Go to main navigation

Debatt

"När ska biståndsministern ta ansvar för sina egna beslut?"

Biståndsministern intervjuades i DN den 25 februari om att hennes arbete med att reformera biståndet går för långsamt. Hon kopplade detta till den nyligen tillsatta expertgruppen för granskning och utvärdering av biståndet, med Lars Heikensten som ordförande och med en rad kompetenta medlemmar. Hon sade att expertgruppen är tillsatt ”för att skynda på förändringsarbetet för ett effektivare bistånd”.

Enligt pressmeddelandet när expertgruppen tillsattes är dess uppdrag att ”beställa, sammanställa, genomföra och kommunicera utvärderingar, analyser och studier om biståndets genomförande, resultat och effektivitet”. Den ska ha ” en oberoende och självständig ställning”.

Detta låter utmärkt, även om uppdraget verkar gälla en allmän tankesmedja snarare än fokuserad utvärderingsverksamhet.
Men jag funderar på vad expertgruppens ordförande i sitt stilla sinne tänkte när han fick läsa att gruppens uppgift är att se till att de av biståndsministern beställda reformerna genomförs snabbare.

Jag känner mig dock trygg.  En grupp med så kvalificerad och erfaren sammansättning klarar säkert av att försvara sitt oberoende. Jag ser fram emot att den kommer igång med sitt viktiga arbete för att skapa underlag för ett förbättrat svenskt bistånd.

Vad biståndsministern inte säger i DN-intervjun är att expertgruppen ska ersätta den havererade utvärderingsmyndigheten Sadev, som hon själv haft politiskt ansvar för i sex och ett halvt år och där hon avskedat en generaldirektör och handplockat en ny för att några år senare lägga ner hela myndigheten. Det motiveras nu med att ”vi har haft svårigheter att få tillräcklig höjd på tidigare utvärderingar”.

När det gäller orsakerna till att reformerna tagit tid att genomföra hänvisar hon inte, som jag hade förväntat, till att det tar tid att avveckla ett långsiktigt samarbetsprogram på ett sätt som inte ramponerar förtroendet hos samarbetsparten och förstör de framsteg som hittills gjorts.  I stället menar hon att det "finns starka intressen som värnar om sitt och inte velat se en tydligare och starkare fokusering".

I klarspråk: det Sida som hon avlövat på personal, överlastat med en skog av policydokument och låtit UD detaljstyra i ett antal år är boven i dramat.

Även på Sida har biståndsministern både hunnit att tillsätta och avskeda en generaldirektör och sedan tillsätta den nuvarande. En osäkerhet förefaller ha spritt sig i organisationen, som bland annat verkar ta sig uttryck i att många chefer ägnar orimligt mycket energi åt att försöka tolka vad den politiska ledningen på UD egentligen vill.

Ett av biståndsministerns försenade projekt innebär att skapa en biståndsplattform. Den skall ersätta "den vildvuxna skog av fokusområden, tematiska policies och ad hoc beslut” som hon i en tidigare debattartikel påstår genererats under femtio år, men som till stor del åstadkommits under hennes egen regeringstid.

Gunilla Carlsson har under sin tid som biståndsminister åstadkommit några vettigt tänkta reformer i biståndet. Flera har dock inte kunnat genomföras för att resurserna för att genomföra dem varit helt otillräckliga. Ett exempel är uppföljningen av det multilaterala biståndet, den s.k. multistrategin. Detta hanteras av UD, så här går det inte att skylla på ovilja hos Sida.

Sedan en tid har jag börjat undra om vi före valen 2014 kommer att få uppleva något enda exempel på att biståndsministern själv tar tydligt ansvar också för sina mindre lyckade beslut.

Det känns frestande att föreslå henne att begrunda bibelordet i Matteus 7:3 om grandet i din broders öga och bjälken i ditt eget.

Bertil Odén

Tip a Friend heading