Go to main navigation
Efter över 30 års tystnad vågar de berätta, men rädsla, skam och stigma förhindrar kvinnorna att framträda öppet  i rättssalen.

Efter över 30 års tystnad vågar de berätta, men rädsla, skam och stigma förhindrar kvinnorna att framträda öppet  i rättssalen.

Foto: Sandra Sebastian/ CALDH/Alianza Rompiendo el Silencio

analys

Upprättelse för mayakvinnor?

1982 skapade Guatemala en militärbas för "vila och rekreation" i Sepur Zarco nära gränsen till Honduras. Under sex år fördes kvinnor från omgivningen till basen där de tvingades till sexuellt slaveri. Efter drygt trettio år vågade en grupp mayakvinnor bryta tystnaden. Nu pågår en rättegång mot de militärer som begick övergreppen.

Jag påminns om filosofen Hannah Arendts teorier om den tanklösa, banala ondskan när jag i november 2014 lyssnar på vittnesmålen från elva maya q’eqchi’-kvinnor, som var sexslavar på militärbasen.

En av kvinnorna berättar för domaren om soldaternas budskap till henne den där dagen då hon greps i sin by och fördes till arméns rekreationsförläggning.

”Vi har slagit ihjäl din man, så nu har du ingen. Därför tillhör du oss.”

– Sedan våldtog de mig och andra kvinnor många gånger i sex månader. Samtidigt tvingades vi laga tortillas, städa och tvätta deras uniformer.

En annan kvinnas vittnesmål i rättssalen lyder:

– Vi var som små kycklingar på förläggningen. De som ville kunde greppa oss och våldta oss.

Luften känns tjock och kväljande i rättssalen. De två åtalade männen, en armélöjtnant och en militärkommissionär, ser förvirrade ut där de sitter bakom skranket. Kvinnorna döljer sina ansikten bakom färggranna, tjocka sjalar. Av rädsla, skam och stigma i en känslostorm som nyligen åter släpptes lös efter över 30 år av instängdhet. Några av dem bor kvar i området.

Såren delar de med hundratusentals guatemalaner som tillhör något av de 21 mayafolken. Vad som hände på Sepur Zarco och på andra platser i Guatemala är väl dokumenterat av de två sanningskommissioner som upprättades efter fredsavtalen 1996.

Uppgifterna i kommissionernas rapporter stämmer överens med kvinnornas detaljerade berättelse om de bestialiska övergrepp som armén begick under den värsta perioden (1982-83) av den långa väpnade konflikten (1960-96).

Kvinnorna och deras män var jordlösa fattigbönder i ett område med många storgods. General Ríos Montt hade omedelbart efter statskuppen i mars 1982 beordrat en storoffensiv mot URNG-gerillan. Den baserades på den brända jordens taktik. Bybor och gerillamedlemmar gjordes till ett och samma militära mål.

En ung man fotograferar i rättssalen, fritt och närgånget de diplomater, FN-personal och människorättsförsvarare som kommit hit för att visa stöd och intresse. Enligt uppgift i massmedia är han son till en av de åtalade. Knäppandet förefaller vara en psykningstaktik, men också ett av flera trick av försvarsadvokaterna, för att kunna klaga på procedurfel och få rättegången uppskjuten, vilket de också lyckas med.

Vittne 4Vittne 4

Men i februari 2016 är domstolen samlad igen. Den här gången med samma domare som fällde just Ríos Montt för folkmord. Rättegången beräknas pågå in i mars och nu sitter diplomaterna där igen: ambassadörer från bland annat Sverige, USA, Tyskland och EU.

De elva kvinnorna har orkat hålla ut sedan 2012. Det var då åklagarämbetet på allvar började utreda övergreppen i Sepur Zarco. Nu måste på nytt berätta om slaveriet, morden och tvångsförsvinnandena.

Utan stöd från tre professionella, kvinnodominerade organisationer är det svårt att tänka sig att åtalet skulle ha blivit av. Bistånd från Sverige, Norge, USA och andra länder har varit en förutsättning för deras arbete. Säkerhetsrådsresolutionen 1325 (kvinnor och fred) och 1820 (sexuellt våld i konflikt) har varit viktiga folkrättsliga verktyg, också för åklagarmyndigheten.

I den dysfunktionella demokrati som Guatemala är fungerar åklagarmyndigheten som en bastion mot den utbredda korruptionen och förmedlar samtidigt en strimma hopp om en bättre framtid för ett samhälle där så många politiska ledare visat sig vara brottslingar.  

Sepur Zarco-målet ger också skjuts åt de juridiska åtgärder som går under namnet övergångsrättvisa: rätten till sanning, rätten till rättvisa, rätten till gottgörelse och ”får-aldrig-hända-igen”-principen efter avslutade krig och diktaturer. Tillsammans utgör de försök att upprätta en rättsstat, där offrens röst och deltagande är central. Idag vågar fattiga kvinnor och män organisera sig på ett annat sätt än tidigare.

Om några veckor lär vi få veta domstolens beslut, och därmed om ondskan, må vara banal och tanklös, i alla fall fick ett straffrättsligt ansvarsutkrävande.

 

Jocke Nyberg

Tip a Friend heading