Go to main navigation

Debatt

Bistånd som hävstång

Det är en gammal liknelse att biståndet ska fungera som hävstång, det vill säga ge extra lyftkraft ur fattigdom och stagnation. Även om det finns många exempel på att så är inte alltid fallet ger den nyligen genomförda utvärderingen av det totala svenska bistånds-samarbetet med Laos, Sri Lanka och Vietnam underlag för en bedömning av liknelsens giltighet.

Utvärderingens huvudslutsats är att biståndet till Vietnam har varit effektivt och bidragit till Vietnams snabba tillväxt den senast 20-årsperioden. Under denna period har Vietnam gått från att ha varit ett av världens fattigaste länder och har anslutit sig till kategorin medelinkomstländer, med en per capita inkomst om minst 1000 dollar. Samma hävstång har inte funnits i det svenska biståndet till Laos eller Sri Lanka, enligt utvärderarna. Vi menar dock att utvärderarna spänner vagnen före hästen: det är inte biståndet till Vietnam som gör skillnad, utan det faktum att Vietnam har fört en konsekvent social och ekonomisk – dock inte demokratisk – utvecklingspolitik de senaste 20 åren. Detta är grunden för hävstångseffekten.

Kort historik: Vietnam satsade på effektivisering och marknadsinriktning av jordbruket via en jordreform som gav småbrukare besittningsskydd och därmed utrymme för investeringar. I kombination med utvidgad rådgivning och ny teknik har det resulterat i att Vietnam blivit världsledande exportör av ris och kaffe samt stor nettoexportör av en rad andra jordbruksprodukter. Dessutom, den arbetskraft som frigjordes av effektiviseringen av jordbruket sögs upp av en expanderande urban industri, underbyggd av utländska direktinvesteringar i sammansättnings-, sko- och konfektionsindustrier. Det drev på produktivitetsutvecklingen ytterligare och har NU skapat grogrund för en växande medelklass med aspirationer om ett öppnare, friare och mer demokratisk samhälle.  Den ekonomiska liberaliseringen skapade också förutsättningar för en snabb tillväxt av privata småföretag inom handel och service.

Sverige har bidragit till den sociala och ekonomiska utvecklingen främst genom stöd till jordreformen, till ekonomiska reformer, bland annat av bankväsendet, och till regional utveckling. En ofta glömd del i samarbetet har varit att Sverige, i egenskap av långvarig och nära partner, i olika sammanhang har tjänat som modell eller referens för hur samhällsförändringar kan genomföras och vilken roll centrala institutioner bör spela, inte minst i rörelsen mot marknadsekonomi. Till saken hör dock att de delar av biståndet som riktats till korruptionsbekämpning, ett starkare civilsamhälle och till en öppnare och starkare mediasektor inte alls haft liknande resultat av skäl som är uppenbara: det vietnamesiska kommunistpartiet vill behålla sitt monopol på den politiska makten och driva en auktoritär statskapitalism. 

De senare årens brist på reform kan grovt ses som att Vietnam närmar sig en ”middle income trap”, där bristen på öppenhet och mångfald stryper entreprenörskap och innovationer (se bland annat the Economist, 31 mars 2012). Vi menar därför att ett fortsatt bistånd till Vietnam för stöd till reformarbetet och civila samhället inklusive korruptionsbekämpning kan bli betydelsefullt, om än på sikt, bland annat för att förekomma sociala och politiska sammanbrott av typen ”Arab spring”.  Sverige har genom sitt långvariga och förtroendefulla samarbete skapat en bas för samarbete och rådgivning inom känsliga reformområden, där inga andra biståndsgivare tillåts arbeta. Vi menar att det vore bortkastade investeringar – inte bara i pengar utan framförallt i förtroendekapital – att Sverige nu avslutar samarbetet på grund av att Vietnam har inträtt i ”medelinkomstgruppen”

Vi menar också att utvärderingen och resonemangen ovan kan tjäna som underlag för modifiering av svensk biståndspolitik. Grovt sett är graden av globalisering av ländernas ekonomi ett mått på utvecklingsnivån. I fattiga länder är den delen av den duala ekonomin som inte är integrerad i den globala ekonomin betydligt mindre än i mer utvecklade ekonomier. För att bryta den sociala och ekonomiska stagnationen måste politiken bli mer öppen och inriktas på integrering i den globala ekonomin, så som Vietnam har gjort, men där fortsatt nödvändigt reformarbete måste uppmuntras. Det är här som också biståndet får sin hävstångseffekt.

Slutsatser:

– För länder som tydligt demonstrerar att de vill ut ur fattigdomsfällan: Här bör Sverige medverka till att skapa dynamik och socioekonomisk utveckling genom stöd till reformer för ökad globalisering dels genom liberalisering och effektivisering av jordbruket, dels dialog rörande betydelsen av utländska direktinvesteringar i tillverkning och tjänster (råvaror har tyvärr en tendens bli en skattebas för den politiska eliten enbart) och för en inkluderande sysselsättningspolitik.

 – För länder som är på väg att ta sig ur fattigdomsfällan: Här bör Sverige öka inriktningen på mänskliga rättigheter via mediautveckling, civilsamhälle och politisk demokrati på olika plan för att grunda en politik för politisk, social och ekonomisk öppenhet för förändringar, för människors valmöjligheter i syfte att undvika att länderna fastnar i ”middle income trap”.

Sammanfattningsvis anser vi att det är viktigare att välja långsiktiga samarbetspartners utifrån den faktiskt förda politiken, snarare än hemmagjorda mål för biståndspolitiken, för att biståndet ska kunna vara en hävstång.

Jan Rudengren
Lars Rylander

Tip a Friend heading