Go to main navigation
Elisabeth Dahlin

Foto: Marlene Magnussen

LÖRDAGSINVERJUN

“Svensk biståndspolitik saknar logik”

Hon har rört sig mellan statligt arbete och civilsamhället, i Sverige och övriga världen. Sedan sju år tillbaka är Elisabeth Dahlin generalsekreterare på Rädda Barnen. Hon kämpar för att förändra företags sätt att arbeta med barns rättigheter och tycker att den svenska biståndspolitiken saknar logik.

Det är sen eftermiddag och vi träffar Elisabeth Dahlin högst upp på huvudkontoret i Stockholm. Många möten med ledningsgrupp, chefer, organisationer, partners och anställda är en del av vardagen för Rädda Barnens generalsekreterare. Men det syns inga tecken på trötthet.

Hon pratar fort och anekdoterna är många, likaså skratten. Hon rör sig från företagens sociala ansvar och kommunernas bristande förmåga att ta hand om ensamkommande flyktingbarn till vietnamesiska Abbafans och Zumbalektioner i Palestina, nästan i ett andetag. Huvudkontoret i Sundbyberg ligger på cykelavstånd från hennes villa i Bromma. Villan, där hon gärna spenderar ledig tid i trädgården, och som köptes på internet från Hanoi.

– Vi hade bott utomlands i nästan elva år. Jag jobbade på ambassaden i Hanoi och med tre barn gick det inte att åka hem för att titta på hus. Men det gick jättebra att köpa hus på internet, mycket bättre än jag trodde, säger Elisabeth Dahlin och skrattar hjärtligt.

Från Seskarö till Hanoi och Bai Bang

Vägen till Rädda Barnen har gått via Utrikesdepartementet och Sveriges ambassader i Zambia, Vietnam och Brasilien. Hon har jobbat för FN och Kommerskollegium och varit generalsekreterare på Landsorganisationen för Sveriges Ungdomsorganisationer under fyra år.

Elisabeth Dahlin födde på Seskarö i Bottenhavet. Hon minns att engagemanget växte tidigt och berättar hur hon som ordförande i elevrådet ledde en strejk på skolan mot att hot om stängda elevlokaler. När det var dags för universitetet flyttade hon till Uppsala och engagerade där sig i studentpolitiken. Men så en dag såg hon en "kryptisk" annons i Dagens Nyheter.

– Sida sökte människor som ville jobba med utvecklingsfrågor, inte var rädda för snabba umbäranden och snabbt kunde lära sig svåra främmande språk. Jag var 21 och glömde det där med att man skulle ha tio års erfarenhet och helst en färdig akademisk examen. Så jag sökte och de sa att jag var på tok för ung, säger Elisabeth Dahlin.

Men hon togs sig vidare till Sandön och klarade både test och intervjuer och skickades till Hanoi 1980 på tvåårig intensivutbildning för att bli tolk i vietnamesiska.

– Det var en fantastisk tid att få vara i landet. Vietnam var ju vår största biståndsmottagare då. Men när vi var klara efter två år hade Sida missat att lägga in oss i landprogrammet så det fanns det inga jobb till oss nybakade tolkar.

Det blev istället jobb på ett sjukhus men något år senare fick UD upp ögonen för satsningen på tolkar. För att pengarna inte skulle gå förlorade fick Elisabeth jobb på ambassaden och arbetade direkt med skogsarbetarna i Bai Bang.

– Det var tre dagsmarscher från närmaste väg. Jag minns hur vi gick med Kånkenryggsäckar med mat till skogsarbetarbrigaderna. En kväll satt vi där med skogsarbetartjejerna i ljuset från en volvo vm-traktor och då fick jag veta två saker. Nämligen att svenska damlaget hade vunnit vm i fotboll och så fick jag frågan om det var sant att Abba skulle splittras.

År av konstant förändring

Vietnam är fortfarande hemma för Elisabeth Dahlin och lärdomarna från att konkret ha arbetat med bistånd bär hon med sig än idag. Men sedan 2001 har Sverige varit hemma. Posten som generalsekreterare har hon haft sedan 2008. Och under den tiden har organisationen genomgått en stor förändring.

– När jag rekryterades så hade vi fått en väldigt kritisk granskning från Sida av våra system. Så mitt uppdrag var mycket att få ordning och reda.

Samtidigt har den nationella organisationen i Sverige börjat arbeta mer decentraliserat och närmare kommuner och regioner

– Det har varit en tid av stora beslut och stora förändringar och man kan säga att vi har levt i förändring konstant. Men vi har lyckats, och är en stark röst ute i våra regioner och en tydlig röst för barn. Det är jag jätteglad för och vi har fått ordning på våra system och har fått flera bra utvärderingar.

Men som OmVärlden skrivit om tidigare har Rädda Barnens insamling, i jämförelse med andra organsationer, inte gått så bra. Något Elisabeth Dahlin tror beror på organisationens breda verksamhet, och till viss del otydlig kommunikation.

– Vi behöver bli tydligare och mer direkta i vår kommunikation med att vi behöver bidrag och stöd, till exempel för att göra livet lättare för barn som befinner sig på flykt. Människor väljer idag att ge på andra sätt en tidigare. Vi måste ligga i framkant och vara uppdaterade.

Vägen till en global rörelse

Även på global nivå har stora omstruktureringar gjorts. När Elisabeth Dahlin började på Rädda Barnen hade den svenska organisationen 28 landkontor ute i världen och åtta regionkontor. Det avvecklades inom loppet av två år. Istället har den globala rörelsen, Save the Children, gemensamma kontor i verksamhetsländerna.

– Vi har faktiskt blivit en global rörelse för barns rättigheter och inte en stor vit elefant.

Nu arbetar man brett med företag för att även de har ett hållbart sätt att hantera barns rättigheter. Samarbeten sker till exempel med Disneys 30 största underleverantörer, Intel, HP och Samsung.

– Men det gäller att tänka till. Ta Kina till exempel där barnarbete fortfarande en utmaning men det är inte den största problematiken utan det är arbetsmigrationen. 61 miljoner barn vaknar upp utan mamma och pappa varje morgon. Och vad händer då med dem. Då handlar det inte om att uppmana företag att skänka pengar till ett barnhem utan att satsa på policyförändringar och föräldrarutbildningar på fabrikerna. Där måste vi jobba strategiskt med företagsledningarna.

Ologisk svensk biståndspolitik

Hon gillar att debattera och diskutera och just nu är det bland annat biståndspolitiken som står på agendan. Att den svenska regeringen väljer att avsätta mer av biståndsbudgeten till flyktingmottagandet tycker Elisabeth Dahlin är ett stort problem och tycker att regeringen gömmer sig bakom överenskommelserna inom de rika ländernas samarbetsorganistion OECD.

– Det är ett aktivt val att ställa utsatta grupper mot varandra. Jag menar behöver man investera i en sak så måste man välja bort något annat men att det just ska vara av biståndet är inte självklart. Jag saknar logiken och debatten på politisk nivå, det verkar vara något slags allmänt konsensus bland politikerna att det här är rätt väg. Det förstår jag inte.

Text: Victoria Gillberg

Tip a Friend heading