Go to main navigation
lovin-tt-1.jpg

Foto: Lars Pehrson / SvD / TT

intervju

Isabella Lövin: ”Det här är min största stund”

Biståndsminister Isabella Lövin (MP) är journalisten som sadlade om till politiker och tog havsmiljöfrågor från Östersjön till EU och vidare till den globala arenan. Som värd för FN:s havskonferens i New York står hon på toppen av sin karriär.

– Det känns fantastiskt, smått overkligt. Det här är min största stund, säger hon i en stor intervju med OmVärlden.

Det är en vecka av plötslig stiltje i en annars stormig tillvaro som minister för internationellt utvecklingsarbete och klimat, vice statsminister samt språkrör för Miljöpartiet. Isabella Lövin lutar sig tillbaka i kontorsstolen på sitt rum i Arvsfurstens palats vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. Hon är just hemkommen från Miljöpartiets kongress där hon fått svara upp mot krisande opinionssiffror och intern kritik. Och efter helgen inleds den viktigaste veckan i hennes politiska liv, FN:s havskonferens i New York.

Men den här dagen, när OmVärlden träffar henne, kan hon kosta på sig att andas lite. Och reflektera.

Kommer det här att bli din stora stund på den globala politiska arenan?

– Det kommer att bli min största stund. Det känns helt fantastiskt, smått overkligt. Från det att jag började skriva Tyst hav till i dag, säger hon.

För tio år sedan publicerade hon boken Tyst hav – Jakten på den sista matfisken. Boken som granskade överutnyttjandet av fiskebestånden i svenska och utländska vatten blev en omedelbar succé. Priserna haglade. Stora journalistpriset, Guldspaden och ett tiotal andra utmärkelser. Det blev morgonsoffor och sommarprat. Ett tag var hon överallt, ett kändisskap som hon effektivt förvaltade som språngbräda in i Europaparlamentet för Miljöpartiet år 2009.

Där var hon drivande i att reformera unionens fiskepolitik i grunden. Fem år senare utsågs hon till minister i regeringen Löven. Därefter har hon även tagit över som vice statsminister och språkrör för Miljöpartiet. Och när hon häromåret förstod att önationen Fiji letade efter en partner bland de industrialiserade länderna för en internationell havskonferens i FN:s regi, så tvekade hon inte. Det var ett naturligt steg.

– Det var SIDS:en (Small Island Development States, reds.anm.) som hade drivit havsfrågan tidigare. Annars hade vi förmodligen inte haft ett eget mål för haven i Agenda 2030. De ville börja arbeta direkt eftersom haven kräver internationellt samarbete och trenden går åt helt fel håll. Fiji sökte en partner från i-länderna och vi ville gärna vara med.

Berodde det på ditt tidigare engagemang i havsfrågor

– Med mitt långa engagemang så var det naturligtvis något som jag kände en väldigt stor lust till att göra. Vi ser nu till att mobilisera hela världen kring havsmålet, mål 14 i Agenda 2030. Havsfrågor är annars uppdelade i många sektorer och organisationer. Men nu ser vi till att samla det till en diskussion, säger hon.

Havskonferensen började i måndags och kommer att pågå veckan ut. För allra första gången någonsin har alla stora aktörer i världen samlats på en plats för att diskutera denna ödesfråga. Det är medlemsländer i FN, privata företag, forskare, regionala organisationer, NGO:s och så vidare. Sammanlagt 8 000 deltagare.

Problemen med till exempel försurning, varmare vatten, nedskräpning, havsnivåhöjning, ohållbart fiske har världen redan enats om i Agenda 2030. Nu handlar det om vad som behöver göras – och av vem.

Det saknas inte utmaningar.

– Om vi inte vänder den negativa spiralen kommer haven innehålla mer plast än fisk år 2050 och våra korallrev kommer att vara, om inte döda, så kommer de inte kunna fortsätta sin tillväxt. De är ju barnkammare och helt nödvändiga livsmiljöer för minst en fjärdedel av alla fiskarter. Haven biokemi står på spel. Hållbar utveckling för människor i kustregioner är helt avhängiga av att vi klarar av att rädda haven, säger hon.

