Go to main navigation
Somaliland

Foto: Illustrerad av Valero Doval/ NU Agency

ANALYS

Utbrytarstat på darriga ben

Det har gått 23 år sedan Somaliland bröt sig loss från Somalia och förklarade sig självständigt. Landet har ofta beskrivits som den mest stabila delen av den havererade somaliska staten. Men även i Somaliland är problemen stora och inget annat land har erkänt området som stat.

Somalilands huvudstad, Hargeisa, påminner om en stor byggarbetsplats. Under inbördeskriget, i slutet av 1980-talet, jämnades staden med marken när den dåvarande somaliske presidenten Mohammad Siad Barres ryska MiG-jetplan släppte stora mängder bomber. Nu växer det fram kontorskomplex i speglande glas och vackra bostadshus tillverkade i röd- och ockrafärgad sten kantar de håliga grusvägarna. I de fina kvarteren, där presidentpalatset och  ministerierna ligger, är vägarna beklädda med asfalt.

Under senare år har staden vuxit. Många nomader har gett upp sitt tidigare kringflackande liv och flyttat till Hargeisa. Det syns tydligt genom alla de tältliknande husen – bestående av tunna plåtbitar och delar av presenningar – som trängs bredvid de nybyggda tegelhusen.

Pengar som bygger upp Somaliland kommer till stor del från diasporan i väst, vars hemskickade pengar ligger bakom en stor del av landets BNP. Många somalier som flydde undan inbördeskriget har också återvänt och vill vara med och bygga upp det nya Somaliland.

En av dem är Abdirahman Jama Ismail. Efter att ha slutfört en lärarutbildning i hemlandet tvingades han fly till Sverige. Nu har han återvänt till Hargeisa och vill ge något tillbaka till sitt hemland.

– Landet har investerat i mig, men jag har inte gett tillbaka något förrän nu, säger han.

Abdirahman Jama Ismail arbetar på ett telekomföretag. Han anser att det just är sammanhållningen och gemenskapen som är speciellt med Somaliland. Människor drar åt samma håll och de vill vara en egen stat.

I dag har Somaliland en egen konstitution, en president och ett parlament. Nästa år kommer det att hållas demokratiska val. Det finns tre politiska partier och en relativt fri press.

I dag är det få ur den unga generationen som kan tänka sig att åter vara i union med Somalia, förutom som handelspartner – men definitivt inte under samma flagga.

Den 18 maj 1991 utropade Somaliland sin självständighet. Missnöjet med Somalias tidigare president Siad Barre hade vuxit till ett inbördeskrig. Oppositionsrörelsen SNM (Somaliska nationella rörelsen) bildades av somalier i exil med mål att störta presidenten. Regeringen svarade med att bomba Hargeisa och slå ner upproren i Somaliland i slutet av 80-talet. I det blodbad som följde dödades 50000 människor och 400000 flydde till Etiopien.

Men efter en tid lyckades SNM få kontroll över allt större områden och Barre drevs på flykt och landet splittrades i de tre delarna Somalia, Somaliland och Puntland. I Somalia pågår fortfarande strider och landet brukar betraktas som en havererad stat. I Puntland och Somaliland har det dock varit lugnare.

Men de två utbrytarrepublikerna har gått olika vägar efter splittringen. Medan Somaliland har strävat efter att bli en självständig stat har Puntland, öster om Somaliland, velat bli en självstyrande region i ett federalt Somalia. I dag stöder Puntland Somalias erkända federala övergångsregering – TFG (Transitional Federal Government), vilket inte Somalilands regering gör.

Den politiska oenigheten, och det faktum att gränsen mellan Somaliland och Puntland är flytande, har på senare tid gjort läget spänt mellan de båda utbrytarna. Det råder också osämja mellan de olika klanerna (främst mellan Somalilands isaaq och Puntlands darod).

En annan konfliktyta är piraterna i Adenviken. De flesta av dem kommer från Puntland vilket ytterligare spär på motsättningarna eftersom deras härjningar även drabbar Somalilands farvatten. Av den anledningen har många pirater fängslats i Somaliland.

Enligt Somalilands representant i Sverige, Rhoda Elmi, finns det ytterligare två problem som hämmar utvecklingen i Somaliland. Det ena är khat. Den centralstimulerande drogen säljs helt öppet i Somaliland. Många människor, mestadels män, spenderar halva dagarna med att tugga bladen.

– Det leder till att värdefull tid som annars skulle kunna användas mer effektivt går förlorad, förklarar Rhoda Elmi.

