Go to main navigation
UNODC-chefen Christina Gynnå Oguz med den afghanska gränspolisen som UNODC utbildade.

UNODC-chefen Christina Gynnå Oguz med den afghanska gränspolisen som UNODC utbildade.

Foto: privat

HALLÅ DÄR

”Hälsofrågan är den centrala”

Sverige är en av de största givarna till FN:s drogorgan UNODC, men kampen mot drogerna har inte lyckats. Christina Gynnå Oguz, en av Sveriges främsta narkotikaexperter, säger att FN måste förmå länderna att jobba effektivare med prevention och att få ner efterfrågan. 

Christina Gynnå Oguz är tidigare Afghanistan-chef för FN:s drogorgan UNODC och före detta departementsråd i Socialdepartementet med ansvar för narkotikafrågor. OmVärlden talade med henne inför FN-mötet om narkotika om vilka hennes förhoppningar och farhågor är.

Hur tycker du att FN lyckats i arbetet mot narkotika?

– FN har ju egentligen väldigt lite att säga till om självt, bollen ligger hos medlemsländerna. Jag skulle säga att man hållit problemet någorlunda i schack, men misslyckats med att få till stånd någon betydande minskning av problemen. Även om missbruket av vissa droger har minskat har det ökat för andra. 

Varför är det så svårt?

– Förklaringen ligger på sätt och vis i narkotikans karaktär. Det är beroendeframkallande. Som individ är det svårt att bli fri från beroende. Från samhällssynpunkt krävs då investeringar i förebyggande arbete och behandling, men de investeringarna görs inte utan man satsar mer på brottsbekämpande och repression. Ofta är det dessutom mot mindre försäljare och missbrukarna själva som man riktar dessa repressiva åtgärder snarare än mot de större fiskarna. Det är inte konstruktivt.

Hur menar du?

– Om man inte gör något ordentligt åt själva efterfrågan så fortsätter det ju att vara mycket lönsamt att syssla med olaglig produktion och handel med narkotika. Jag tycker att FN kunde verka mer aktivt för att uppnå en sådan balans, genom att förmå medlemsländerna att satsa mer på förebyggande arbete och behandling. 

– Makten ligger förstås hos medlemsländerna. För låg- och medelinkomstländer är det stora utmaningar, men för länder som Sverige som har bättre resurser vore det ganska lätt att rätta till. Men det är många gånger en mer ideologisk fråga i hur man ser på narkotika. Det låter mer kraftfullt att tala om hårda tag, medan det är svårare att få resurser till mer mjuka frågor som behandling.

Vilken roll har Sverige haft internationellt i det här arbetet? 

– Sverige är känt sedan länge för restriktiv politik och som ett land som stöttar de internationella konventionerna. De senaste tio eller femton åren har man inte hört så mycket från Sverige eftersom vi inte prioriterat narkotikafrågorna hemmavid. Samtidigt är Sverige en av de största givarna i världen till FN:s drogorgan UNODC. Tyvärr har de pengarna ofta saknat styrning och ofta använts för att stoppa i hål där andra givares pengar inte räckt till, så det har inte gett några storartade resultat.

Vad lärde du dig som Afghanistan-chef för UNODC?

– Jag visste att det här var komplicerade frågor, men där fick jag känna det inpå bara skinnet. Narkotikafrågan är väldigt intimt förbunden med rättsstatens utveckling och den allmänna utvecklingen i ett land. Opiumet odlas i de delar av landet som den redan svaga staten inte har kontroll över. Det är alltså inte bara en fattigdomsfråga, fattiga finns det överallt, utan det hänger också ihop med säkerhetsfrågan. Det är många faktorer som samspelar men den viktigaste är frånvaron av rättsstaten, då blir det fritt spelrum för drogbaronerna. 

– Ofta är det rika personer som utnyttjar människors fattigdom och utsatthet. De erbjuds kredit och pengar i förskott mot att pantsätta sina framtida odlingar till opium och betala tillbaka genom opium. Det finns intressanta erfarenheter av så kallade alternativa utvecklingsprojekt där man försöker erbjuda odlarna ett alternativ till opiumet, men det förhindrar förstås inte den så kallade ballongeffekten där odlingarna bara flyttas till en närliggande by. 

Hur kan man komma åt de problemen? 

– Min dröm är att få till ett särskilt FN-organ för alternativ utveckling, ett UN Alternative Development Programme, där man skulle kunna samla flera organisationer som WHO, FAO, WFP, UNDP, UNIDO och UNODC för att integrera bekämpningen av narkotikaproduktion i ett större utvecklingsperspektiv. Ungefär som UNAIDS men för alternativ utveckling.

– Men nuförtiden pratas det rätt sällan om detta eftersom det är en sån oerhörd betoning på västvärlden. Det är de som driver frågan och det pratas inte så mycket om de här delarna av världen. De som är tongivande i debatten vill hellre diskutera hur man ska kunna legalisera eller tillåta cannabis.

Vad tycker du att man bör göra? 

– Jag tycker att legaliseringsivern är väldigt olycklig, för man bortser från det faktum att cannabis är reglerat internationellt eftersom det har en beroendepotential. Det finns många negativa effekter med cannabis. Sen har man i flera länder inklusive Sverige haft en skräckpropaganda som bidragit till att unga är skeptiska till det man säger, men jag tycker att det vore olyckligt om man legaliserade.

– Sen är det viktigt att skilja på legalisering och avkriminalisering. Jag tycker att det är väldigt konstigt att göra som vi gjort i Sverige och kriminalisera själva användandet av narkotika. Man kan jämföra med alkohol: det är förbjudet för minderåriga att köpa alkohol, men gör de det blir de ju inte själva straffade utan vi straffar säljaren eller langaren som har sålt till den minderåriga. Vi skulle behöva en balans i narkotikapolitiken där man satsar mera på att bekämpa efterfrågan och mindre på repressalier mot dem som använder narkotika eller smålangarna.

 

Axel Kronholm

Tip a Friend heading