Go to main navigation
Muskler eller olja

Foto: Valero Doval/NU Agency

Analys

Kamp mellan muskler och olja

Idén med handel är att alla parter ska tjäna på det. Men hur ska en småbonde i Afrika kunna konkurrera med en storbonde i USA? Hittills har den avreglerade marknaden för grödor inte gynnat småbönderna, utan inneburit att affärerna koncentrerats till ett fåtal företag. När utgångsläget är så olika mellan rika och fattiga länder krävs mer eftertanke än vad vi oftast ser i dag, skriver Ann-Helen Meyer von Bremen i en analys.

Susan Mkwanda-wira i Zambia är en typisk afrikansk småbonde. Hon äger en halv hektar jord och brukar den med hjälp av hacka och sina egna muskler. Hennes majsskörd brukar ligga på knappt ett ton. Hennes kollega, Bob Stewart i Illinois, odlar majs och soja på 4000 hektar och han har tillgång till en avancerad maskinpark, kunskap och pengar. Hans majsskörd ligger på tio ton per hektar, alltså fem gånger större än vad Susan klarar av att skörda. Trots att det är drygt 1300 mil mellan dem, konkurrerar de på samma marknad och i takt med att frihandeln på världsmarknaden ökar, kommer också konkurrensen dem emellan att skärpas ännu mer.

Det är inte särskilt svårt att gissa vem som då vinner. Muskelkraften förlorar alltid mot oljan, så länge som inte oljan blir extremt mycket dyrare. För om vi kokar ner det, så är det precis detta som det handlar om – muskler versus olja.

Tävlingen på världsmarknaden är redan i full gång, både mellan Susan och Bob och alla andra jordbrukare världen över. Hur stor påverkan som världsmarknadspriset får, beror givetvis på en rad olika faktorer, inte minst på hur mycket det enskilda landet subventionerar sina egna bönder, men förenklat kan man säga att priserna på världsmarknaden fungerar som ”bottenpriser” som de inhemska priserna sätts mot.

 Låt oss titta just på majsen, eftersom den inte bara är världens vanligaste gröda utan också utgör den viktigaste maten för många människor i utvecklingsländerna. I Afrika söder om Sahara räknar man med att ungefär hälften av kalorierna kommer från majsen. Majs är också en gröda som betraktas som en rätt stor handelsgröda, men sett ur ett annat perspektiv så är handeln faktiskt rätt liten, knappt tio procent av all majs som odlas i världen säljs på världsmarknaden. Ändå får det priset påverkan på alla världens majspriser, oavsett om det handlar om en grisbonde i Dalarna som köper in majs som foder till sina grisar eller om det är en liten majsodlare i Tanzania som ska sälja sin majs på den lokala marknaden.

Majs är också en vara som det handlas flitigt med på börsen och de priserna som sätts på börserna har en direkt påverkan på världsmarknadspriserna. Börshandeln av majs är inget annat än enorm. Spannmålsbörsen i Chicago står för cirka 90 procent av världshandeln av terminskontrakt på majs och den handeln är ungefär tio gånger större än världens totala odling av majs. Det finns alltså utrymme för en stor del spekulation och det är också vad som pågår.

Efter it-kraschen i början av 2000-talet fick det finansiella kapitalet upp ögonen för jordbruksprodukter som majs, vete och andra jordbruksgrödor och handeln ökade mer än fem gånger under tio år. Börsens försvarare brukar hävda att en flitig handel är ett utmärkt sätt för att se till att priset verkligen blir ”det rätta”, men hungerkravallerna i bland annat Mexiko 2007–2008, fick till och med FN att ryta till och peka på att spekulationen drev upp priserna. Även David Lehman, chef för affärsutvecklingen hos Chicago Board of Trade, medgav förra året när jag träffade honom vid en intervju att spekulationen finns där, även om han ville tona ner dess påverkan.

Olja är en annan global handelsvara, vars pris också har en direkt påverkan på majspriset eftersom oljeprisets fluktuationer styr hur mycket av den amerikanska majsen som ska användas för att producera etanol. Höga oljepriser ökar produktionen av majsetanol. Dessutom påverkas naturligtvis transportkostnaderna av oljepriserna.

