Go to main navigation
Farouk Moussa Syrien Libanon flykting

Poeten och byggnadsarbetaren Farouk Moussa på sin arbetsplats utanför Tripoli.

Foto: Björn Widmark

INTERVJU

Kriget och flykten har inte fått Farouk att ge upp skrivandet

Med svart humor och poesi försöker Farouk Moussa bearbeta krigets trauman. OmVärlden har träffat författaren från Homs som nu jobbar som byggarbetare i Libanon.

Händerna är torra och valkiga efter att ha arbetat mycket med murbruk. Huset är ännu bara ett skelett, men om sex månader kommer det stå färdigt och en ingenjör från Tripoli flytta in. Farouk Moussa tar av sig kepsen och drar ett bloss på sin cigarett.

– Poesi är ett verktyg för mig, ett sätt att uttrycka mig. Och poesin måste spegla omgivningen, annars är det inte seriöst, säger Farouk, och läser upp en av sina poetiska noveller.

Den handlar om en kvinna som trotsar prickskyttarna för att stjäla kroppsdelar från ett lik på gatan. Först i sista strofen avslöjas det att historien handlar om en hund och inte en människa. Han kallar det “black comedy”, ett sätt att bearbeta det han själv upplevt under sin flykt från kriget i Syrien. Texterna publicerar han själv på sociala medier.

De andra byggarbetarna skrattar när han läst färdigt, men stämningen blir snabbt allvarlig igen. De säger unisont att Farouk skriver om “deras delade smärta”. De flesta av dem har själva tvingats fly från staden Homs i Syrien hit, till staden Tripoli i norra Libanon.

Farouk Moussa vill inte att hans sons händer ska se ut som hans egna. 

Över en och en halv miljon syrier har tagit sig över gränsen till Libanon sedan krigets utbrott 2011. Enligt libanesisk lag får de bara arbeta inom byggbranschen, jordbruket eller med städning. Yrken som skulle öka deras incitament att stanna är förbjudna, och de som bryter mot lagen riskerar att skickas tillbaka till Syrien.

Farouk är äldst på bygget – den som bestämmer. Hans sextonåriga son är yngst. De arbetar utan försäkringar och får betalt dag för dag. Arbetet är hårt och farligt. Medan vi pratar faller armeringsjärn från tredje våningen och slår hårt i marken bredvid oss.

– Jag skäms över att min son ska behöva arbeta i en sån här miljö. Jag önskar bara att han och mina sex döttrar hade kunnat gå i skolan, säger Farouk.

Men det kan de inte. Jobbet tvingar dem att flytta regelbundet, pengarna som de tjänar går till mat och den undervisning som är tillgänglig är på franska, vilket ingen i familjen talar. Hans sex döttrar är hemma, medan hans enda son arbetar tillsammans med honom med att blanda murbruk, bära betongblock och gjuta golvgrunder.

De syriska flyktingarna arbetar utan skyddsutrustning och försäkring.

Innan kriget var Farouk skribent för ett syriskt magasin. Han skrev noveller och korta historier och säger sig dessutom ha varit ordförande i Novellföreningen i sin hemstad.

Men här i Libanon är det få flyktingar förunnat att ha ett arbete alls. Fler än 70 procent av de syriska flyktingarna i landet lever i dag under fattigdomsgränsen. Sonen, som delar namn med sin far, tittar ut över Medelhavet, samma väg som så många av hans landsmän redan tagit i jakt på säkerhet och ett bättre liv. Men själv vill han inte följa dem.

– Jag vill inte till Europa. Jag vill inte tillbaka till Syrien heller. Jag vill gå i skolan, säger han.

Björn Widmark

Tip a Friend heading