Go to main navigation

Debatt

Mångdubbla biståndet till utbildning

Varför satsas inte mer svenskt bistånd på grundläggande utbildning för alla? frågar sig Agneta Lind på Sida.

Världen har inte råd att missa en generation barn som växer upp utan tillräcklig hälsa och utbildning”, skrev Gunilla Carlsson i en artikel på DN Debatt i somras. Hon har rätt.

Men vi i den rika världen måste göra mera för att bidra till detta. Sverige har halkat efter i biståndet till utbildning med fokus på grundskoleutbildning för alla. Sveriges extra bidrag om 75 miljoner kronor till Unicef för sociala insatser i de mest utsatta länderna är naturligtvis välkommet även om det bara är en droppe i havet. Det är faktiskt mindre än vad det kostade (100 miljoner kronor) för några år sedan att renovera en gymnasieskola i Stockholm (Södra Latin).

Varför, undrar man, är biståndet till utbildningssektorn så lågt?  Förra året gick sex procent av Sidas biståndsanslag, 957 miljoner kronor, direkt till utbildningssektorn – varav endast cirka hälften till grundskoleutbildning. Därtill skulle man kunna lägga en viss andel av det allmänna budgetstödet som i praktiken används till utbildningssektorn i de få samarbetsländer som får sådant stöd. Om man räknar in detta så kan det röra sig om sju till åtta procent av Sidas biståndsanslag som går till utbildningssektorn. Det är väldigt lite i förhållande till behoven och jämfört med många andra givare, till exempel Holland, som avsätter mer än en miljard USA-dollar om året till utbildning, varav det mesta till basutbildning.

Numera ingår basutbildning i det svenska utvecklingssamarbetet i väldigt få samarbetsländer: Bangladesh, Afghanistan, Östtimor, Bolivia, Etiopien, Liberia (genom Rädda Barnen), Sierra Leone samt Burkina Faso och Mali (båda via Nederländerna). Det är knappast försvarbart att det är så få länder i Afrika och att de får så lite (inte ens 200 miljoner kronor om året), inte minst med tanke på att nästan hälften av världens 75 miljoner barn som inte går i skolan finns i Afrika söder om Sahara.

"Sverige har halkat efter i biståndet till utbildning"

Genomgången grundskola för alla är ett av de globalt överenskomna millennie-målen för att halvera fattigdomen 2015. Sverige har även ställt sig bakom ramverket för Utbildning för alla som formulerades av världskonferenserna i Jomtien 1990 och i Dakar 2000.  

Visionen var att varje människa – barn, ungdomar och vuxna – skulle få möjlighet att tillgodose sina grundläggande behov av lärande, det vill säga å ena sidan de oumbärliga verktygen för lärande och å andra sidan de baskunskaper, färdigheter, värderingar och attityder som människor behöver för att kunna överleva, utveckla sin fulla kapacitet, leva och arbeta på ett värdigt sätt, delta i och påverka samhällets utveckling, förbättra sin livskvalitet, fatta välgrundade beslut och fortsätta att lära och utveckla nya kunskaper och färdigheter.

Inser man inte att läskunnighet och allmän grundutbildning är en förutsättning för att fattiga människor ska kunna förbättra sina levnadsvillkor? Det vill säga för att vi ska uppnå själva målet med det svenska biståndet?

"Utbildade personer är friskare"

Man bör också beakta att utbildade personer är friskare och att barn som föds av en utbildad mamma har dubbelt så stor chans att överleva till fem år. Det betyder inte att utbildning löser alla fattigdomsproblem. Icke desto mindre förblir fattigdomsbekämpning och demokratisering illusioner om rätten till utbildning förnekas de fattigaste människorna.

Om vi menar allvar med våra biståndsmål och vill uppnå långsiktiga och hållbara resultat måste Sveriges profil inom utbildningsbiståndet lyftas. För det måste området få mer uppmärksamhet och mycket mera resurser. Det minsta man skulle kunna göra omgående är att fördubbla, helst mångdubbla, avsatta belopp till alla avtalade insatser som direkt eller indirekt stödjer utbildningssektorn. Som komplement till detta bör dialogen ges högre prioritet. Den bör främja en utbildning som inkluderar alla och som är en del av det livslånga lärandet. Det är därutöver väsentligt att satsa på utbildningens kvalitet genom stöd till en lärarutbildning präglad av en deltagande och inkluderande pedagogik, och över lag till lärarnas egna livslånga lärande.

En sådan mera påtaglig investering i mänsklig och hållbar utveckling skulle utan tvekan stärka det svenska biståndets anseende både i och utanför Sverige.

Agneta Lind

Docent i internationell pedagogik och policyspecialist på Sidas team Kunskap, ICT och Utbildning 

Tip a Friend heading