Det andra problemet är klanernas inflytande över politiken, menar hon. Det gör att det sitter många inkompetenta politiker i parlamentet.

Trots det relativt stabila säkerhetsläget i Somaliland har inte det internationella samfundet velat erkänna landet som en självständig stat. Många anser att en permanent delning av Somalia skulle kunna komplicera läget i regionen ytterligare och öka konflikterna mellan de tre regionerna. Dessutom anser många att de tre områdena består av samma folk som bör leva i ett och samma land.

På ett internationellt plan skulle ett erkännande av Somaliland också kunna vara problematiskt eftersom det befaras skapa kedjereaktioner i andra regioner där befolkningen också vill bli självständig. Det internationella samfundet har bildandet av Kosovo färskt i minnet. Självständighetsförklaringen från Serbien splittrar fortfarande de länder som erkänner staten och de som inte gör det.

Ytterligare ett hinder är utövandet av den stränga sharialagstiftningen i Somaliland. Trots att regeringen hävdar att den inte aktivt utövar sharia så finns det med i konstitutionen, vilket bland annat gör det svårt för EU att erkänna landet.

Enligt Jan Öberg, fredsforskare vid Transnationella Stiftelsen i Lund, är också kvinnoförtrycket utbrett i Somaliland och det backas upp av formuleringar i konstitutionen.

Överlag har tillämpningen av islam blivit striktare. Jan Öberg reste runt i Somalia och Somaliland mellan 1977 och 1981. På den tiden bar bara ett fåtal kvinnor slöja. I dag är de  flesta klädda i heltäckande slöjor.

Avsaknaden av ett internationellt erkännande av Somaliland har fått de flesta utländska företag att avstå från att investera. Det har gjort att utvecklingen inte riktigt har tagit fart och arbetslösheten är skyhög.

Än så länge är det nästan bara Kina som har investerat i Somaliland. De bygger skolor, brunnar, byggnader och knyter affärskontakter. Ett kinesiskt företag letar olja. Det finns förhoppningar om fyndigheter på stäppen och i Adenviken och det finns tecken på att det kan finnas naturgas.

Nyligen träffades representanter från Somalia och Somaliland i Istanbul. Mötet blev ännu ett bevis på hur olika länderna ser på självständighetsfrågan.

– De vill vara ett land med oss, men vi vill inte vara med dem, förklarar Somalilands vice utrikesminister Mowlid Mohamoud Ibrahim.

Enligt Ibrahim krävs det en rigorös säkerhet för att upprätthålla självständigheten. På det området ligger Somaliland långt före Somalia. Detta beror mycket på en hård bevakning och vägspärrar som kontrollerar alla fordon som kör genom Hargeisa. Somalilands regering satsar 60 procent av sin årliga budget (drygt 200 miljoner dollar) på säkerhetsapparaten.

Dessutom sätter terrornätverket al-Shabab käppar i hjulen för hela fredsprocessen. Mowlid Mohamoud Ibrahim tycker inte att Somalia gör tillräckligt för att slå ner terroristorganisationen. I grannlandet Somalia är al-Shabab fortfarande verksam i de södra och mellersta delarna av landet, men de har inte genomfört någon attack i Somaliland på sex år.

– Al-Shabab vill inte ha institutionerna som vi har bildat i Somaliland, sade han vid mötet i Istanbul.

Samtidigt är läget långt ifrån säkert i Somaliland. Alla utlänningar uppmanas att anlita en medlem i en särskild säkerhetsstyrka, Special Protection Unit, när de lämnar de välbevakade hotellområdena i huvudstaden. Dessutom fungerar befolkningen som ett slags utbredd ”secretservice” – som genast rapporterar till polisen om de ser något som väcker misstanke. Men ingen kan garantera att al-Shabab inte finns kvar – trots den höga säkerheten.

Vid sidan av satsningarna på säkerhet har Somalilands regering även satsat stort på utbildning. Det finns flera fungerande universitet och högskolor som även lockar studenter från Somalia och Puntland i jakt på bildning.

Men trots satsningen ligger arbetslösheten fortfarande på omkring 60 procent. Det gör att många, inte minst unga, tvingas söka sig utomlands för att hitta jobb. Flera personer som OmVärlden talar med menar att det pågår en ”brain drain” i Somaliland.

Och trots att somaliländarna själva är i desperat behov av arbete så anställer många företag och organisationer personer från andra afrikanska länder. De anses ofta ha rätt erfarenhet och kräver mindre i lön. 

Johan Augustin    

Tip a Friend heading