Go to main navigation
Sverige ensamt i Europa-parlementet. Vi delar snart inga åsikter med resten av unionens länder.

Charlotta Asplund Catot analyserar hur isolerad Sveriges biståndspolitik i EU egentligen är.

Foto: Tova Jertfelt

ANALYS

Sverige allt mer isolerat i EU – så har positionerna förändrats

På bara några år har biståndspolitiken i EU genomgått stora förändringar och blivit ett verktyg i utrikes- och nationell politik. Det har lett till att Sverige förlorat sina tidigare vänner och frågan är: Finns det några allierade kvar?

”Hur ensam är du?”

Frågan ställdes till Isabella Lövin av en journalist efter ett möte med EU-ländernas biståndsministrar i Bryssel i slutet av förra året. Förhandlingarna om EU:s nya biståndspolitik hade rullat igång och frågan om satsningar på säkerhet hade diskuterats. Sverige drev på för att finansiering av militär skulle hållas utanför texten – men var mycket riktigt ganska ensam bland övriga medlemsländer.

Frågan är talande. Bara under det senaste året har vi sett flera exempel på hur Sverige, under allt större tryck, fått försvara att EU:s bistånd ska ha fokus på fattigdom. För bara några år sedan var Sverige omgiven av flera likasinnade vars stöd var mer eller mindre givet. Men något har hänt.

Migration och säkerhet överskuggar allt

Förklaringen stavas migration och säkerhet. Det här är absolut prioritet på den politiska dagordningen, både på EU-nivå och nationellt inom unionen, och det genomsyrar all annan politik, biståndet inte undantaget. Med det sköra säkerhetsläget i EU:s närområde och de migrationsströmmar som svept över Europa de senaste åren gör att pressen är enorm på europeiska ledare att visa handlingskraft. I länder som Frankrike, som de senaste åren gång på gång drabbats av terrorism, vill politiker visa att de skyddar sin befolkning – dels med säkerhetsinsatser i omvärlden och dels genom att stoppa migranter från att ta sig till landet.

Från värde till verktyg

Andrew Sherriff, expert på EU:s utrikespolitik vid tankesmedjan European Center for Development Policy Management (Ecdpm) i Bryssel, ser här en förskjutning i fokus inom biståndspolitiken: från att ha utgått från värdet att bekämpa nöd i världens fattigaste länder har biståndspolitiken alltmer börjat ses som ett verktyg för att uppnå inrikes- eller utrikespolitiska syften – där givarländernas egenintresse ligger till grund.

Effekterna syns på biståndsbudgeten, där trycket ökar på att finansiera aktiviteter som ligger rätt långt ifrån att bekämpa fattigdom. Den ekonomiska krisen som slog till i Europa i slutet av förra årtiondet, och den åtstramningspolitik som följde, har dessutom gjort kampen om resurserna hårdare.

Nationell politik ger eko

De senaste årens politiska svängningar i många EU-länder, där högerextrema, nationalistiska och värdekonservativa partier sitter i flera regeringar, har också påverkat diskussionerna i Bryssel. När exempelvis Polen ville inskränka aborträttigheterna i landet fick det eko i diskussionerna om sexuella och reproduktiva rättigheter i EU:s bistånd, där flera länder ville se mindre satsningar på det området.

Andrew Sherriff tror att inrikespolitiken absolut har påverkat biståndspolitiken i de berörda länderna. Samtidigt understryker han att trycket på de politiska ledarna i många länder att agera i migrations- och säkerhetsfrågorna har varit så utbrett att det ofta har överskuggat den politiska inriktningen på de partier som sitter vid makten. 

Förlorade allierade

Det biståndspolitiska landskapet inom unionen har alltså förändrats och det har påverkat Sveriges roll. För några år sedan hade Sverige en grupp av likasinnade länder omkring sig som man mer eller mindre visste skulle stå på samma sida i de flesta sakfrågor; Finland och Danmark, Nederländerna och Storbritannien, och i viss mån också Tyskland. Även dessa länder har till viss del ställt om sina prioriteringar enligt den rådande trenden. Stödet från länderna är idag inte lika given.

