Go to main navigation
Internationalla flaggor under ett Världsbanken/IMF-möte i Istanbul.

Internationalla flaggor under ett Världsbanken/IMF-möte i Istanbul.

Foto: World Bank

IMF makeover

Uppdrag: Ett IMF för alla

En byråkratisk, trög, postkolonial koloss – kritiken mot Internationella valutafonden, IMF, har länge varit hård. Men i kölvattnet av finanskrisen öppnar sig möjligheter. Kan den i mångas ögon uträknade föredettingen anpassa sig till dagens ekonomiska verklighet?

För vissa kom finanskrisen som en räddning. Medan 00-talet för de flesta länder innebar nästan ett decennium av obruten tillväxt och framtidstro, innebar samma period för Internationella valutafonden, IMF, en tid av djup existentiell ångest.

Avsaknaden av finansiella oroshärdar, snabba amorteringar från gamla låntagare och en allt högre svansföring från G20-länderna fick många att fråga sig: behövs IMF?

Internt ställde man sig samma fråga. I april 2008 meddelade IMF att man genom att säga upp 500 tjänster i Washington – en femtedel av personalstyrkan – skulle påbörja samma kur som man i åratal hade ordinerat sina krisdrabbade klienter: att skära i kostnaderna och trimma den egna kostymen.

Bara några månader senare såg verkligheten drastiskt annorlunda ut. Världsekonomins kollaps fick G20 att sy ihop det största finansiella räddningspaketet i världshistorien. 5 000 miljarder dollar skulle ut i systemet för att rädda vad som räddas kunde. Till huvuddirigent för satsningen utsågs ingen mindre än den nybantade föredettingen IMF.

Att säga att krisen innebar en renässans för IMF är en mild underdrift. Plötsligt stod världen inför ett akut behov av en central garant för den globala finansiella och ekonomiska stabiliteten. Med tredubblad utlåningskapacitet, nya möjligheter att själv ta upp lån på kapitalmarknaden och rika länder som Island och Polen på sin klientlista gick IMF in i en ny fas i sin historia.

Krisens omfattning tvingade också organisationen att se över sin långivningsverksamhet. In kom nya, flexibla garantinstrument och en mjukare typ av krislån, ut flög de gamla, strikta kraven på strukturreformer och statsfinansiell balans som i alla tider varit en nagel i ögat på världens u-länder.

– IMF var den första stora organisationen som påtalade krisens omfattning och var först med att förespråka en expansiv finanspolitik. IMF var också bland de första som pratade om vikten av att rekapitalisera bankerna. I  dag lånar IMF ut till EU-länder. Det är onekligen en stor förändring för en organisation som fram tills nyligen ansåg vara döende, säger Jens Henriksson, exekutivdirektör på IMF och den som representerar Norden och Baltikum i fondens styrelse.

I dag är de flesta överens om att ett vitalare IMF är vad vår allt mer gränslösa värld behöver. Men det betyder inte att den existentiella ångestens tid är över.

Snarare har den bara börjat.

IMF delar sitt grundläggande dilemma med många andra av den tidiga efterkrigstidens internationella organisationer: likt FN och Världsbanken dåligt anpassat efter den tid vi lever i. Fonden skapades 1944 av 45 rika, homogena och reglerade västländer med syfte att stabilisera dåtidens fasta växelkursregimer och övervaka det internationella betalningssystemet.

I dag trängs delegater från 186 medlemsländer på IMF:s huvudkontor i Washington. Fondens syfte är att bevara den finansiella stabiliteten i världen och motverka pandemiska kriser genom att tillhandahålla lån och krediter till behövande medlemsländer. Med tanke på hur världsekonomin har avreglerats och globaliserats sedan 1944 är ansvaret naturligtvis något helt annat i  dag. Men ändå har det inte gjorts mer än marginella ändringar av IMF:s funktionssätt sedan fonden föddes för 60 år sedan.

Det här har under senare år väckt högljudd kritik: allt från namnkunniga liberala nationalekonomer till före detta chefer och seniora medarbetare kräver nu radikala reformer av IMF:s sätt att verka och fungera.

Kritiken fokuserar i första hand på IMF:s skeva maktstruktur, som ter sig allt mer bisarr. Inte bara reglerar den gamla Bretton Woods-överenskommelsen att IMF:s chef måste hämtas från Europa (eftersom USA får tillsätta Världsbankschef). Metoden att fördela röstmakten i IMF:s styrelse bygger dessutom på en föråldrad formel. Eller vad ska man säga om att Sverige och Belgien har samma formella inflytande som Indien och Brasilien, att USA har vetorätt och Kina värderas på samma nivå som Italien?

