Go to main navigation
skau.jpg

Foto: David Isaksson

intervju

”Vi arbetar stenhårt på att vara först!”

Sverige är pådrivande för ett öppnare säkerhetsråd. Att vara först ute i kontakten med medier och själv kunna presentera sin syn skapar tolkningsföreträde, menar Carl Skau som är ambassadör för säkerhetsrådet vid FN-delegationen.

– Den arenan spelar vi stenhårt på. Vi vill ta utrymme och för oss är det medveten satsning, det handlar om att använda kommunikation och offentlig diplomati för att driva våra positioner och intressen. Visst kan det säkert irritera en del, men den utgör en viktig del av vårt kapital, vi gör en poäng av att vara öppna och transparenta, konstaterar Carl Skau.

I januari 2017 inledde Sverige sin period i säkerhetsrådet med att vara ordförande, och detta samtidigt som USA:s nye president och FN:s nye generalsekreterare tillträdde.

När Sverige kom in var stämningen i säkerhetsrådet omvittnat mycket dålig så att ”muntra upp” blev en viktig del i Sveriges strategi den första tiden. Sverige lyckades också etablera en nära kontakt med FN:s nye generalsekreterare António Guterres (annars kan man tänkta sig att Sverige skulle ha tappat i inflytande sedan Jan Eliasson lämnat sin post).

– Just nu har vi otroligt nära kontakt med Guterres och jag tror att få länder har en sådan relation. Vi märker också att andra länder ringer Sverige mycket mer än tidigare, fortsätter Carl Skau.

Ett aktuellt exempel på hur säkerhetsrådet faktiskt lyckades bryta polariseringen mellan de permanenta medlemmarna var kring Gambia där Sverige samarbetade nära med generalsekreterarens sändebud.

Carl Skau i FN:s säkerhetsråd. Foto: David Isaksson

Trots att de fem permanenta medlemmar har vetorätt finns det ett relativt stort utrymme för övriga medlemmar att driva sina frågor. En viktig, men informell makt har det land som är pennhållare i en fråga. Att vara pennhållare betyder att man skriver det första utkastet i en fråga och därefter fungerar som en slags informell sekreterare som tar in synpunkter på det förslag som ska presenteras. Det finns inga skrivna regler för hur detta arbete ska gå till så pennållarens frihet är stor.

Texten bollas fram och tillbaka fram tills dessa att ”den läggs i blått” vilket innebär att den översätts till FN:s alla officiella språk. Ofta pågår ett tiotal av dessa processer samtidigt och när man ska samarbeta med någon annat land i en fråga så gäller det att lägga alla andra meningsskiljaktigheter åt sidan och fokusera på den fråga där man har ett gemensamt intresse.

Och skulle ett land inte lyckas få igenom sin version är det inget som hindrar att ett annat land fångar upp utkastet och gör det till sitt. Det var detta som skedde när bland annat Nya Zeeland tog över Egyptens förslag som blev den nu berömda Resolution 2334 om Israels bosättningar där USA la ned sin röst.

Den som är ordförande i säkerhetsrådet har också rätt att bestämma vad som ska vara öppet respektive slutet i samtalen. Men om samtalet (för det mesta) är sansat och civiliserat så kan det gå desto hetare till i den slutna salen dit inga journalister har tillträde och där varje land får ta med sig max tre personer. Samtidigt är det där som man har störst möjlighet att nå resultat. Det är också där som FN:s olika rapportörer pratar frispråkigt.

I slutet av dagen i säkerhetsrådet finns det en punkt som heter AOB – Any Other Business – och som medlemmarna kan använda för att lyfta frågor de tycker är viktiga, under förutsättning att de har en ”säkerhetskoppling”. Bland annat så ber Uruguay varje månad om en uppdatering av vad som händer i Västsahara och med FN-missionen i landet.

David Isaksson

Tip a Friend heading