Go to main navigation
Staffan Landin

Frilansjournalisten och föreläsaren Staffan Landin.

Foto: Privat

Debatt

Opinionsbildning eller granskning?

Är det alltid bra med granskning av biståndet? Svaret är givetvis ja. Det finns alldeles för mycket kring bistånd och utveckling vi inte vet. Ju mer vi granskar desto bättre. Men är all granskning därmed bra granskning? Tyvärr inte och Svenska Dagbladets nystartade ”granskning” av FN-biståndet är inte bara bristfällig, den riskerar att förvärra kunskaperna om bistånd och utveckling.

Journalisten Jenny Nordberg har i sina kolumner i SvD tidigare kritiserat flera FN-organs svårighet att redovisa resultat. Med raljant ton och rappt tilltal sågades först UNFPA och sedan UNDP med rubriker som ”Biståndspengarna som försvann” och ”Sverige är FN:s jultomte” Hon beskrev de höga lönerna och de trötta och cyniska medarbetarna som förkovrat sig på de fattigas bekostnad. Ibland fanns fog för kritiken, men den var alltid vinklad, gav aldrig hela bilden och framför allt gavs ingen möjlighet att bemöta den.

Budskapet var tufft: FN:s miljarder har försvunnit och inte ens de själva kan säga var pengarna gått eller om de har lyckats hjälpa en enda fattig människa. Det är möjligt att opinionsjournalistik har friare tyglar när det gäller saklighet, egna tolkningar och att inte behöva belägga varje faktauppgift – kanske kan det också gälla kolumner på nyhetsplats.

Men när SvD i förra veckan valde att utöka Nordbergs kolumner till en ”granskning” på två uppslag, med en tillhörande ny blogg, utan att ändra på tilltalet eller den journalistiska metoden, då blir skillnaden mellan journalistik och opinionsbildning pinsamt tydlig. Kravet på saklighet är fundamentalt.

I debatten om Hanne Kjöllers bok, där hon granskar ett antal journalistiska granskningar, har hon och Josefsson anklagat varandra för ”att ta fram det som stärker tesen och trycka undan det andra”. Kanske har båda rätt – i vilket fall alla är överens om att det är något dåligt.

Så när SvD påstår att UNDP inte kan visa ”något resultat alls för de fattiga. Någonstans.” ett påstående som snabbt omarbetas till ”nollresultat” som omarbetas vidare till att ”Sverige har skickat 24 miljarder i kontant bistånd till FN de senaste tre åren, utan att veta hur pengarna egentligen används” - då har de sedan länge lämnat kravet om saklighet.

För det första är det en brutal hårdvinkling av den revisorsrapport de hänvisar till, man lyfter fram det som är dåligt och mörkar det som är bra. De har aktivt struntat i organisationernas egna resultatrapporteringar och årsrapporter, de normala formerna för rapportering. De struntar i UD:s beskrivning av FN:s faktiska resultat och framför allt har de låtit detta påstående om ett FN-organ gälla hela FN och alla pengar som på något sätt berör organisationen.

När UD i artikeln ger en annan tolkning än SvD avfärdas detta med att UD ”sade exakt vad UNDP:s ledning ville att de skulle säga” och ”svenska UD svalde alltså helt UNDP:s eget försök att bortförklara rapporten”. Och inte bara det, SvD förklarar också varför UD svalde UNDP:s bortförklaring: ”För att biståndsvärlden i Sverige också är en ganska sluten krets. /.../ Många tycker att det är trist och fult att hålla på med pengar, siffror och jobbiga utvärderingar. Men alla gillar att känna sig viktiga när de åker till New York”. Helt egna tolkningar.

Extra fräckt är det att i efterhand hänvisa till ovanstående som exempel på att UD faktiskt fick komma till tals i artikeln. Schysst. Ännu allvarligare är att kravet att belägga väldigt graverande uppgifter ignoreras. När man skriver att ”Varje vecka är det också någon som försöker sätta käppar i hjulet för verksamheten”, då skulle det behövas ett eller flera exempel för att belägga en sådan allvarlig anklagelse. När man påstår att revisorerna uppmanas att ”skriva två versioner av en rapport – en intern och en extern” hade det också behövts ett konkret exempel. När? Av vem? Vilken rapport? Eller ännu bättre, gräva fram ett exemplar av varje rapport.

Då hade det varit ett scoop, en huvudnyhet. Nu är det ett rykte för att belägga en förutbestämd tes. Och när man påstår det kanske mest graverande: att chefer på UNDP påstås ”skrämma fattiga mottagare av bistånd att säga att de blivit mer hjälpta än de faktiskt har” måste man faktiskt vara mer specifik. Vilken chef? Vilken mottagare? När och hur? Att hänvisa till att det är allmänt känt håller inte. Då är det ryktesspridning – inte journalistik.

I en enda artikel hittar jag förutom de två namngivna revisorerna källor av typen: en ”uppspelt ambassadör”, en ”UD-medarbetare”, en svensk ”före detta UD-tjänsteman”, en ”annan svensk ambassadör” och ”flera diplomater från andra länder”. Hur skulle en sådan här granskning då kunna se ut? Ta gärna ekots senaste gräv om biståndsministerns lön som exempel. Där är sakförhållandena i fokus. Tonen saklig. Fakta beläggs. Folk får bemöta. Journalisterna håller sig borta från tolkningar. Journalistik helt enkelt.

Staffan Landin

Läs även SvD:s granskning av FN-biståndet

Tip a Friend heading