Go to main navigation

Debatt

”Sida föreslår en ny form av välgörenhet”

I förra numret av OmVärlden skrev Sidas generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka i en debattartikel om en ny planerad biståndsform, där pengar ska betalas ut först när projekten är genomförda. Förslaget leder till att biståndet blir välgörenhet, skriver Luis Larrea, Svalorna, i ett svar.

Sidas generaldirektörs förslag om en ny biståndsform, ”Betala för färdiga resultat”, lämnar en del i övrigt att önska.
Å ena sidan pratar man om de komplexa och svåra kontexterna där utvecklingssamarbetet sker. Aktörerna inom biståndet ordnar seminarier för att diskutera resultat, effekt och komplexitet samt för att få fram olika verktyg och förslag för att mäta eller bedöma den förändring som sker med hjälp av utvecklingsinsatser.
Å andra sidan kommer sådana här förslag på "nya former" av bistånd, som ska effektivisera utvecklingsinsatserna. Men vad menas då med effektivitet? Det verkar som om ”effektivitet” tolkas som ett sätt att förenkla utvecklingssamarbete och framför allt resultatredovisningssystemen, vilket ofta visar sig vara ett omöjligt uppdrag.

Sidas generaldirektör säger att fördelarna med den nya biståndsformen skulle vara: ”Tydligare kvitto på resultat.” Det är helt enkelt en felformulering, eftersom resultat inte kan köpas. Utvecklingens resultat är en förändringsprocess som olika aktörer åstadkommer.

I biståndsbudgetens proposition för 2013 står det att resultaten ska delas in i "prestationer" (tjänster och produkter) och effekter (förändringsprocesser). Enligt denna definition hamnar Sidas generaldirektörs förslag till ny en form av budgetstöd på en prestationsnivå (som att köpa böcker och vacciner). Det är ett mycket föråldrat sätt att se på utvecklingssamarbete.

Kanske kan man också tolka in att med ett sådant system behövs förmodligen färre resurser för att handlägga budgetstöd. Räcker det med ett kvitto finns det inte behov av att integrera alla tvärgående frågor, rättighetsbaserade perspektiv och fattigas perspektiv.

”Ett mer oberoende resultatorienterat förhållande som skapar mer utrymme för partnern att bestämma hur resultaten ska uppnås.” Vilka resultat pratar vi om? Det nya förslaget handlar ju om att betala i efterskott och inte om att påverka hela processen – eftersom Sidas ledning tolkar resultat som en produkt eller en tjänst och inte som en process. Då finns inget utrymme för partnern att bestämma hur resultaten ska uppnås.

Dessutom frågar man sig hur länder som inte har pengar för att köpa till exempel skolböcker eller vacciner ska kunna göra det. Vi kommer att få se investerare som kan låna ut pengar med höga räntor. Ska biståndsmedel då användas för att betala sådana räntor?
Frågan är om Sidas ledning ser detta som ”effektivt”? Detta har redan hänt med lån från Världsbanken och IMF, med ohållbara resultat som följd.

”Vi använder fortfarande ländernas egna system, vilka är underställda ordinarie granskning och kontroll men vi föreslår dessutom oberoende verifikation av resultaten.” Det här är inget nytt. Men nu blir det verifikation av kvitton, produkter och tjänster och inte verifikation av resultat. Det mäter inte långsiktigt hållbar utveckling.

”Fortlöpande publicering av resultaten som del av svenska transparensgarantin leder till ökad debatt och utkrävande av ansvar.” Att betala för utlägg mot uppvisande av kvitton är ingalunda ett korruptionssäkert sätt att bedriva verksamhet på. Dessutom är problemet hur man köper produkter och tjänster och hur de i sin tur bidrar till förändring hos de mest utsatta och fattiga människorna.

Alla aktörer inom utvecklingssamarbete måste acceptera att utveckling sker i komplexa kontexter och att det inte handlar om att ”förenkla” resultatredovisningen, utan att samordna mer och skapa samarbete mellan olika aktörer och inom olika typer av utvecklingsinsatser. Det är viktigt att förändringsprocessen bidrar till en hållbar utveckling.
Skillnaden mellan välgörenhet och ett rättighetsbaserat perspektiv är att i den första betraktas målgruppen som ett objekt (man köper böcker eller vaccinationer åt dem) medan i den andra betraktas målgruppen som förändringsaktörer, och det är de – de mest fattiga och utsatta människorna – som äger utvecklingsprocessen.

Gör inte budgetstöd till välgörenhet.

Luis Larrea
är personal-metodhandläggare på Svalorna Latinamerika och som konsult jobbar han med riskanalys, antikorruption och rättighetsbaserade perspektiv.

Läs också Sidachefens artikel

Tip a Friend heading