På vilket sätt är havsfrågan kopplad till fattigdomsbekämpning?

– Det är en väldigt stor del av jordens befolkning som bor nära kusterna. Tre miljarder människor har fisk eller marint protein som en mycket viktig näringskälla.

– Jag har ju varit enormt involverad i att reformera EU:s fiskeripolitik, inte minst den externa fiskeripolitiken. Alltså fartyg som fiskar utanför EU:s vatten. Det är en väldigt omfattande industri, där både EU-fartyg, men också fartyg från Kina, Sydkorea, Taiwan och Ryssland fiskar över hela världen, och mycket i utvecklingsländers vatten. Så att stärka de ländernas möjlighet till kontroll, övervakning, forskning är en nyckelfråga.

– Sen är det inte bara fisket som hotar våra fiskbestånd. Vi ser också plast och mikroplast som kommer in i våra näringskedjor. Och klimatförändringarna som värmer upp haven. Förändringarna i haven är mycket mer radikal än i vår atmosfär. De senaste 60 åren ungefär har vi fått 30 procent surare hav. Det är ju bara en blinkning i en planetär, geologisk tidsrymd! Det är helt svindlande. Och vad det betyder för skaldjur, små kräftdjur som är mat för fisk, för korallrev som är barnkammare för fisk… De forskare som jag träffar är enormt oroade över det.

Hur ser du på framtiden för haven?

– Vi behöver agera nu. Det finns ingen tid att förlora. Det är åtta miljoner ton plast som hamnar i haven varje år och den plasten försvinner inte. De senaste fem åren har den här frågan exploderat Men hur det påverkar djurplankton, musslor, marina däggdjur och oss människor, det vet vi inte än.

Vad kan biståndet göra?

– Utvecklingsländer behöver hjälp med övervakning och kontroll över sina kust- och havsregioner. Det sker oerhört mycket illegal fiske i deras vatten i dag. Så det behövs en hållbar fiskeförvaltning, bättre sophantering och återvinning. Biståndet ska också stödja forskningen. Det är helt avgörande att veta vad som händer.

– Sen har du den indirekta kopplingen till klimatfrågan. För att rädda haven måste vi få en fossilfri ekonomi, en hållbar ekonomi. Vi har även frågan om anpassning för havsnivåhöjningen. Det är också en fråga om liv och död. Dels försaltar havsvattnet matjordarna. Och dels tränger havsvatten ner i grundvattnet. Det kommer inte att gå att leva i de områdena om man inte försöker anpassa odling och se till att det finns en motståndskraft.

Miljöminister Karolina Skog (MP) och biståndsminister Isabella Lövin (MP) på forskningsfartyget R/V Electra. Foto: Lars Pehrson.

De senaste tio åren har du flyttat fokus från Östersjön, till Europa och nu till hela världen. Hur har den här resan varit?

– Det är så intressant för haven är gränslösa. När jag började titta på det så förstod jag att de här fiskeoperatörerna, industrin, är global. De kan mycket väl fiska ut ett bestånd utanför Namibia, totalt, och sen dra till Chile och sen dra till Stilla havet.

– De rika länderna märker inte så mycket av utfiskningen eftersom fartygen hela tiden hittar nya ställen att fiska på. Men de fattiga länderna de är ju helt beroende av sina vatten, de kommer inte kunna importera odlad lax ifrån Norge.

– För mig gick havsfrågan från att vara en miljöfråga i Sverige till att bli en rättvisefråga globalt.

Hur har du förändrats under den här resan?

– Självklart har jag utvecklats väldigt mycket. När jag var reporter så trodde jag att var svårare att påverka politiken än vad det egentligen är. När jag kom in i politiken upptäckte jag att det krävs personer som engagerar sig och driver frågor. Då rör sig saker framåt. Utan drivande politiker så händer det för lite.

