Go to main navigation
.

Foto: Illustration: Emma Löfström/NU Agency

Analys

Demokratidans på slak lina

Vårens val i Indien platsar i Guinness rekordbok. Totalt ska elva miljoner valarbetare vägleda 814 miljoner röstberättigade i 933000 vallokaler. Korruption, ekonomisk tillväxt och fattigdomsbekämpning är huvudfrågorna när den jättelika valrörelsen drar i gång.

Valrörelsen upptar större delen av dagstidningarnas sidor och nyhetsprogrammens sändningstid. Indiens demokrati är en nationell klenod. Times of India kallar sin valbevakning, som dag efter dag upptar mer än halva tidningen, för ”Dance of Democracy”.

Tonläget är hoppfullt och uppfordrande. ”Gå och rösta”, Rösta för Indien” och ”Din röst räknas”, är vanliga budskap på ledarsidor och i tv-inslag. Eller som Kongresspartiets parlamentsledamot från östra Delhi, Sandip Dixit, sadenär jag följde med honom på valturné i förra parlamentsvalet:

– Val i Indien är en karneval, en fest för alla som älskar demokrati.

Trots Indiens enorma klassklyftor och brist på jämlikhet mellan könen har kvinnor länge röstat i lika stor utsträckning som män – och valdeltagandet har i flera val varit högre bland fattiga, lågkastiga och landsbygdsbor än hos städernas medelklass.

Men nu har även städerna vaknat. I parlamentsvalet för fem år sedan ökade valdeltagandet bland de unga urbana väljarna. Och i årets val, som genomförs under nio olika dagar mellan 7 april och 12 maj, tror man att stadsbefolkningens lust att gå till valurnorna har ökat ett snäpp till.

Engagemanget göds av missnöje med hur landets sköts. Efter de uppmärksammade våldtäktsfallen har kvinnans utsatta situation i det patriarkala samhället engagerat miljoner indier.

Men när valrörelsen drog igång låg fokus på korruptionen. Anledningen är en grupp män och kvinnor i likadana vita båtmösseliknande hattar som Mahatma Gandhi och de andra frihetskämparna brukade bära under första halvan av 1900-talet. Det började med socialarbetaren Anna Hazare som sitt- och hungerstrejkade tillsammans med tusentals anhängare för att få den Kongresspartiledda regeringen att föreslå hårdare lagar mot korruptionen.

Antikorruptionsrörelsen, som fick igenom sina krav på hårdare lagstiftning, ombildades så småningom till Aam Admi Party (Det vanliga folkets parti), som leds av en annan båtmösseklädd herre, Arvind Kejriwal.

Men trots att det nya partiet tände gnistan kommer det knappast att klara av att utmana de två giganterna i indisk politik: familjen Nehru-Gandhis Kongressparti och det hindunationalistiska Barathiya Janata Party (BJP). Två partier som ofta anklagas för att vara korrupta och maktfullkomliga. Men korruptionsanklagelserna drabbar alltid de regerande värst – och eftersom Kongresspartiet styrt landet sedan 2004 är det BJP som denna gång har trumf på hand. ”Rösta på oss så slipper ni läsa om nya korruptionsskandaler i tidningarna”, lovar de. Även en röst på BJP står alltså för hopp om förändring.

Men frågan är om korruptionen verkligen är det största problemet. Den amerikanska ekonomen Lant Pritchett skriver i en rapport från Kennedy School of Government, en filial till Harvard, att Indiens största problem i stället är den indiska statens oförmåga att verkställa fattade beslut. Ineffektiviteten finns i polisväsendet, skattemyndigheterna och de statliga el- och vattenförsörjningssystemen.

I praktiskt taget varenda vrå av staten råder likgiltighet och inkompetens, anser han – och får medhåll av många debattörer i Indien. En av dem är Kiran Bedi, en av förgrundsfigurerna i antikorruptionsrörelsen. Nu har hon tänkt om. Hon menar visserligen att mutsystemet är en plåga, men det är också alla politiker som lovar att utrota det, men samtidigt inte gör något åt det. Mutor som smörjer systemet är en lika självklar del av livet för indierna som luften man andas. Viktigare än att bli kvitt korruptionen, menar hon, är effektiva myndigheter.

Efter självständigheten från britterna 1947 slöt sig Indien mot omvärlden med höga tullmurar. Allt för att bryta det koloniala mönstret där råvarorna odlades i Indien till låg förtjänst och förädlades i Europa till hög förtjänst. ”Var indisk, köp indiskt”, som en slogan löd under Indira Gandhis regeringstid på sjuttiotalet.

Men när den globala ekonomiska krisen 1991 slog till med full kraft började Indien liberalisera sin ekonomi. Den snabba ekonomiska tillväxten, som man så länge saknat, fick fart. Indiska it-undret blev världskänt. Medelklassen växte. Bilarna, mobiltelefonerna och tv-apparaterna blev fler, liksom de globala varumärken som tidigare varit bannlysta.

