Go to main navigation

Kongo går till val

Myrsteg framåt för Afrikas jätte

Demokratiska Republiken Kongo, Afrikas näst största land, har så länge många kan minnas framhållits som exempel när man ska tävla i elände. Det har i stort sett alla problem ett land kan ha. Hiv? Ja. Krig? Visst. Utbildning? Inget vidare. Samhällsstyrning? Icke godkänd. Vägar? Du skojar. I november ska jätten gå till val.

Förra gången DR Kongo höll allmänna val var 2006. Det var de första demokratiska valen i landet på fyra decennier, och ett av de dyraste någonsin i Afrika. Det internationella givarsamfundet stod för 80 procent av kostnaderna och mycket av förberedelserna inför och logistiken och tekniken kring valet sköttes av internationella organisationer. Det var viktigt för väst att valen genomfördes. Det närdes ett hopp om en ny framtid för Kongo.

I dag ser situationen annorlunda ut. Det talas om att det internationella samfundet, som var så intresserat av att allt skulle fungera förra gången, kan ha fått en släng av ”donor fatigue”, givartrötthet. Årets val får inte alls samma uppmärksamhet i huvudstäderna i väst. Man står i och för sig för 40 procent av kostnaden för valet (Sverige bidrar med 45 miljoner kronor), men i övrigt är mycket upp till DR Kongos valkommission.

I slutet av juli rapporterade valkommissionen att drygt 31 miljoner väljare, ur en befolkning på 71 miljoner, hade registrerats. Det har dock kommit uppgifter från flera håll om att en del personer har registrerats dubbelt, och att även barn samt avlidna personer registrerats som väljare. Dessutom har kritik riktats mot valkommissionens chef, som många ser som en allierad till den sittande presidenten Joseph Kabila. Flera politiska och religiösa grupper har uppmanat kommissionen att senarelägga valet för att hinna förbereda det ordentligt.

– Det är på håret att man hinner genomföra valet, säger Helena Bådagård på Sveriges ambassad i huvudstaden Kinshasa.

– Man måste mobilisera mer pengar och det finns stora logistiska utmaningar. Om valet ska hållas i tid så måste allt från och med nu ske på det mest effektiva sätt.

En av konsekvenserna av bristande resurser är att det har det funnits alltför få platser att registrera sig på i det stora landet, och många har fått resa långa sträckor, eller tvingats stanna hemma.

Den logiska utmaningen i att hålla val i ett land som saknar ordentliga vägar, där ett flertal rebellgrupper slåss mot den nationella armén och där det finns över en miljon internflyktingar, går knappt att överskatta.

– Kongo är ett land med enorma utmaningar på alla nivåer, som Helena Bådegård säger.

DR Kongo har varit utsatt för våldsamt tryck under lång tid. Efter att Laurent Kabila och hans rebeller jagat den mångårige diktatorn Mobuto Sese Seko på flykt 1997, startade snart den konflikt som höll på fram till 2003, där nio stater och över 20 väpnade grupper var inblandade, och över fyra miljoner människor beräknas ha dött. Det som kallas Afrikas världskrig hade sin upprinnelse i motsättningar mellan regeringen i DR Kongo och den i grannlandet Rwanda, men snart hade flera grannländer slutit upp på båda sidor.

2001 dödades dock Laurent Kabila i ett attentat i Kinshasa och hans då 29-årige son Joseph blev satt att ta över rodret. Hans rykte är mindre våldsamt än föregångarnas, men han har inte lyckats få hela landet att acceptera hans auktoritet.

Just detta att ingen kan garantera säkerheten ser bedömare som ett grundläggande nationellt problem. Försök att integrera rebeller i armén har gjorts ett flertal gånger, men det har aldrig lyckats fullt ut.

– Det finns ingen riktig säkerhetsinsti-tution i DRK. Rebeller som lämnar milisgrupperna för att integreras i armén inser snart att det inte är en bra deal. De får ingen lön, det finns inga karriärvägar, de har inte ens baracker att bo i. Så de deserterar. Och går tillbaka till bushen. Armén i DRK är ingen riktig institution, säger Thierry Vircoulon, som är projektchef för Centralafrika på Crisis Group.

Den 17000 man starka FN-styrkan, världsorganisationens största, har inte heller lyckats skapa någon verklig känsla av säkerhet i landet.

