Go to main navigation

Debatt

Släpp prestigen och stötta den ryska demokratirörelsen

I dag kan den ordinarie biståndsbudgeten inte användas till demokratistöd i Ryssland. Det är en djupt olycklig effekt av regelverket. Riksdagen borde kunna enas om att återställa nivån i stödet till Ryssland, skriver Martin Uggla, ordförande för Östgruppen.

Utvecklingen på demokratiområdet har i Ryssland varit negativ under många år. När Vladimir Putin återkom till presidentposten 2012 blev den alarmerande. I uppenbart syfte att tysta kritik och passivisera samhället drev Putin raskt igenom kraftiga inskränkningar av mötes- och föreningsfriheten. Också nu under våren 2013 har det förekommit upprepade trakasserier mot det civila samhället, inte minst mot människorättsorganisationer.

 Det tycks råda bred enighet i Sveriges riksdag om behovet av att stötta den ryska demokratirörelsen. Men trots den försämrade utvecklingen i Ryssland har det svenska demokratibiståndet till landet sjunkit på senare år. Efter att i mitten av 2000-talet ha legat på 100 miljoner kronor per år, uppgår det nu till 35 miljoner kronor årligen. Förklaringen är att Rysslandsbiståndet hamnat i kläm i en prestigefylld tvist mellan alliansregeringens partier om hur bistånd bör definieras.

Enligt OECD:s så kallade DAC-kriterier får inte svenskt stöd till Ryssland räknas som bistånd, då landet inte betraktas som fattigt. Eftersom det svenska biståndets beslutade enprocentsmål är kopplat till OECD:s riktlinjer kan alltså den ordinarie biståndsbudgeten inte användas till insatser i Ryssland.

Att svensk biståndspolitik inkluderar bristen på mänskliga rättigheter i sin definition av fattigdom spelar ingen roll i sammanhanget. Inte heller att de stora olje- och gasinkomster som står bakom Rysslands rikedom knappast kommer de demokratiska krafterna till del, utan bara stärker den regim som aktivt motverkar demokrati och kontinuerligt kränker de mänskliga rättigheterna.

Moderaterna accepterar motvilligt ovan nämnda enprocentsmål som ett absolut tak, medan övriga regeringspartier inte kan tänka sig att underskrida detsamma. Följden av denna låsning är att demokratistödet till Ryssland måste skrapas ihop på andra håll i statsbudgeten, och därför blir mycket mindre.

Att värna enprocentsmålet har för många biståndspositiva politiker blivit en viktig symbolfråga, särskilt i ljuset av Moderaternas återkommande förslag om att bakvägen spara in på biståndet genom att använda dess budget till finansiering av exempelvis försvarsrelaterade kostnader och skuldavskrivningar.

I grunden är det likväl märkligt att den officiella svenska biståndspolitikens förverkligande ska kunna hämmas av OECD:s ensidigt ekonomiska kriterier. Om Sveriges regering ser bristande rättigheter som ett uttryck för fattigdom, bör insatser till stöd för mänskliga rättigheter kunna räknas som legitim biståndsverksamhet även i länder som Ryssland. Då kan också regeringen utkrävas direkt ansvar för den förda politiken på ett annat sätt än vad som nu är fallet.

På sikt bör regeringen verka för att OECD utarbetar nya riktlinjer, där demokratibistånd ses som en integrerad del av fattigdomsbekämpningen. Men redan nu borde man kunna enas över partigränserna rörande Ryssland. Det slags stöd som frågan gäller ligger ju tveklöst inom ramen för den rättighetsbaserade biståndspolitik som det råder så bred samsyn kring i riksdagen.

Det är hög tid att regeringspartierna släpper prestigen och kommer överens om en praktisk lösning på ett problem där man egentligen tycker likadant och därmed möjliggör det stöd som den ryska demokratirörelsen så väl behöver.

Martin Uggla

ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter.

Tip a Friend heading