Go to main navigation
8638881411_87059e4115_k.jpg

En kichwa-flicka bär sin väska genom skogen i centrala Ecuador.

Foto: Tomas Munita / CIFOR

INTERVJU

Urfolkets kamp mot oljebolagen i Ecuador

När oljebolagen kom till Amazonas möttes de av ett folk beväpnade med spjut och machetes. Efter en våldsam kamp fick ursprungsfolket Sarayaku stöd i domstol och exploateringen stoppades. Nu kämpar de för att naturens rättigheter ska bli lag även i Sverige.

När oljeföretagen ville utvidga sin utvinning i Amazonas fick Kichwa-folket i byn Sarayaku i östra Ecuador nog.

– Det är vårt område så vi mobiliserade oss för att stå upp fysiskt mot företagen, polisen och militären. Det blev ett slagfält. Vi beväpnade oss med vapen vi kunde hitta i hemmen – machetes, spjut, stenar, säger Patricia Gualinga som är internationell talesperson för byn.

Hon beskriver sina ”syskon” i byn som krigare. Väl förtrogna med skogen, vilken också gjorde motstånd mot maskinerna och den ecuadorianska staten.

– Naturen kämpade med oss! Myggen, ormarna, djuren och vädret! Vår kunskap om området blev vårt övertag. De nya som kom in där hade ingen kunskap om miljön. De snubblade och tappade bort sig i skogen, säger hon.

Patricia Gualinga är ursprungsfolket från Sarayakus internationella talesperson. Foto: Daniel Fjellborg

På besök i Sverige

Det är april och Patricia Gualinga har blivit inbjuden till Sverige av Latinamerikagrupperna* för att argumentera för naturens rättigheter på en konferens i Sigtuna. Hon är klädd i en vit topp med ett brett halsband av blåa och gula snören. Från örhängena slår färgglada fjädrar ut och över pannan vandrar ett zick-zack-mönstrat pannband målat direkt på huden.

Patricia poängterar att alla inte behöver leva som folket i Sarayaku för att komma närmare naturen – skulle svenskarna göra det hade de nog frusit ihjäl i det snöblandade regnet utanför. Men ett visst juridiskt skydd vill hon ändå ge naturen. Det är något som visat sig avgörande i hennes folks kamp mot företagens exploatering av Ecuadors naturresurser.

Kampen mellan hennes urfolksgrupp på 1200 personer och några av Ecuadors största oljeföretag inleddes år 1989 och slutade i ett omvälvande domslut från Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter 23 år senare.

Sumak Kawsay – det goda livet

Folket i Sarayaku kämpar för en livsfilosofi kallade ”Sumak Kawsay” (grovt översatt: ”det goda livet”) det är ett levnadssätt som är helt beroende av en balans med naturen. För att förklara beskriver Patricia hennes hem – byn mitt i Amazonas, omgiven av det gröna. Varken vägar eller elektricitet når dit. Det du vill äta måste odlas eller fiskas för egen hand och transporter sker med små kanoter. Vill du komma som gäst utifrån måste du landa med flygplan som tar tre-fyra personer eller färdas längs floden.

När så kampen mot oljeföretagen inleddes i slutet av 80- och början av 90-talet visade det sig att folket i Sarayaku och deras livsstil saknade rättigheter i Ecuadors lagstiftning. För att råda bot på det anordnade de, tillsammans med andra urfolksgrupper, protestmarscher mot makthavarna i landet. Men trots det fortsatte exploateringen.

– Då hade vi inte kunskap om hur den vite mannen såg på våra rättigheter som urfolk. Staten sa att det som är ovan jord – det är ert. Men det som är under jord – det är vårt, säger Patricia Gualinga.

Pojkar i Sarayaku, där ursprungsbefolkningen har kämpat i decennier för rätten sin mark. Foto: Knut-Erik Helle

Fysiskt motstånd

I början av 00-talet planerades utvinning på 60 procent av Sarayakus område. Då bestämde sig folket i byn för att ta till fysiska blockader för att driva bort oljeföretagen. De beväpnade sig med verktyg från hemmen och filmade och fotade för att dokumentera och sprida kunskap om de övergrepp de utsattes för. Våldet mellan grupperna pågick i flera månader, men till sist valde oljeexploatörerna att lämna området. I efterhand anklagade de folket i Sarayaku för stölder och terrorism.