Kongos enorma mineraltillgångar har historiskt varit mer en förbannelse än en välsignelse, då allehanda egotrippade stormän och internationella ekonomiska intressen, både företag och stater, gjort sitt bästa för att lägga beslag på landets underjordiska rikedomar. Litet eller inget av detta har kommit det kongolesiska folket till del, därom är de flesta bedömare överens.

Men tecken på förändring finns. I maj beslutade regeringen i Kinshasa att alla olje- och mineralkontrakt skulle göras offentliga på internet. Detta för att öka transparensen och i förlängningen göra det möjligt för folket att få ta del av inkomsterna i form av offentlig service.

– Transparensen har definitivt ökat. Innan kunde man inte se kontrakten över huvud taget. Men bara för att transparensen kring kontrakten har ökat, så betyder inte det att systemet förändrats. Man kan ju fortfarande undanhålla vissa passager och finansiella detaljer, menar Thierry Vircoulon på Crisis Group.

För några veckor sedan drog valkampanjen igång. Förutom den sittande presidenten Kabila, så har ett flertal oppositionsledare annonserat att de tänker kandidera. Den mest kände av dem är rebelledaren Jean-Pierre Bemba. I valet 2006 fick han näst störst antal röster och förlorade sedan mot Kabila i den andra valomgången.

Nu sitter Bemba i en cell i Haag, anklagad för krigsbrott begångna i Centralafrikanska republiken 2002 och 2003. Enligt hans advokat hoppas Bemba att han ska få permission från häktet i Haag för att kunna resa till Kinshasa för att, som reglerna kräver, kunna registrera sin kandidatur personligen. Även om detta skulle ske, är det såklart föga sannolikt att han skulle kunna leda ett land från en fängelsecell i Holland.

Över huvud taget, menar flera analytiker, så kännetecknas presidentkandidaterna av en överdriven optimism kring sitt eget stöd bland väljarna. Förutom Joseph Kabila, som sin karaktär trogen är sparsam med uttalanden om sin kandidatur. Dock drevs regler igenom tidigare i år som innebär att presidentvalet genomförs i en enda omgång, ett system som favoriserar den sittande presidenten (som fick flest röster i första omgången 2006).

Oppositionen skulle kunna ha en chans om man enades kring en kandidat, något som med tanke på oppositionsledarnas höga tankar om sitt eget väljarstöd verkar osannolikt.

Om valkommissionen driver på för att hålla valet på utsatt tid utan att förutsättningarna finns för att det ska kunna bli fritt och rättvist, menar Kongoanalytikerna att risken är överhängande för våldsamma efterverkningar.

– Den stora risken är att presidenten blir omvald, men inte på ett övertygande sätt. Då har vi en stor risk att Kabila och hans regering inte ses som legitim, och då kan det bli fem svåra år för Kongo, säger Thierry Vircoulon på Crisis Group.

– Vi arbetar med olika scenarier hela tiden. DR Kongo är alltid svårbedömt, säger svenska ambassadens Helena Bådagård.

När OmVärlden frågar en rad bedömare från olika håll om kongoleser i gemen har fått det bättre de senaste åren, om utvecklingen går framåt, så tystnar de. ”Nja”, säger de, ”kanske lite bättre på det ekonomiska planet. Annars, nej…”

Kongo har länge framhållits som exempel på allt som kan gå fel i ett land. Med den utgångspunkten måste man konstatera att ljusglimtar faktiskt finns.

De fruktansvärda sexuella krigsbrott som så många kvinnor, män och barn i Kongo har utsatts för, har uppmärksammats på allvar och finns nu på det internationella samfundets agenda. Det finns många aktörer som arbetar med att lindra dessa människors lidande. Problemet har fått en egen specialinrättad tjänst på högsta nivå i FN, som nu innehas av Margot Wallström.

Det kommer att bli svårare att göra smutsiga olje- och mineralaffärer i Kongo i framtiden. Även om inte all information görs tillgänglig på internet, så kommer det att finnas tillräckligt för att påverkansgrupper ska kunna sätta press på regeringen att använda pengarna där de behövs, till att garantera säkerheten för medborgarna, skapa ett fungerande hälsovårdssystem, göra det möjligt för barn att gå i skolan, och bygga vägar.

Victoria Engstrand-Neacsu

Tip a Friend heading