Miljonärerna blev också fler och inkomstklyftorna mellan rika och fattiga ökade. Men samtidigt började de fattigas andel av befolkningen sjunka. Och under de sju rekordåren 2005–2012 – då Indiens tillväxttal närmade sig Kinas tvåsiffriga nivåer – sjönk andelen fattiga ännu snabbare.

Förra året drabbades Indien av ekonomisk kris för första gången på 23 år. Inflationen skenade, rupien föll och industriinvesteringarna blev färre. Och det är dåliga nyheter för alla indier, fattiga som rika. Ett dynamiskt näringsliv är förutsättningen för att de fattiga ska få det bättre, menar många liberala debattörer, däribland nationalekonomen Jagdish Bhagwati. Han anser att fattigdomen framför allt beror på Indiens dåliga investeringsklimat. Se till att folk får jobb så kommer de att satsa på sin egen försörjning, utbildning och hälsa, skriver Bhagwati i sin senaste bok, Why Growth Matters.

Men han får mothugg av en annan indisk stjärnekonom, Amartya Sen, Nobelpristagare i ekonomi 1999. I sin nya bok, An Uncertain Glory, skriver han att hälsotalen fortfarande är usla för hundratals miljoner indier, trots två decennier av makalös tillväxt. Något måste vara fundamentalt fel med den indiska modellen, menar den indiska Nobelpristagaren.

”Livet för den fattigare halvan av Indiens befolkning är i stort sett inte bättre än för den fattigare halvan av Afrikas befolkning”, skriver Amartya Sen – och argumenterar för att Indien inte bara kan bygga järnvägar, flygplatser och bredbandsnät, utan också måste göra skattefinansierade satsningar på den sociala infrastrukturen.

Den Kongresspartiledda regeringen försvarar sig med att man faktiskt har gjort en hel del: billiga lån till skuldsatta bönder, beredskapsjobb till fattiga hushåll på landsbygden och matsubventioner för dem som befinner sig längst ner på indiska samhällets botten. Gott så. Men människorättsaktivisten Colin Gonsalves ger inte mycket för regeringens reformer:

– Bara en bråkdel av de utlovade pengarna för jobb på landsbygden har betalats ut. Politikerna bryr sig bara om näringslivet. Indisk socialpolitik är en presentförpackning med vackert papper, men utan innehåll.

Analyserna ser olika ut, liksom recepten på förändring. Men oavsett politisk färg är de flesta överens om en sak: den indiska staten måste reformeras i grunden för att kunna börja leverera.

Indien är ett land av egna företagare, om det så bara handlar om att lägga ut en filt på gatan och sälja egenodlade grönsaker. Kulturell mångfald och ett brokigt religiöst liv må vara en del av den indiska folksjälen, men det är också konsten att bedriva handel. Det ligger en del i talesättet att om det bara existerar två indier, då sätter den ena upp ett marknadsstånd och börjar sälja förnödenheter och tjänster till den andra.

I delstaten Gujarat har det privata näringslivet gått osedvanligt bra tack vare friare politiska tyglar. Delstaten styrs av politikern Narendra Modi som i vårens val är BJP:s kandidat till premiärministerposten. Därmed utmanar han Kongresspartiets förslag på ny ledare för nationen, Rahul Gandhi, Indiras sonson. Inför valet leder Modi stort i opinionsundersökningarna och allt tyder på regimskifte.

Narendra Modi lämnar få oberörda. Han står nämligen också för en politik som sätter den hinduiska majoriteten främst. Det sker på muslimers och andra minoriteters bekostnad. Därför älskas han av halva Indien och hatas av den andra halvan. Framför allt är han illa omtyckt av dem som vill att Indien ska förbli ett tolerant sekulariserat hem för alla, oavsett religion.

Dessutom dras Modi med anklagelser om att ha gett polisen order om att inte ingripa när en hinduisk mobb för tolv år sedan dödade 2000 muslimer i Gujarat. Han är visserligen rentvådd från folkmordsanklagelserna i domstol, men Washington ser fortfarande på honom med skepsis – och har hittills nekat honom inresevisum till USA.

Om indierna väljer den företagsvänliga Narendra Modi får landet den starka politiska ledare och demagogiska talare som många menar saknats ända sedan Indira Gandhi mördades 1984. Men samtidigt får man en ledare som i ett av världens etniskt, språkligt och religiöst mest brokiga länder väljer intolerans före tolerans – och som inte får åka på statsbesök till världens största ekonomi.

Snart vet vi om hans hinduiska näringslivsvänliga politik lockat eller skrämt majoriteten av de indiska väljarna. Den 16 maj presenteras resultatet i världens största demokratiska val. 

Per J Andersson   

Tip a Friend heading