Go to main navigation
Qatar

Foto: Karim Jaafar/Scanpix

Analys

När fotboll blev geopolitik

Fotboll blev politik redan innan Mussolini, och många politiker efter honom har stärkt sin position med hjälp av strålglansen från framgångsrika lag. När man i dag studerar toppfotbollen dyker Qatar upp gång på gång. Qatar ska arrangera VM 2022 och vissa menar att landet köpte sig jätteevenemanget. En sak är säker – fotboll har satt Qatar på kartan och det skyddar den lilla rika oljestaten från yttre hot.

När Nicolas Sarkozy hade vunnit det franska presidentvalet 2007 gjorde han redan efter tre veckor sin första officiella resa till Qatar. Där träffade han emir Hamad bin Khalifa Al Thani, som senare blev Sarkozys gäst när han firade sin första nationaldag som president den 14 juli samma år.

Den 23 november 2010 var det dags igen. Då besökte emirens son, shejk Tamim, den franska presidenten tillsammans med Uefa-presidenten Michel Platini. Med på mötet var även Sebastien Bazin, representant för ägarna av klubben Paris Saint-Germain (PSG). Mötet var en symbol för ömsesidiga intressen. Den gemensamma nämnaren? Fotboll, en global företeelse vars sociala omfattning saknar motstycke.

 Som VM-finalen mellan Frankrike och Italien 2006. Den sågs av drygt tre miljarder människor. Det innebär att fem procent av alla som någonsin har levt på vår jord såg straffsparksläggningen som Fabio Grosso avgjorde. När annars gör så många människor sammas sak samtidigt?

När kontakterna med Quatar tätnade var Platini förstås medveten om fotbollens politiska betydelse. Han, som röstats fram som Europas bästa spelare tre år i rad (1983, 1984, 1985), blev en världsspelare i den italienska storklubben Juventus. I Italien var fotboll politik redan under Mussolini, som utnytt-jade att Italien vann VM 1934, OS 1936 och VM igen 1938. Minns att det var VM 1934 i fascismens Italien som inspirerade Hitlers OS i Berlin. Och det var i Italien som mångmiljonären Silvio Berlusconi köpte fotbollsklubben Milan.

 När han gjorde entré i italiensk politik gjorde han det med en retorik som lät mer som ett sportreferat. Det är dags att äntra planen. De andra partierna spelar bara i respektive straffområde. För Italiens bästa behövs en kraft på mittfältet, förklarade Berlusconi. Hans parti döptes till Forza Italia efter en läktarramsa till landslaget ära. Valarbetarna bar blå träningsoveraller likt stjärnorna i Gli Azzuri – landslagets smeknamn, som även var Berlusconis benämning på sin framväxande organisation. Hans plattform byggde på 400 enkla ord som används i sånger på Milans läktare – ”så att de outbildade skulle förstå”.

Den 18 maj 1994 vann Berlusconi den omröstning i senaten som gjorde honom till premiärminister: 159 ja, 153 nej, två avstod. Champions League-finalen samma kväll fick en enklare men symbolisk utgång: Milan slog Barcelona med 4–0. Berlusconi blev snabbt symbolen för den rike mannen som använde en anrik klubb som statussymbol i egna syften. Samtidigt moderniserades fotbollen: tv-marknaden globaliserades, Champions League skapades, nya arenor byggdes, spelarmarknaden avreglerades i och med Bosmandomen. Utvecklingen hamnar i knäet på Platini när han väljs till president för Uefa 2007.

Chelseas ägare ryssen Roman Abramovitj lär vara god för minst tio miljarder pund. 2012 fick han sin seger i Champions League. När spelarna hade fått pokal och medaljer av Platini kom Abramovitj fram till dem med en plastflagga. I 55 sekunder njöt Chelseas spelare av bucklan innan den sattes i händerna på den stenrike ryssen.

Thailands förre premiärminister Thaksin Shinawatra försökte använda Manchester City för att tvätta sitt namn. Hans rykte hade fläckats av skattesmitning, korruption och ett misslyckat ”krig mot narkotikan” (2275 människor dödades enligt Human Rights Watch). Shinawatra tvingades snart sälja City till Abu Dhabi United Group och dömdes senare i sin frånvaro till fängelse i Thailand. Följaktligen är det inte för-vånande att OECD och FATF – ett organ som bekämpar penningtvätt – lät varningsklockorna i ringa i en rapport från 2009.

Många fotbollsklubbar är i stort behov av kapital och kan därför lockas att skaffa tvivelaktiga kompanjoner; klubbarna saknar ofta en professionell administration; de opererar på en diffus, gräns-överskridande och komplex marknad med dålig insyn som därför fungerar utmärkt för pengatvätt – och som även präglas av spel och dobbel. Svaret från Uefa och Platini blev ”Uefa Financial Fair Play” (FFP). Grundidén är ”break-even kravet”: Klubbarna får inte spendera mer än de tjänar (56 procent av 665 klubbar gick med underskott 2010). Förutom att det egna kapitalet ska vara positivt får de inte ha förfallna skulder till skattemyndigheter, spelare, eller andra klubbar. Förluster får inte vara större än 45 miljoner euro över en treårsperiod.

