Go to main navigation
Véronique Lönnerblad

Véronique Lönnerblad

Foto: Marlene Magnussen

LÖRDAGSINTERVJUN

“Det är svårt att tro, men världen har blivit bättre”

Innan Véronique Lönnerblad blev generalsekreterare på Unicef Sverige arbetade hon som lärare och rektor. Nu drivs hon av en mission att förbättra förhållandena för världens barn. Men är noga med att påpeka att arbetssättet måste vara helt professionellt och verksamheten skötas som ett företag.

– Vi måste vara experter på det vi gör och sköta organisationen som ett företag. Vinsten är att lyckas samla in så mycket pengar som möjligt för att förbättra barnens situation. Förra året gick 89 procent av våra intäkter direkt till barnen, säger Véronique Lönnerblad. Det är tidigt på dagen och inga problem att hitta en lugn plats för en kopp kaffe på köpcentret mitt emot hennes arbetsplats.

Unicef Sverige arbetar för alla barns självklara rätt att få sina grundläggande behov och rättigheter tillgodosedda i enlighet med FN:s barnkonvention. På fältet arbetar organisationen därför med små barns rätt att överleva och växa, alla barns rätt att få en grundutbildning, inte minst flickorna, och allas rätt att inte utsättas för våld och övergrepp, såsom barnarbete och barnäktenskap.

En viktig del är att vara på plats i katastrofsituationer där det oftast är barnen som drabbas allra mest. Véronique Lönnerblad menar att det är i sådana situationer hon särskilt märker styrkan i att vara en del av FN-systemet. Unicefs insatser kan snabbt koordineras med andra FN-organisationer, exempelvis med FN:s flyktingorgan UNHCR. En annan fördel är att organisationen snabbt kan mobilisera sina insatser eftersom den redan innan katastrofen arbetar i nästan alla världens länder.

– Jag upplever att vi blir positivt mottagna både i Sverige och på fältet även i de fall där FN kan vara ifrågasatt. Däremot lägger vi mer och mer pengar på att skydda vår personal. I dag är biståndsarbetare en måltavla i vissa lägen.

I ett rikt land som Sverige är Unicef framför allt en insamlingsorganisation. I höstas lade regeringen ett förslag om att ta bort möjligheten till skatteavdrag på gåvor till ideella organisationer, men Véronique Lönnerblad tror inte att detta kommer att minska Unicefs budget i någon nämnvärd utsträckning. Hon menar att för de allra flesta handlar det om att de vill skänka pengar till ändamålet. De som möjligen kan bli tveksamma är de som valde att höja summan för två år sedan utan att det skulle kosta dem mer.

– Jag tycker faktiskt att det är förvirrande med reformer som bara håller två år. Dessutom handlar det inte om några stora pengar som i stället kan satsas på skola, vård och omsorg. Jag ser reformen som en möjlighet för människor att rikta sina bidrag dit de själva vill utan att det tar särskilt mycket av statens resurser i anspråk.

En liten del av Unicef budget går till att stärka barns rättigheter i Sverige. Det handlar framför allt om asylsökande barn, ensamkommande flyktingbarn och barn i socialt utanförskap. Även om Véronique Lönnerblad inte kan hänvisa till någon rapport som stödjer att behovet av Unicefs arbete ökat i Sverige på senare år, är hon beredd att svara ja när hon får frågan, eftersom den gruppen av barn har vuxit i Sverige.

Véronique Lönnerblad anser att svenska barns och alla andra barns rättigheter skulle förstärkas om barnkonventionen blev en del av den svenska lagen. Hon tycker även att barnrättsperspektivet inom det svenska biståndet ska förstärkas. Hon påpekar att det är viktigt att komma ihåg att det som gynnar barnen också gynnar kvinnorna och männen.

– Jag är oerhört stolt över Sveriges vilja att bidra till världens utveckling och jag hoppas att vi skall fortsätta visa vägen. Det är dock en oroväckande utveckling att en del av biståndsbudgeten gått till vårt eget flyktingmottagande.

Ett av hennes allra starkaste minnena från alla resor är den då hon följde en grupp somaliska flyktingar som vandrade till världens största flyktingläger Dadaab i norra Kenya. När hon besökte lägret bodde där 500 000 människor. En del hade bott där i 30 år men saknade både arbets- och uppehållstillstånd.

– Flyktingläger är sorgliga ställen. De är nödvändiga men blir lätt som fängelser. Det är inte heller lätt för ett fattigt land som Kenya att lösa situationen för så många människor.

Véronique Lönnerblad relaterar ofta till sin egen bakgrund när hon möter människor ute i världen. Även om Italien i dag är ett rikt land så minns hon fattigdomen hemma hos farmor och farfar i södra Italien där hon tillbringade somrarna som barn. Hennes pappa hade tagit sig över gränsen till Frankrike för att söka arbete. En stor del av sina inkomsterna skickade han hem till föräldrarna.

– Jag har sett vad det innebär att vara fattig men också upplevt när utvecklingen vänder till det bättre. Det är svårt att tro efter 2014, som varit katastroferna och konflikternas år, men världen har blivit bättre, säger Véronique Lönnerblad innan vi skiljs åt och kaféet börjar fyllas med lunchgäster.

Text: Ann-Catrin Emanuelsson

Tip a Friend heading