Go to main navigation
marimorth.jpg

Mari Mörth ny generalsekreterare på Läkare utan gränser.

Foto: Marlene Magnussen

lördagsintervjun

“Efter några veckor blev fem av mina kollegor mördade”

Hon har spenderat största delen av sitt arbetsliv i fält i till exempel Rwanda, Bosnien och Elfenbenskusten. Och tycker att mindre biståndspengar borde gå via FN. Nu har Mari Mörth vänt hem igen för att leda svenska Läkare utan gränser och se till att organisationen inte tappar sin nära förankring till fältet.

För tjugo år sedan satt Mari Mörth tillsammans med andra studenter under stjärnprydda natthimlar i det som idag är Sydsudan och diskuterade livet, framtiden, mänskliga rättigheter och hur man skapar förändring. Hon mötte en verklighet som hon tidigare bara läst om, där engagemang i en studentförening var förenat med livsfara och mänskliga rättigheter var långt ifrån självklara. Det var i det mötet som hon lade grunden för sitt engagemang och vad som har kommit att bli en lång karriär inom biståndsvärlden.  

– Det är faktiskt ganska roligt nu när jag hamnat här på Läkare utan gränser. Jag var nämligen i Sudan tillsammans med International Medical Student Association som hade ett projekt där svenska och sudanesiska studenter tillsammans tittade på vad hälsa innebär, mer än bara att inte vara sjuk. Men de hade ingen som tog fram planer, mål eller utvärderingar. Så jag, som var statsvetare, var där för att rapportera, utvärdera och planera.

Det var efter sin masterexamen i fredsstudier på Irland som Mari Mörth åkte till Sudan. Sedan dess har resorna blivit många. Hon har jobbat på OSCE, Kvinna till kvinna och Rädda barnen i Bosnien, Elfenbenskusten och Mellanöstern och arbetade på FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter i Rwanda bara tre år efter folkmordet.

– Jag kom ner och var full av engagemang och förväntan redo att ta mig an uppdraget. Men det var en tuff tid i Rwanda och bara efter några veckor så blev fem av mina kollegor mördade och sedan blev vi alla evakuerade. Så jag fick istället ägna min tid åt att gå på minnesceremonier och organisera hur vi skulle sända hem kistorna. Det var verkligen en fruktansvärd tid men jag lärde mig massor om mig själv, om hur man jobbar under såna omständigheter, vad som händer och vad det gör med människor, säger Mari Mörth som fortfarande är märkbart berörd.

Hon berättar att det enda man kan göra är att låta sig själv bryta ihop och sedan hålla kontakt med andra man jobbat med i samma område och fortsätta framåt.

– För jag tänker samtidigt att jag inte ångrar att jag var där, jag ångrar egentligen ingenting av vad jag varit med om. Att jobba med bistånd är ju också otroligt engagerande och man får ju så mycket tillbaka. Alla positiva saker som jag fått möjligheten att vara med om överväger absolut.

Frustration över FN

Under intervjun återkommer Mari Mörth till en frustration över att ineffektiva system och onödig byråkrati hindrar många organisationer från att lyckas förändra särskilt mycket. En av orsakerna bakom detta är, enligt Mari Mörth, FN.

– Jag har sett i fält att det finns väldigt många organisationer som är beroende av FN-systemet. Om FN inte levererar tillräckligt snabbt och effektivt så får det också följdverkningar på vad andra organisationer har möjlighet att göra.

Alla resurser till FN måste passera flera led innan de når fram till organisationerna på fältet. Mari Mörth menar att de skulle kunna jobba mer effektivt om mindre pengar gick via FN. Ett tydligt exempel, enligt Mari Mörth är Sydsudan, som hon nyligen besökt med Läkare Utan Gränser. Hon berättar att de organisationer som skulle behöva finnas där inte kommer igång för att de står och väntar på att FN:s kvarnar ska mala klart.

– Därför har jag stora frågetecken kring att Sverige ger ett så pass stort och okritiskt stöd till FN. Sverige är en jättestor givare som också borde kunna lägga mer tryck på att se till att förändringar inom FN-organet genomförs så att det blir mer effektivt och gör bättre saker.

Istället menar hon att Sverige bör avkräva FN samma mått av planering av mål och effekt och återrapportering som man kräver av biståndsorganisationer på nationell nivå.

– Vi har otroligt stora krav på oss att visa på resultat och rapporter, uppföljning och planering, som man inte alls kräver av FN på samma sätt.

Samtidigt tycker hon att den svenska biståndspolitiken måste minska sitt fokus på mätbara resultat och administration.

– Jag tror att det finns en risk att man mäter det som är mätbart. Att man letar efter saker som är mätbara för att man vill kunna visa att man gjort en skillnad. Men det är inte alltid det som gör mest skillnad i en människas liv.

Det här är en av anledningarna att hon nu valt att kliva in i Läkare utan gränser. Organisationen är, tack vare privata medel, helt oberoende av FN-systemet och mycket lite beroende av svenskt statligt bistånd.

– Det gör stor skillnad att man är så oberoende. Vi har en otrolig möjlighet att se till behoven främst och inte till var pengarna finns. Men också att man gör val som är väldigt humanitära i det att man är på ställen som andra organisationer tycker är för farliga, för utmanande eller logistiskt svåra. Vi väjer inte för den typen av utmaningar utan vi går på där det behövs det akuta humanitära insatser.

Viktigt att komma nära verkligheten

Läkare utan gränser står inför flera stora utmaningar. Konflikterna i världen ökar och med dem de humanitära behoven. Organisationen är idag en av få som fortfarande jobbar humanitärt, vilket också gjort att den har vuxit snabbt. Med tillväxten ökar risken för att medarbetarna kommer allt längre från verksamheten på fältet, vilket oroar Mari Mörth. Hon anser att närheten till fältet är oerhört viktigt. Att det är först på fältet som man förstår vad det är biståndet gör och ser förändringarna, på både lång och kort sikt. För egen del kommer det bli mer kontorstid.

– Jag tycker att de som kan göra störst skillnad, våra sjuksköterskor, läkare och logistiker, är dem som ska vara i fält. I min roll som generalsekreterare behöver jag inte vara i fält särskilt mycket. Jag måste förstå verksamheten i fält och kan ibland bidra med erfarenhet och vissa aspekter, men min primära uppgift är att skapa förutsättningarna så de superduktiga medarbetarna på kontoret i Stockholm kan göra sitt jobb på bästa sätt. Det bidrar i sin tur till att de som jobbar ute, och vår verksamhet, fungerar på bästa sätt.

På frågan om hon själv kommer sakna arbetet i fält svarar hon, utan att tveka, ja och skrattar. Så förmodligen kommer det bli fler vändor. Men i framtiden vill Mari Mörth forska och förena det hon lärt sig med teoretiska studier.

– När jag var ung och pluggade så sa jag alltid att jag skulle åka ut i verkligheten så att jag, när jag sedan vet, kan komma tillbaka och forska. Det är en tanke som fortfarande finns kvar, men jag tycker inte att jag riktigt lärt mig tillräckligt än.

Text: Victoria Gillberg

Tip a Friend heading