla håll. Men vill samtidigt göra klart att vapen bara skyddar till en viss gräns och att hållbar fred inte byggs med vapen.

Folkpartiet vill beväpna kurdisk peshmêrge och regeringen vill träna kurderna för strid. Hur skall man lösa konflikterna i Mellanöstern utan vapen?
– Det är jätteviktigt att stödja kurderna i deras svåra och utsatta situation, men jag tror också att man måste säga att vad den regionen behöver just nu är inte fler vapen. Fler vapen leder inte till fred utan spär på konflikterna.

Christoffer Burnett-Cargill lyfter också exemplet med Afghanistan dit Sverige skickade hundratals soldater men bara enstaka diplomater trots att alla pratade om att landet behövde, och fortfarande behöver, en politisk lösning. Diplomatiska snabbinsatsstyrkor, enligt norsk modell, är något han talar varmt om, och har föreslagit för Utrikesdepartementet dit han efer intervju skyndar vidare för att diskutera situationen i Afghanistan.

Text: Ann-Catrin Emanuelsson

Tip a Friend heading