Go to main navigation
DC65B92D-5E57-4F81-8E5C-B1D03AC91E55.JPG

Människorättsorganisationer i Palestina är utsatta för systematiska smutskastningskampanjer, menar förre biståndschefen Johan Schaar.

Foto: Ylva J Bergman

INTERVJU

Johan Schaar: ”En systematisk smutskastning av ockupationens kritiker”

Svenskt bistånd till Palestina kritiseras ofta av Israel för att vara dåligt skött och stödja våldsbejakande organisationer.

– Det är fullständigt klart att Sverige inte stödjer Hamas, eller insatser i skolor som skulle vara våldsbejakande, säger Johan Schaar, före detta chef för Sveriges utvecklingssamarbete i Palestina.

I juni 2017 är det 50 år sedan Israel ockuperade Västbanken, Sinai, Gaza och Golanhöjderna. Trots flera försökt till fred och försoning har situationen inte blivit bättre på de ockuperade områdena. Flera fredsförsök har fallerat, en mur har byggts våld har eskalerat i perioder, två uppror har kväst och bosättningarna har ökat från noll till närmare 600.000 på Västbanken och i Östra Jerusalem.

Förstörelse av biståndsfinansierade byggnader som skolor, vattencisterner och tält är ett återkommande problem – trots protester från det internationella samfundet. Johan Schaar var chef för Sveriges utvecklingssamarbete mellan 2013-2017 och var på plats under Gazakriget 2014, och när Sverige erkände Palestina.

Hur känns situationen i Palestina?

– Femtio år av ockupation måste ju vara tillräckligt, men vi ser inget som tyder på att det i närhet kan upphöra. Det är klart det är otroligt frustrerade att uppleva att konflikten bara fortsätter och fortsätter.

Det svenska biståndet kritiseras ofta för att stödja Hamas och människoorganisationer som i sin tur anklagas för att driva propaganda mot Israel. Hur ser du på det?

– Jag tror det kommer ifrån de israeliska myndigheterna, och det finns organisationer som får analys, material och talepunkter som då kommer från den israeliska diplomatin. Mycket går ut på att smutskasta och ifrågasätta det som görs. Ofta upprepas samma saker och man letar efter detaljer som kan tolkas på sådant sätt som att man stödjer våldsbejakande organisationer. Det är fullständigt klart att Sverige inte stödjer Hamas, Sverige stödjer inte insatser i skolor som skulle vara våldsbejakande.

Vet ni det? Har ni koll på det? 

– Självklart! Mycket av den här kritiken riktar sig mot UNRWA som ger hälsobistånd till tusentals barn, och som får stöd det internationella samfundet, inklusive USA. Dessa givare granskar hela tiden vad som exempelvis står i FN:s skolböcker. Jag upplever kritiken som ett systematiskt sätt att smutskasta och undergräva den kritik som finns mot den israeliska ockupationen.

Vad är syftet med sådan smutskastning?

– Att avleda uppmärksamhet från det som är det som är grundfråga: den israeliska ockupationen.

Vad hände när Sverige erkände Palestina?

– När Sverige erkände Palestina blev det på ett sätt svårare att arbeta med bistånd, eftersom diplomater inte får komma in Gaza och kan följa upp arbetet.

Hur påverkar ockupationen befolkningen i Palestina?

­– Man har ingen röst och kan inte påverka den egna situationen. Det gäller inte minst för de unga tonåringar som ser polisen gå in hemmen, ofta nattetid och arresterar föräldrar eller barn. Barnen upplever att föräldrarna inte kan skydda dem och det är det mest grundläggande för ett barn som växer upp: att kunna förlita sig på föräldrarna. Det sätter djupa spår, en tung börda som det palestinska samhället bär.

Hur ser du på läget just nu?

– Jag ser inte många ljuspunkter. Bosättningarna fortsätter expandera och 1500 fångar hungerstrejkar. I Gaza är tillgången på elektricitet mycket liten. Det händer dagligen incidenter.

Vad ska det internationella samfundet göra?

­­­– Det är inte ett biståndsproblem som vi sysslar med. Det grundläggande hindret för palestinsk utveckling är den israeliska ockupationen. Det är inte något som vi tycker. Det är den analys som Världsbanken och FN också gör.

Vad ska EU göra?

– Det finns en tydlig EU-politik om det som produceras i bosättningar, så att europeiska konsumenter ska kunna veta vad som produceras i dessa illegala, folkrättsvidriga bosättningar.

Kan det påverka utvecklingen?

– Det finns en oro för att motståndet mot ockupationen ska få ekonomiska effekter och påverka Israels ekonomiska relationer med Europa, som är en stor handelspartner för Israel. Märkningen får inte så stora ekonomiska konsekvenser, men det finns en oro för detta.

Hur är läget för de organisationerna som verkar i Israel?

– Det har blivit mycket svårare de senaste åren. Det handlar om organisationer som har ett välkänt internationellt renommé. Det är också en av delar som motiverar en i ett sådant här jobb. De modiga palestinska och israeliska organisationer som fortsätter.

Så vad tror du kommer att hända?

– Det är klart en ung generation som upplever att väldigt lite har hänt efter Osloavtalet 1994 och saknar förtroende för de politiska processerna. Att de egna politiska ledarna inte är överens gör inte saken bättre. Den yngre generationen vill ha rättvisa och känna större frihet, men de har ingen politisk representation. Det är ett väldigt generationsgap här. Det är ganska gubbigt i det politiska ledarskapet.

Hur går det med jämställdhetsfrågan inom biståndet här?

– Det är svårt. Vi har jämställdhet som mål i en stor del av arbetet. Det finns många kompetenta organisationer som arbetar med detta. Men det är här något man ser i många konfliktsammanhang: när ett samhälle som befinner sig i konflikt, när det finns ett horisontellt tryck så tar det sig ofta uttryck i ett vertikalt tryck. Det finns mycket våld i det palestinska samhället och inom familjerna. Ta Gaza som exempel där ungdomsarbetslösheten över 50 procent: det är ett samhälle i sysslolöshet, och där människor har svårt hitta meningsfulla sysslor.

Tycker du att biståndet bidrar till att upprätthålla ockupationen och borde det avslutas?

– Det är ett dilemma, men biståndet krävs. Men vi ska vara öppna med det dilemma som vi står inför. Det finns stora utvärderingar kring biståndet av stora givare, inklusive EU, och slutsatsen är densamma. Biståndet har nåtts väg ände och kan inte lösa problemet. Det krävs politiska lösningar för att detta ska ske. Frustrationen riktad mot det internationella samfundet är enorm – hur det internationella samfundet kan låta det få fortsätta under så lång tid. 

Vad svarar du dem som undrar varför det får fortgå?

– Jag frågar mig samma sak, frågan är inte löst, och vi har ingen motsvarighet någonstans i världen.

Ylva Bergman

Tip a Friend heading