Efter sammandrabbningen i Sarayaku insåg Patricia och hennes by att de inte hade Ecuadors rättssystem på sin sida. Istället fick de kontakt med den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter och berättade för dem om hoten och våldet. Här fick de äntligen gehör.

– Under alla de här processerna har vi fått inse att det är juridisk påverkan som faktiskt har politisk och ekonomisk makt, säger Patricia Gualinga.

Kommissionen tog upp Sarayaku-fallet och inledde en undersökning som skulle ta sju år och resultera i ett mindre bibliotek av dokumentation i Washington. En mängd antropologiska och juridiska studier utfördes och resulterade i att kommissionen till sist tog ställning för folket i Sarayaku och beordrade Ecuadors regering att tillfälligt avbryta exploateringarna och röja området från sprängmedel.

Sarayaku vs Ecuador

Trots den tillfälliga framgången fortsatte de juridiska processerna. Efter kommissionens utlåtande togs Sarayaku-fallet upp av den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter (liknande Europadomstolen i svensk kontext). Folket i Sarayaku ställdes nu mot de som hade tillåtit oljeutvinningen – staten Ecuador.

Experter från hela världen samlades till förhandlingar och fem personer, inklusive Patricia, fick vittna om händelserna och våldet under exploateringsförsöken. Efter förhandlingarna dröjde domslutet, det hela tycktes hänga på en skör tråd. Då beslutade sig byn för att bjuda in domstolen till Amazonas – så att de med egna ögon kunde se sanningen. Till allas stora förvåning, och för första gången i historien, bestämde sig domstolen för att acceptera inbjudan och lämna förhandlingssalarna.

– Det var en enorm uppståndelse i Sarayaku den dagen de kom på besök! Helikoptrar flög runt och bevakade. Pressen kom in med flygplan och domstolen tog in mängder av vittnesmål från befolkningen på plats, säger Patricia Gualinga.

Domstolen dömde till sist, år 2012, till fördel för Sarayaku. Den ecuadorianska staten dömdes att offentligt be om ursäkt och betala skadestånd till urbefolkningen. Staten ålades att utbilda statligt anställda i urfolkens rättigheter.

En man inspekterar djungeln nära Napo-floden, Ecuador. Foto: Tomas Munita / CIFOR

En bättre framtid för Ecuadors urfolk

Enligt Patricia är det oacceptabelt att företag får förstöra de sista oexploaterade platserna på jorden i jakt på ekonomiska vinster. Hon uppmanar även Sveriges befolkning att sätta press på sin regering och ifrågasätta de exploateringar som nu görs av den svenska Lundin-gruppen i Ecuador, något som OmVärlden nyligen berättat om

Den övriga befolkningen i Ecuador har också börjat visa en större förståelse för de olika urfolksgrupperna i landet. Från att ha utsatts för en mycket rasism och fördomar under 80-talet upplever Patricia nu att större kunskap och intresse finns för Sarayaku. Även om rasismen inte försvunnit känner många i Ecuador nu stolthet över att tillhöra urfolksgrupper. I ett utbildningsprojekt har också ett typiskt ”Sarayaku-hus” byggts upp i huvudstaden Quito.

– Det är ett pågående lärande. Många skolor och barn kommer dit för att bli undervisade i urfolkens kultur och liv, säger Patricia Gualinga.

Nu hoppas Patricia att naturens rättigheter på sikt tas upp i svensk lagstiftning på liknande sätt som det gjorts i Ecuadors konstitution vid uppdateringen år 2008. Förslagen om att ge naturen rättigheter i lag kom då från landets samlade urfolksgrupper som är beroende av miljöns välmående.

– Så samtalen här i Sverige är en början. Man måste börja någonstans, säger Patricia Gualinga.

Daniel Fjellborg

*ett särskilt tack till Karin Lidström vid Latinamerikagrupperna som tolkade intervjun.

Tip a Friend heading