Go to main navigation
Björn Lindh

Björn Lindh är kommunikationsansvarig för Svenska Afghanistankommittén (SAK) i Kabul. 

Foto: Svenska Afghanistankommittén

Hallå där, Björn Lindh:

”En absurd tillvaro”

Efter ett hot i höstas evakuerades Björn Lindh, kommunikationsansvarig på Svenska Afghanistankommittén (SAK) och all utländsk personal från sitt arbete i Kabul. Men sedan i januari är de åter på plats. OmVärlden bytte några ord med Björn.

I din blogg skriver du om livet bakom en låst metallport i Kabul, hur har du det?

– Jag har det bra, men sedan evakueringen får vi inte gå på stan och vi får inte besöka restauranger, inte ens den som ligger på andra sidan gatan, eftersom att det har varit en del attacker mot just restauranger. Å andra sidan ser ju de restauranger som riktar sig till utlänningar ut som fort, med dubbla stålportar och beväpnade vakter.

Det låter rätt tråkigt. Hur ser en typisk dag ut?

– På grund av risken för attacker så får vi inte ha några tydliga rutiner i arbetet. Vi åker till exempel aldrig till kontoret på samma tider. När jag inte är på jobbet håller jag mest till i den förläggning där vi utlänningar bor. Det är ungefär som en pytteliten bostadsförening med innergård, och det blir liksom ett liv här inom området. Hade jag bott någon annanstans hade det kanske blivit en krogrunda, men så blir det inte i Kabul. Ska man se det positivt så är väl det här det bästa som hänt min lever (skrattar). 

Är du aldrig rädd?

– När jag sitter framför datorn på kvällarna hör jag ibland hur bomberna smäller där ute. Självmordsbombningarna skakar inte om mig direkt, de är ju inte riktade mot mig, men det är ändå en märklig känsla. Det är inte rädsla, utan mer en känsla av att jag lever i en absurd tillvaro.

– En gång smällde det till precis utanför på gatan. Det var någon som ville skrämmas och hade fäst en bomb på en bil, men ingen skadades. Andra bomber kan vara rätt kraftiga, men smäller oftast flera kilometer bort. Många av mina afghanska kollegor är rädda och alla är oroliga för vad som ska hända med Afghanistan.

Vad möter du för utmaningar?

– Det är rätt sällan jag får åka ut på landsbygden för att se vad som händer i våra projekt, så det svåra ligger i att hålla koll vad som händer utanför Kabul. Vi är på väg att anställa regionala kommunikatörer som ska hjälpa oss att få en bättre bild över vad som sker därute.

– Vi får vara kreativa för att hålla koll på verksamheten i osäkra områden som är svåra att besöka. För att få veta vad som händer måste vi hitta andra källor, till exempel föräldrar till de barn som går i våra skolor, så att de kan berätta vad som faktiskt händer i regionerna. 

Varför tog du jobbet?

– Jag tycker det är väldigt spännande att vara i ett sammanhang som är så otroligt viktigt. Situationen här är även kopplad till flyktingsituationen i Sverige. Mitt jobb är att berätta vad som händer i Afghanistan, att sprida det jag ser och upplever. 

Går det att göra någon skillnad?

– Absolut! Vid ett par tillfällen har det kommit talibaner och krävt att vi ska stänga våra skolor för flickor i en viss ålder. Då har vi sagt att i så fall stänger vi alla skolor i provinsen och då har de backat. Så visst kan vi göra skillnad.

– Jag gör allt jag kan för att sprida det som jag ser och upplever här i Afghanistan, och för att förklara varför människor kommer till Sverige.

Björn Widmark

 

Tip a Friend heading