– Det är svårt att beskriva den här resan. Det har gått väldigt fort. Och för mig är det, ja det är helt fantastiskt egentligen att man kan göra det. Att det är så demokrati fungerar.

Varför började du engagera dig för Östersjön? Du växte upp i Avesta, ganska långt från havet. Vart kom havsmiljöengagemanget ifrån?

– Jag har nog alltid haft en stark känsla för vår planet, att naturen är en förutsättning för att vi lever. När jag upptäckte omfattningen på utfiskningen i Sverige så blev jag enormt upprörd. Det övergick mina vildaste fantasier, att vi kunde ha misskött fiskeförvaltningen i Sverige.

– Från början tänkte jag att jag skulle ägna ett år kanske och skriva den där boken och sen har jag gjort mitt.

Och nu tio år senare ska du till New York?

– Ja, det är en fråga som inte släpper taget. Det handlar om planetens överlevnad. Haven är ett av planetens livsuppehållande system. Utan det skulle vi inte sitta här.

– Sen har vi den politiska aspekten, vi måste samarbeta mellan länder. Det finns inga gränser i haven. Fisken bryr sig inte om det är Sverige eller Senegal, de simmar glatt över gränserna. Här måste vi samarbeta, det duger inte att det ena landet fiskar upp all fisken när den råkar befinna sig inom deras territorialvatten. Den rättviseaspekten blir allt mer tydlig.

När du skrev Tyst hav fick du ett enormt genomslag. Kring havskonferensen har det varit relativt lite bevakning. Är det frustrerande att det inte skrivs mer?

– Jag är frustrerad att det skrivs så lite om miljö- och klimatfrågor överhuvudtaget. Det är ju inte alls så att vi befinner oss på den säkra sidan bara för att vi har Parisavtalet. Titta på Sverige nu. Torkan och alla skogsbränder. Det är 14 av 290 kommuner som har normala grundvattennivåer. Det är en jättefråga. Samtidigt som vi utsätter det vatten vi har för risken att förorenas.

– Jag är frustrerad över att det finns en idé om att vi kan ägna oss åt miljöfrågan sen, efter vi haft avhandlat de riktiga politiska frågorna. För varje dag vi väntar så blir det bara värre, dyrare och svårare och till slut blir det omöjligt att göra någonting åt miljön.

Med tanke på Miljöpartiets kräftgång i opinionen, hur viktigt är det att den här konferensen blir en framgång. För dig och för partiet?

– Jag tycker att det viktiga är att vi visar att vi i regeringsställning tagit alla möjligheter för att påverka både här hemma, för att Sverige ska ställa om och vara ett fossilfritt välfärdsland, men också att vi tar det globala ansvaret. Det globala ansvaret är väldigt svår att kommunicera hemma.

– När jag tog upp det här med havskonferensen i mitt tal på Miljöpartiets kongress så skrev till exempel Lena Melin att jag pratat om nån konferens som ingen hört talas om. Då blir det svårt.

Hur ska ni göra för att väljarna ska förstå att det är viktigt?

– Vi måste fortsätta att jobba på som vi gör. I SOM-undersökningen över vad svenskarna är mest oroade över kommer klimatfrågan i topp. Människor förstår också att det här är globala frågor. Vi kan inte rädda klimatet eller haven själv. Jag hoppas att vi kan få credd för det arbete vi gör.

Vad har du för förväntningar på konferensen? Nu när till exempel USA visar sådant ointresse för den här typen av frågor.

– Det är mycket de inte är intresserade av. Det är klart att USA:s ointresse på en rad områden inte är bra för global utveckling. Förhoppningarna är att konferensen får en fortsättning, att det här blir en motor, en drivkraft fram till 2030 där vi verkligen skapar konkreta riktiga partnerskap.

Mikael Färnbo

Tip a Friend heading