Go to main navigation
nicaragua-80-tal.jpg

Under 80-talet blev Nicaragua symbolen för det lilla landet som stod upp mot en maktfullkomlig stormakt.

Foto: David Isaksson

ANALYS

Nicaragua – den punkterade drömmen

Under många år var Nicaragua en av Sveriges största mottagare av bistånd och kontakterna mellan våra länder var nära. Idag vet nog inte många ens var Nicaragua ligger. David Isaksson som följt landet i 35 år ger oss historien.

Sommaren 1981. Flygplatsen är en enkel hangar, dörren till ankomsthallen vaktas av en kille som inte verkar äldre än fjorton år. Den gamla pistolen har han nedstoppad i byxlinningen, men när planet landar är det ingen som bryr sig om honom – alla störtar in, förbi tull och passkontroll – för att krama om vänner och anhöriga. Bienvenido a Nicaragua Libre – Välkommen till det fria Nicaragua! 

Det har gått 35 år sedan jag för första gången besökte Nicaragua. Två år tidigare hade bilderna av de unga Sandinist-revolutionärerna spritts över världen. Ett litet land, långt där borta som knappast någon hört talas om, hade rest sig och besegrat en brutal förtryckarregim.

Den där sommaren 1981 var revolutionen alltjämt ung och entusiasmen stor. Det smiddes planer för ett framtida, revolutionärt – men också pluralistiskt och demokratiskt samhälle. Den politiska ledningen var kollektiv (även om Daniel Ortega formellt var samordnare i regeringsjuntan), här fanns förutom de unga gerillasoldaterna intellektuella som vicepresidenten/poeten Sergio Ramirez och kulturministern/jesuiten Ernesto Cardenal.

Där hemma i Sverige hade än så länge få hört talas om Nicaragua, men den saken skulle snabbt ändras. På kort tid blev Nicaragua ett av våra viktigaste biståndsländer. Sverige stödde uppbyggnaden av hälsovård, skogsbruk, gruvsektorn och mycket annat. 

Korrespondenterna var här (alla större svenska medier hade egna fasta korrespondenter), kulturarbetarna var här, aktivisterna och volontärerna var här. Ibland kunde det kännas som om halva ens bekantskapskrets åkt hit för att skriva, stödja eller bara hänga runt och känna sig allmänt revolutionära. 

Muralmålning utanför Nicaraguas huvudstad Managua, föreställer bland annat runstenar, vikingaskepp och den svenska revolutionären Joe Hill på besök i landet. Foto: Gustavo Gonzalez

Men bara några år efter revolutionen hade kriget börjat på nytt, nu mellan den nya revolutionära regeringen och de USA-stödda contras-rebellerna. Nicaragua blev symbolen för det lilla landet som stod upp mot en maktfullkomlig stormakt. Men priset var högt, och sakta men säkert maldes entusiasmen ned alltmedan biståndet inriktades på överlevnad och Sandinistpartiet blev allt mer ett med makten.

1990 hände det som ingen trott skulle ske: Sandinisterna förlorade valet. Och det kanske viktigaste av allt: de accepterade valförlusten. Det dryga decennium som sedan följde blev kaotiskt: populistiska presidenter, parlamentariker som kastades ut. 

Men det svenska biståndet fortsatte. Under 1990-talet var Nicaragua ett av världens mest biståndsberoende länder. Biståndet motsvarar ca en tredjedel av landets BNP och i stort sett alla offentliga investeringar finansieras av Sverige och andra länder.

Regeringarna kom och gick. Efter sexton år av kaos, var Nicaraguas första president Daniel Ortega tillbaka på scenen (2006) – nu i en helt annan skepnad och med sin hustru Rosario Murillo som sin närmaste rådgivare. 

Ortega och hans nemesis, den ärkekonservative kardinalen Miguel Obando y Bravo, hade slutit en pakt och var nu överens i allt, inte minst om att abort skulle totalförbjudas. De gamla kommendanterna hade försvunnit en efter en och sandiniströrelsen förvandlats till familjeföretaget Ortega-Murillos med kvinnorörelsen som politisk huvudmotståndare.

Vid det laget hade de flesta svenska aktivister gett upp, det fanns inte mycket kvar att vara solidarisk med: drömmen om framtiden hade dött som pyspunkan på en gammal cykel.

I mitten av 2007 beslutar så den svenska regeringen att biståndssamarbetet med Nicaragua skall avslutas som en del i det som kallades landkoncentration. Själv fick jag i uppdrag att (tillsammans med andra) kommunicera nedläggningen och hjälpa ambassaden (som inte längre hade någon diplomatisk personal) att förklara varför den trofaste vännen Sverige valt att ta sin Mats ur skolan.

Sen var det slut. Av de fina orden om att ta ”samarbetet in i en ny fas” blev det inte mycket, utom möjligtvis en och annan kopp Änglamark- eller Arvid Nordquist-kaffe. Utan biståndsmedel är det svårt att upprätthålla kontakter med ett litet land på andra sidan jordklotet som varken har olja eller pengar att köpa flygplan för.

Nu går Nicaragua till val igen, familjeföretaget har formaliserats och Ortegas fru är numera också kandidat till vicepresidentposten. Det mesta talar också för att Ortega-Murillo vinner valet.

Fast frågan är hur många som bryr sig. Lilla Nicaragua är inte längre ett hot mot någon stormakt, men inte heller en symbol för något stort och framtida.

Gjorde vårt stöd då någon nytta?

Både och, visar de utvärderingar som gjordes. Det omfattande stödet till gruv- och skogssektorn var mer eller mindre katastrofalt. Betydligt bättre gick det för den kooperativa bostadssektorn och för hälsovården. Men kanske viktigast av allt: Sverige bidrog till att hela såren efter det brutala inbördeskriget och bygga upp en poliskår som till stor del är obeväpnad och som alltjämt åtnjuter ett starkt förtroende hos allmänheten (det finns till och med särskilda uniformer för gravida poliser!).

I en region präglat av narkotikahandel och ständiga mord har Nicaragua blivit något av en fredens oas. 

Det är trots allt inte så dåligt jobbat, när allt kommer omkring.

 

Tip a Friend heading