Maktobalanserna har inte bara skapat problem med bristande legitimitet i stora delar av utvecklingsvärlden. De ligger också bakom fondens historiska – och ofta hårt kritiserade – övertro på nyliberal marknadsdogmatik. Många u-länder har under åren frågat sig om IMF:s hårda krav på strukturreformer verkligen är vad deras omogna ekonomier behöver.

– Det handlar om perspektiv. IMF har använt sig av sina villkor eftersom man har velat försäkra sig om att få tillbaka pengarna. I vanliga banker är det ju normalt att aktieägarna sätter villkoren för kreditgivningen, säger Torbjörn Becker, chef för Östekonomiska institutet vid Handelshögskolan i Stockholm och tidigare anställd på IMF.

Han fortsätter:

– Samtidigt vill u-länderna ha mer inflytande över lånen, eftersom det är de som påverkas av villkoren. Känslan är att IMF har gått för långt i sina krav. Ofta handlar det ju om att hantera akuta kriser – inte att stöpa om hela ekonomier.

En annan följd av Europas och USA:s stora inflytande över IMF är att fonden inte har någon faktisk möjlighet att påverka potentiella obalanser som har sitt ursprung i den rika världen. I praktiken är det pengarna som talar: är du låntagare och beroende av IMF har du inget annat val än att följa IMF:s rekommendationer, men är du långivare och finansiär kan du enkelt bromsa varje kritisk skrivning i rapporter som IMF publicerar.

Det här underminerar enligt kritikerna IMF:s roll som övervakare av världens finansiella system. IMF var också tidigt ute och påtalade riskerna med den kreditbubbla i USA som sedan utlöste dagens finanskris – men eftersom fonden inte kunde lägga kraft bakom sina ord ignorerades de helt av makthavarna i väst.

Ändå talar det mesta för att IMF har en viktig funktion även framöver. Logiken följer "näst-bästa-resonemanget": dagens gränslösa världsekonomi behöver en global vakthund för att motverka kriser och IMF är det närmaste vi kommer en gångbar aspirant för den rollen.

Men för att fungera långsiktigt menar bedömare att det behövs betydligt mer genomgripande reformer än dem som IMF:s nuvarande president, fransmannen Dominique Strauss-Kahn, lanserat. Först behöver IMF byggas in i den nya, globala finansiella infrastruktur som nu diskuteras världen över. Även om inte IMF görs om till en formell tillsynsmyndighet, en global finansinspektion, behöver fonden ändå få en stärkt övervakningsroll, större utredningskapacitet och friare tyglar att kritisera och påtala brister hos rika och mäktiga länder.

En annan åtgärd som diskuteras är att utöka IMF:s så kallade "special drawing rights", SDR, till att bli en global reservvaluta som snabbt kan sättas in i länder vars valutareserver dränerats på kapital. Dragningsrätterna, en slags reservtillgångar som kan bytas in mot hårdvaluta, skulle i ett reformerat IMF inte bara fördelas på medlemsländerna enligt uppdaterade röstkvoter – de skulle också baseras på en korg av valutor som utvidgats till att innehålla fler valutor än dagens dollar, euro och yen. Inte minst gäller detta den allt viktigare kinesiska valutan renminbin.

Men det många menar är allra mest angeläget är att genomföra en mer långtgående omfördelning av IMF:s röstmakt till fördel för världens tillväxtländer. Först när IMF:s maktstruktur återspeglar dagens ekonomiska maktförhållanden kan vi bygga en global finansiell arkitektur som hela världen kan sluta upp bakom.

För det krävs att små, kraftigt överrepresenterade EU-länder (som Sverige, Belgien, Nederländerna) går med på att minska sin röstmakt och ta bort sina representanter i IMF:s styrelse. Ett första steg kunde vara att begränsa antalet "europeiska" stolar i styrelsen till två: en för EU som helhet och en för euroländerna.

– Jag har svårt att se mindre överrepresenterade i-länder argumentera för att ha kvar makt som inte längre återspeglar deras ekonomiska inflytande. Men alla länder kommer att behöva göra eftergifter. En fungerande lösning kräver hårda kompromisser, säger Torbjörn Becker.

 

Tobias Hammar

 

Tip a Friend heading