Go to main navigation
Gellert Tamas är journalist, författare och dokumentärfilmare sedan tjugo år.

Gellert Tamas är journalist, författare och dokumentärfilmare.

Foto: Mia Carlsson

Essä

Tomma ord och hyckleri

Motsatsställningen mellan intensiteten i EU:s fördömanden av brott mot ­mänskliga ­rättigheter i Iran och synen på rätten till asyl på den egna hemma­planen är bitvis så stor och iögonfallande att den svårligen kan uppfattas som något annat än tomma ord och hyckleri, skriver Gellert Tamas.

Skottet var nästan omedelbart dödande. Kulan trängde in i bröstet, strax under halsslutet och fortsatte därefter troligtvis in i lungorna. Den 27-åriga kvinnan tittade förvånat på sitt bröst, innan hon föll ihop på marken, med blod pumpande ur sin mun. Läkaren Arash Hejazi, som råkade befinna sig i närheten, försökte förgäves rädda hennes liv. En av de många chockade människorna som blev vittne till den unga kvinnans dödskamp plockade upp sin mobiltelefon och började filma. På bilderna som visar hennes sista sekunder i livet hörs en förtvivlad röst: "Neda stanna hos mig, stanna hos mig!"

På bara några timmar blev den 27-åriga Neda Soltan, via Youtube där den suddiga bildsekvensen snabbt laddades upp, en symbol för de hundratusentals iranier som samlades på landets gator och torg för att visa sin avsky mot den regim som de ansåg hade stulit deras röster genom ett omfattande valfusk i juni månads presidentval.

Ironiskt nog var Neda Soltan inte speciellt politiskt intresserad. Hon verkade ha dragits till demonstrationerna mer utifrån en allmän, ungdomlig dröm om frihet snarare än ett aktivt ideologiskt ställningstagande. "Nästan alla andra ungdomar var där – och hon var en av dem", förklarade hennes mamma Hajar Motlagh för medierna.

Men dödsskjutningen av Neda Soltan visar samtidigt de risker som varje iranier, som vågar ta steget att kritisera regimen, oavsett om det handlar om att blogga eller att delta i en demonstration, löper. Neda Soltan var inte ensam. Enligt den iranska regeringen dödades ett trettiotal personer under demonstrationerna – inofficiella siffror talar om minst dubbelt så många döda. Även de massarresteringar som följde drabbade brett. Efter att i veckor ha förnekat, eller tonat ner omfattningen, erkände till slut regimen att närmare 4 000 personer fängslats, många av dem under mycket brutala former. Enligt en av valets fyra presidentkandidater, Mehdi Karroubi, våldtogs såväl manliga som kvinnliga fångar, ofta systematiskt. Flera av de drabbade har dessutom trätt fram och offentligt vittnat om övergreppen. Andra gripna lär ha torterats till döds, något som officiellt har förnekats även om höga polisledare erkänt att tortyr har förekommit.

Övergreppen har inte bara begåtts i fängelserna. I början av augusti inledde den iranska regimen omfattande rättsprocesser; på de anklagades bänk satt hög som låg, från "vanliga" arbetare som deltagit i protesterna till studentledare, från tidigare vicepresidenter till höga präster. Även journalister, såväl utländska som inhemska, åtalades. Tv-bilderna av nedbrutna fångar, iklädda blågrå fångdräkter, som ångerfullt, den ena efter den andra, erkände sin skuld, fick en enig opposition i Iran att avfärda förhandlingarna som ren och skär teater. Den tidigare reformpresidenten Khatami beskrev rättegångarna som "skådeprocesser" medan en annan av valets presidentkandidater, Hossein Mousavi, öppet anklagade myndigheterna för att ha tvingat fram erkännanden via "medeltida tortyr".

Oroligheterna i Teheran och i andra iranska städer inleddes bara två veckor innan Sverige övertog EU:s ordförandeskap. Därmed blev Sverige tidigt en viktig aktör. Och de Sverigeledda EU-protesterna kom, även om flera kritiker menade att de var alltför ljumma och försiktiga. "Iran måste inse att de inte kan agera så här – om de utmanar enskilda EU-länder, så utmanar de unionen i sin helhet", sa Carl Bildt i samband med rättegångarna, med hänvisning till de européer som åtalats, och tillade att "det skarpa EU-uttalandet ska ses som en varning till Iran", vars politiska situation han sammanfattade som "synnerligen osäkert".

Men samtidigt som EU – via Carl Bildt – dundrade i talarstolen fortsatte de svenska myndigheterna att utvisa asylsökande till Iran. Enbart under de första fyra veckorna av protester utvisades sju asylsökande, varav tre med tvång. Samtidigt som demonstranter, enligt ett stort antal samstämmiga iranska uppgifter, våldtogs och torterades fortsatte Sverige att överlämna asylsökande i den iranska regimens armar.

Det kan synas som en inhuman och skenhelig paradox.

De svenska migrationsmyndigheternas förklaring stavas den individuella asylrätten. Även om ett lands regim bryter mot de mänskliga rättigheterna innebär detta inte per automatik en rätt till asyl; varje person som söker asyl i Sverige måste kunna visa att just han, eller hon, utifrån den svenska utlänningslagens definition, hyser en "välgrundad fruktan för förföljelse" på grund av sin politiska eller religiösa uppfattning – eller exempelvis sexuella läggning.

Problemet, enligt många kritiker, är att den individuella prövningen i praktiken satts ur spel. Sverige har länge tillhört de mest restriktiva länderna i västvärlden när det gäller att bevilja asylsökande flyktingstatus och även om den nya processordning som infördes 2006 verkar ha bidragit till en viss förändring kvarstår bilden. Enligt UNHCR:s officiella statistik beviljades exempelvis endast 9 procent av de sökande från Iran flyktingstatus år 2007, klart lägre än exempelvis Österrike med 78 procent, Kanada med 84 procent eller för den delen Danmark med 40 procent beviljade ansökningar.

Sveriges och flera andra EU-länders restriktiva tolkning av asylrätten innebär flera risker även i fallet med dagens demokratirörelse i Iran. För det första försvårar den med stor sannolikhet reformarbetet. 
 Om den sista utvägen, dörren till asyl i utlandet, stängs minskar troligtvis också benägenheten bland många iranier att ta alltför stora risker i sitt engagemang för demokratiska förändringar. Svårigheten att få asyl riskerar dessutom att undergräva både tilltron till och förtroendet för såväl EU:s medlemsländer som de demokratiska värden som dess ledare så ofta lyfter fram. Slutligen finns ett ytterligare potentiellt problem med dagens restriktiva asylpolitik. 
 Så länge Sverige, och andra EU-stater, fortsätter att sända tillbaka tusentals asylsökande till Iran, så länge ger de också– om än indirekt – en klar signal till dess regim: situationen i ert land är nog trots allt inte så illa, nio av tio asylsökande överdriver när de påstår att de utsatts för fara eller "välgrundad fruktan för förföljelse". Och det lär knappast minska regimens beredvillighet att utsätta sina medborgare för summariska massarresteringar, skådeprocesser, tortyr, sanktionerade våldtäkter – eller dödsskjutningar som i fallet med Neda Soltan.

Gellert Tamas är journalist, författare och dokumentärfilmare sedan tjugo år. Han är mest känd för boken Lasermannen och nu aktuell med De apatiska, om de avvisade flyktingbarnen.
Tip a Friend heading