Den stundande Brexit är också ett bakslag. Sverige förlorar då en viktig allierad som stått nära Sverige i många frågor, exempelvis jämställdhet. Samtidigt har britterna till viss mån redan skiftat fokus inom biståndspolitiken, till ett större säkerhetsfokus.

Söka allianser i varje fråga

Svenska regeringen kan alltså inte längre utgå från stöd och samsyn från sina forna allierade. Istället tvingas man skapa allianser i enskilda frågor. I säkerhetsfrågan är exempelvis Irland en allierad – medan Nederländerna är en vapendragare vad gäller sexuell hälsa och rättigheter. Det här har inneburit mer fotarbete för de svenska tjänstemännen och diplomaterna i Bryssel.  Sverige måste jobba mer för att få med sig andra länder i varje enskild fråga.

Men Sveriges allierade i EU hittas också utanför de nationella regeringarna. Den svenska linjen har stort stöd bland europeiska utvecklings- och biståndsorganisationer – och många allierade bland Europaparlamentets ledamöter, vilket inte är att förringa eftersom parlamentet tillsammans med ministerrådet stiftar EU:s lagar och klubbar EU:s årliga budget, och eftersom EU-parlamentet har veto över EU:s långtidsbudget.

Sverige gott rykte

Andrew Sherriff på tankesmedjan Ecdpm säger att Sverige skiljer ut sig i EU genom att det finns konsensus bland svenska politiker och i det svenska samhället om att bistånd i grunden är något bra. Det här är inte givet i andra medlemsländer.

När man pratar runt med personer som jobbar med biståndsfrågor i Bryssel – politiker, tjänstemän, organisationer – är bilden av Sverige väldigt positiv. Landet i norr ses ofta som en förebild vad gäller både kvalitet och kvantitet i biståndet – Sverige är bäst i klassen på att leva upp till det internationella målet att 0,7 procent av BNP ska gå till bistånd.

Men bilden av Sverige grumlas av det faktum att Sverige är ett av de främsta EU-länderna att ta pengar ur den nationella biståndspotten till inhemsk flyktingmottagning. Enligt en färsk rapport från biståndsplattformen Concord gick 16,8 procent av det svenska biståndet till asylsökande 2016. I och med detta har Sveriges trovärdighet som biståndsgivare i EU fått sig en ordentlig törn.

DAC-kriterierna Sveriges hållpunkt

Nästa vecka träffas OECD:s biståndskommitté DAC för att slå fast regler för vad som ska få räknas som bistånd i framtiden. Det handlar bland annat om att tydliggöra reglerna kring hur givarländer får räkna av kostnader för inhemsk flyktingmottagning från biståndsbudgeten samt hur stöd till privata företag – såsom lån och garantier, men även exportkrediter – ska få räknas inom ramen för biståndet. 

I diskussionerna med övriga EU-länder om unionens biståndspolitiska inriktning är OECD/DAC-kriterierna det som svenska regeringen ständigt lutar sig mot. Det var också Isabella Lövins svar på journalistfrågan om hur ensam hon var i EU:

”Det finns ju några länder som har liknande åsikt som Sverige men det vi absolut lutar oss mot är OECD:s biståndsprinciper. Där har vi just enats om kriterier för vad som får räknas som bistånd och inte. Sen kan inte EU komma några månader senare och ändra på det”.

Att få till en bra deal nästa vecka är med andra ord av yttersta vikt, inte bara för kvalitén på biståndet, utan också för Sveriges framtida förhandlingsposition inom EU.

Charlotta Asplund Catot


Fotnot: OECD/DAC:s högnivåmöte äger rum i Paris 30-31 oktober. Då ska man bland annat besluta om tydligare regler kring hur bistånd ska få betala inhemska flyktingkostnader samt regler kring hur privatsektorstödet ska få räknas inom ramen för biståndet. 

Tip a Friend heading