Go to main navigation
Bo Göransson

Foto: Cecilia Bäcklander

Debatt

"Barnevik vill inte veta"

Percy Barnevik skriver i en debattartikel i DN att jobb inte varit en viktig fråga i biståndet, trots att just den frågan stått i centrum i decennier. I debatten hörs också ofta att biståndet saknat effekt, eller att det varit villkorslöst, vilket är fel i båda fallen. Det är dags att biståndsdebatten ger färre tvärsäkra svar, och ställer fler avgörande frågor, menar Bo Göransson, tidigare generaldirektör för Sida.

Den 11 mars hade Percy Barnevik en stort upplagd artikel i DN. Det sades en del klokt, även om artikeln i mycket var en plädering för nyttan av hans biståndsprojekt.

Men hans insikter skuggas av hans pretentioner, som vi får ta del av som påståenden. Han meddelar att jobb är viktigt för utveckling, och att det varit en hård kamp för honom att sprida denna kunskap internationellt, bland annat till Världsbanken. Milde tid; hur många rapporter, konferenser har inte under decennier ägnats åt frågor kring sysselsättning, jobb, undersysselsättning. Det har inte varit särskilt framgångsrikt, vi ser hur undersysselsättning och arbetslöshet ökar.

Men det är följden av bristande vilja att omsätta fakta i handling, inte avsaknad av fakta. Och naturligtvis brist på säker kunskap om hur det ska ske. Det finns ingen ”magic bullet”. FN, Sida, Afrikabanken, faktiskt även Världsbanken (!) har under årtionden bidragit till att bygga upp lantmäterisystem för att säkra ägande, som på sikt ger investeringar och jobb. Hjälpt till att reformera rättsväsenden för att ge trygghet för fattiga bönder, så att de vågar investera. Investerat i vägbyggen, startat mikrokrediter. Listan kan göras lång. Det är inga hemligheter.

Men Barnevik frågar inte, han vill inte veta. På vägen till dessa välkända insikter kan Barnevik också meddela att vi ”kommit till vägs ände när det gäller det traditionella och ovillkorliga ”givandet” till utvecklingsländer”. Var har Barnevik fått denna snedvridna uppfattning ifrån? Han kan inte frågat dem som jobbar med utveckling. Då hade han fått veta att villkoren snarare är för många och detaljerade.

Villkorslöst, sa Bill. Någon dag tidigare hade jag läst ett ledarstick i DN som handlade om fiffel med pengar i Uganda. Artikeln resonerar kring förhållandet att skurkstrecket avslöjades av den ugandiska revisionsmyndigheten och avslutas med att riksrevisorn kan ”göra väldigt mycket större nytta för den demokratiska utvecklingen i landet än Sida med alla sina miljoner”.

 För att bedöma ett sådant påstående skulle läsarna vilja veta vad Sida gör för att främja demokrati och offentliga institutioner i Uganda. Hade skribenten ringt till Sida, vilket jag gjorde, hade vi alla kunnat få veta att denna revisionsmyndighet stöds av Sida! I tre dagar stod det felaktiga påståendet oemotsagt. Samma dag deltog jag i ett frukostmöte för att diskutera en rapport om utvecklingen i Afrika. Det var i Timbros regi, och det var stimulerande att läsa författarnas hoppfulla analys av läget och framtidsutsikterna i Afrika. Men när diskussionen tangerade bistånd, då slog alla blinda fläckar till. Allt vad bistånd gjorde var fel, allt vad företag gjorde var rätt (något, men bara något, förenklat). Jag sade avslutningsvis:

 ”Jag har sett fler misslyckade företagsinvesteringar i Afrika än ni. Men det har aldrig fallit mig in att av den anledningen vilja förhindra företagande eller investeringar i Afrika. Men varför vill ni inte veta vad biståndet gjort för att skapa förutsättningar för detta företagande; utbildning, minskning av HIV/Aids och malaria, ökning av kraftproduktion, mikrokrediter?”

 Jag fick inget svar, och kunde senare återgå till mitt tidningsläsande, där jag fick något som liknar en förklaring.

På DN kultur skrev professor Krysztof Bak att det finns en viktig skillnad mellan svenska studenter och tyska/polska. De svenska studenterna har alla svar – men inga frågor. De tyska och polska har inga svar – men alla frågor. Det tycks som om den iakttagelsen också gäller de offentliga samtalen och opinionsbildningen. Det ges svar i form av påståenden, men det ställs inga frågor. Oviljan att undersöka och ta till sig fakta, att ställa frågor och inte bara postulera, blockerar diskussioner och samtal. Om en sak är rätt eller fel, verkar ointressant. Genom att en sak påstås så är den sann. Mitt påstående är lika gott som Ditt, oavsett vad som är sant.

Denna kulturella skillnad kanske förklarar den artikel som, återigen samma dag, fanns i Financial Times med rubriken ”Aid and business: a crucial alliance in building healthy economies.” (Ungefär: Bistånd och företagande: en avgörande samverkan för att skapa sunda ekonomier”). I den berättar 25 framträdande brittiska företagsledare (bland andra BP, GlaxoSmithKline, Vodafone) att de skrivit till premiärminister Cameron och lovordat honom för att han upprätthåller nivån på det brittiska biståndet, trots den kärva ekonomin. I artikeln framhåller de att många tidigare fattiga länder nu växer och att de snart blir framtidens ekonomiska motorer. De fortsätter, och jag citerar:

”One reason these economies are doing better is because of the impact of development assistance. Aid has continued to improving education, health, sanitation and other public services in many of the world’s poorest countries. This investment in human capital is fundamental for a functioning economy…..Increasingly, the prospects of the world’s poorest people are being defined by what businesses do alongside the established work of governments and civil society. Aid makes a huge contribution to this process…”

De (förmodligen deras medarbetare…) har frågat, de har fått svar. De formulerar ett ställningstagande som säkert förvånar många, även i Sverige. Och de har rätt, vilket borde vara intressant.

Bo Göransson

Tip a Friend heading