Trots att reglerna införs gradvis har de skjutits upp, men ska nu gälla inför säsongen 2013/14. Om kraven möts erhålls en licens för att spela i Uefas turneringar, men regler behövs även för de nationella ligorna. I april 2013 röstade klubbarna i Premier League för att anpassa sig till Uefa FFP med ett eget delvis annorlunda regelverk, som antogs med siffrorna 14–5 (Swansea avstod). Att regler behövs är bortom allt tvivel, vilket understryks av mötet i Elyséepalatset. När den franske presidenten och Platini mötte Qatars makthavare visade det nämligen att fotboll även har blivit geopolitik. Redan 2006 ville investerare från Qatar köpa PSG. Men en av PSG:s delägare var Paris stad, som representerades av borgmästaren Bertrand Delanoë – socialist och öppet homosexuell. Att släppa in en ägare som inte respekterar alla människors lika värde? Otänkbart.

2012 blev investeringsfonden Qatar Investment Authority (QAI) till sist även ensamma ägare av PSG. Klubben blev världens näst rikaste och köpte spelare för 1,1 miljarder kronor. Stjärnvärvningen var Zlatan Ibrahimović. Enligt en granskning av det franska fotbollsmagasinet So Foot, som Offside har uppmärksammat (#7/2012), ska Sarkozy aktivt ha agerat medlare när förhandlingarna mellan QIA och PSG gick i stå. Med Sarkozy som president infördes skattelättnader för qatarier som investerar i franska fastigheter och företag. Ett franskt storföretag som nu har delägare från Qatar är Sverigebekanta Veolia Environnement, vars dotterbolag dagligen transporterar en miljon svenskar. Och när man studerar toppfotbollen dyker Qatar upp gång på gång.

I vintras vann Lionel Messi Ballon d’Or för fjärde året i rad. Därmed slog han Platinis gamla rekord. När du spelar Fifa 2013 på din spelkonsol eller smartphone inleds spelet med att Messis glada ansikte dyker upp. Hans klubb Barcelona var en gång känd för att inte ha tröjreklam. Nu står det ”Qatar Foundation” på Messis bröstkorg. Den är en organisation grundad av emir Hamad bin Khalifa Al Thani – emiren som Sarkozy besökte direkt efter valsegern 2007. Enligt Pierre Terzain, redaktör på franska Petrostrategies som bevakar oljemarknaden, är satsningen en del av större strategi (intervjun återges i Offside #7/2012).

Qatar har enorma mängder olja, men är ett litet och relativt okänt land i en osäker region. ”Peak oil” kan lura runt hörnet, och vem vet vad kriget i Syrien och presidentvalet i Iran medför? Om Qatar skulle drabbas av en invasion likt den av Kuwait måste Qatar ha byggt upp en relation med världssamfundet. När Saddam Husseins attack-helikoptrar flög in över gränsen 1990 hade ordleken ”Q8” redan säkerställt att svenska folket kände till den lilla staten invid Persiska viken. ”För att bli en viktig del av samhället när man är ganska liten måste man få uppmärksamhet, erkännande och respekt. […] Om du blir en viktig spelare i världen kommer dina nya vänner att skydda dig om du får problem”, säger Pierre Terzain.

Nio dagar efter mötet i Elysée-palatset avgjordes vilket land som ska få arrangera VM 2022. Det blev Qatar. Vem skulle acceptera en invasion av ett land som arrangerade det idrottsarrangemang som varannan världsmedborgare såg? Ett annat respekterat magasin, France Football, framhåller följande indiciekedja: Sarkozys favoritlag PSG såldes till Qatar Investment Authority QIA. Affären översågs av emirens son, men även Platini har en son, som anställdes av QIA. Al-Jazira, som ägs av emirens familj, lanserade en tv-kanal i Frankrike (BeIN sport) som nu har sändningsrättigheterna till franska Ligue 1 och Uefas turneringar. De övertog rättigheterna från Canal Plus, som Sarkozy enligt teorin ville försvaga. Canal Plus hade tidigare gjort gemensam sak med Paris borgmästare Delanoë när det första försöket till ett övertagande av PSG stoppades. Ren konspirationsteori? Möjligen. Men några saker går att konstatera. Platini röstade på Qatar, som vann omröstningen om VM. Han sade att Sarkozy aldrig skulle påverkat hans beslut – det sägs att Platini först tänkte rösta på USA – eftersom Sarkozy vet att Platini är en ”fri man”. Platini hotade till och med att stämma alla som tvivlade på hans integritet. Men tvivlen på Qatar är många.

Den internationella fackförbundsfederationen Ituc bedriver just nu en kampanj som syftar till att flytta VM 2022. Orsaken är katastrofala arbetsförhållanden i Qatar, inte minst för migrantarbetare. De senaste fem åren har fallolyckorna på byggarbetsplatser ökat med 67 procent. Fifas generalsekreterare Jérôme Valcke har i ett internt mejl skrivit att Qatar ”köpte VM 2022”. Nyligen hamnade han i ett nytt blåsväder då han framhöll att ”mindre demokrati är ibland bättre när ett VM ska organiseras”. Fotboll som storpolitikens spegelbild. I fascismens Italien 1934. Och i emirens Qatar 2022.

Eric Sundström

Tip a Friend heading