En ny forskningsrapport från Cornell University i USA hävdar att det globala oljepriset har en ännu större påverkan på Östafrikas majspriser än vad världsmarknadspriserna på majs har, eftersom det kraftigt påverkar transportkostnader och därmed priserna på majs för handel inom regionen. Så när frihandelsivrarna påstår att en avreglerad marknad är en gyllene utvecklingsväg för utvecklingsländerna, verkar de inte vilja låtsas om att alla bönder, i olika grad, redan konkurrerar med varandra på världsmarknaden och att de resultat vi hittills sett är inget som övertygar när det gäller småböndernas utveckling.

FN-organet UNCTAD drar slutsatsen att det är de små länderna inom AVS-länderna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet) som har påverkats mest negativt av prisfluktuationerna på majs på världsmarknaden. UNCTAD pekar också på att även om majsen är världens vanligaste gröda, så är det bara ett fåtal länder, USA, Argentina och Brasilien, som dominerar världshandeln. Likaså slår UNCTAD fast att avreglering av marknaden hittills inte stimulerat till konkurrens utan inneburit att affärerna koncentrerats till ett fåtal företag. Det är därför inte så kon-stigt att det inte har gått att förhandla fram ett nytt globalt frihandelsavtal inom WTO, många utvecklingsländer har nämligen insett att de inte har så mycket att tjäna på det.

Av samma anledning går det också trögt med EU:s förhandlande med AVS-länderna. En stötesten handlar om att AVS-länderna inte får skriva avtal med något annat land som ger förmånligare villkor än avtalet med EU. Det här är något som givetvis förhindrar handeln mellan exempelvis olika afrikanska länder. För drygt tio år sedan slöt ett antal västafrikanska stater avtal med varandra där man bestämde sig för att sänka tullen på kyckling. WTO grep in och tvingade länderna att sänka tullen för alla länder inom WTO, vilket ledde till att det flödade in lågpriskyckling från EU och Brasilien.

I EU:s fall handlade det om kyckling som var svårsåld och annars skulle ha slängts. Nu fick man i stället en marknad där man kunde dumpa priset och ändå tjäna pengar. Den västafrikanska kycklingproduktionen slogs ut, liksom majsodlingen, eftersom majsen används som foder till den inhemska uppfödningen.

 Idén med handel bygger på att alla parter ska tjäna på det, men när styrkeförhållandena och utgångsläget är så olika som mellan rika och fattiga länder, så krävs lite mer eftertanke än vad vi oftast ser i dag. Och på något vis passar Bamses citat bättre än någonsin – att den som är mycket stark, också måste vara mycket snäll. Men det verkar inte riktigt de rika länderna vilja kännas vid. Annars skulle det givetvis vara omöjligt för de rika länderna att sluta handelsavtal med de fattiga länderna och samtidigt ha kvar sina jordbruksstöd som motsvarar ungefär 20 procent av värdet av deras produktion. Ett av många exempel är USA:s stöd till sina bomullsodlare som har orsakat stora skador för flera bomullsodlande utvecklingsländer efter att NAFTA/GATT-avtalen trädde i kraft. I början av 2000-talet klagade Burkina Faso, där bomullen var en mycket viktig gröda, på de amerikanska bomullssubventionerna som då uppgick till 1,75 miljarder dollar, en sjundedel av Burkina Fasos bruttonationalprodukt. Vem kan konkurrera på sådana villkor?

Frihandelsvännen kan givetvis peka på att även Sverige och Europas bönder en gång var fattiga och har skaffat sig välstånd genom handel. På samma sätt kan man hänvisa till delar av Sydostasien, där exempelvis Vietnam på kort tid blivit världens största exportör av ris, men vare sig i forna tiders Europa eller nutida Sydostasien har det handlat om en snabb avreglering av marknaden, utan i stället om olika typer av skydd för den inhemska marknaden. Om vi lyfter blicken och tittar på de rika länderna igen, ser vi att det även där är svårt att komma överens om handelsavtal. Nyligen skrev EU och Kanada under ett nytt avtal, men om det verkligen går i lås återstår att se och den stora anledningen till det är att man förväntar sig våldsamma protester från de båda kontinenternas bönder.

För även i den rika världen är det alltfler lantbrukare som inser att de har svårt att klara sig på en allt mer avreglerad marknad. Vi ser det överallt, även i Sverige där antalet mjölkbönder har minskat med nästan tre fjärdedelar sedan EU-inträdet, pressade av den europeiska konkurrensen men också av världsmarknadspriset på mjölkpulver. Och detta sker trots jordbruksstöd och trots att svenska bönder kan konkurrera med diesel och stora traktorer och inte enbart muskelkraft. 

Ann-Helen Meyer von Bremen

Tip a Friend heading