Go to main navigation

Debatt

”Att vara världsbäst på att ge bistånd innebär ett stort ansvar”

I en lång debattartikel går biståndsminister Gunilla Carlsson i svaromål mot kritiken av årets biståndsbudget. Fattiga och ofria människor är målgruppen för svensk biståndspolitik, skriver hon – även om de är flyktingar som befinner sig i Sverige. Hon argumenterar för att det var ett klokt beslut att lägga ned SADEV, på grund av bristerna inom verksamheten.

 Men framför allt svarar hon på Bodil Ceballos (MP) kritiska debattartikel i OmVärldens nyhetsbrev. Ceballos menar att, i motsats till löften från statsministern, så halveras budgeten på klimatområdet för 2013. Carlsson menar att man måste se på Sveriges totala klimatrelaterade stöd och att det handlar om ”nya och additionella medel” – och då lever regeringen upp till sina mål.

Jag associerar till mina föreställningar om hur Sarajevo måste ha sett ut efter belägringen under 90-talet. Varenda centimeter av husfasaderna är täckta av kulhål, vägarna är dammiga och gropiga, överallt ligger bråte. Miljonstaden Mogadishu har efter 17 år av väpnade konflikter helt raserats. Det har resulterat i den föga smickrande utnämningen ”världens farligaste stad”, där kvinnor, barn och män har svultit, dödats, våldtagits, och flytt i hundra tusentals. När jag besökte Somalia 2011 ansågs säkerhetsläget så illa att jag inte fick lämna flygplatsen. När vi denna septemberdag ett år senare rullar genom huvudstadens förstörda gator är situationen annorlunda. Genom FN-transportens okrossbara ruta hör jag ljudet av spirande utveckling och tillväxt – ljudet av en svag men tilltagande kommers från gatuförsäljares höga röster och det ihärdiga dånet från hammarslag från otaliga husbyggen vi passerar.

Sverige är världsledande på utbetalning av bistånd mätt i bruttonationalinkomst (BNI) per invånare, genom att ge en procent av BNI vilket med råge överskrider FN:s mål om 0,7 procent. Alliansregeringen har sedan 2006 varit den första regering som faktiskt i praktiken också nått upp till detta åtagande. I senaste budgetpropositionen slår regeringen fast att Sverige även fortsatt ska ha en ambitiös utvecklingspolitik och ett generöst bistånd. Biståndet har sedan 2006 ökat med drygt 10 miljarder kronor fram till 2013 då Sverige avsätter 38 miljarder kronor för internationellt utvecklingssamarbete.

 Att vara världsbäst på att ge bistånd innebär ett stort ansvar. Jag håller med Bodil Ceballos (MP) om att biståndsbudgeten därför borde debatteras mer, och att vi ska vara stolta över de insatser vi gör runt om i världen för att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Men det finns ingen anledning att peka på positiv utveckling och luta sig tillbaka när vi samtidigt ser så stora utvecklingsproblem och fattigdom som påverkar såväl hög- som låginkomstländer världen över.

 Som biståndsminister ser jag som min främsta uppgift att svenska skattebetalares pengar ska gör nytta och att resultatet av dem syns tydligare.  
I en annan tid – före det s.k. afrikanska lejonsprånget och före transitionsprocesserna i Nordafrika och Mellanöstern, men också före eurokris och global ekonomisk tillbakagång – antog det internationella samfundet år 2000 FN:s millenniemål.

 Med hjälp av dessa konkreta, mätbara, begränsade mål skulle bland annat fattigdomen, barnadödligheten och mödradödligheten halveras till år 2015. I budgetpropositionen för nästa år väljer alliansregeringen att för tredje året i rad använda reformutrymmet för att spurta mot dessa mål och satsar därför ytterligare en halv miljard på områden som tillgång till mat, energi, vatten och sanitet. Det är områden som ger grundläggande förutsättningar för ekonomisk och social utveckling och samtidigt påverkas av klimatförändringar. Vi kommer att utforma denna satsning så att den riktar sig till de allra mest behövande - kvinnor och barn.

I extremt utsatta samhällen – som exempelvis Somalia – är behovet av hållbar och långsiktig utveckling i alla dess dimensioner särskilt påtagligt. Säkerhetsläget påverkas av tillgång till elektricitet som ger gatubelysning om kvällarna t.ex., och den ekonomiska tillväxten är beroende av att det skapas arbetstillfällen och förutsättningar för handel. Och för att inte landet ska raseras ytterligare vid fler tork- eller översvämningskatastrofer måste landet bygga upp klimat – och miljömässig motståndskraft och säkra sin livsmedelsproduktion och vattentillgång.

 Endast genom breda satsningar där alla dessa aspekter omhändertas kan vi uppfylla millenniemålen. För mig handlar det om att nu – före 2015 – visa att Sverige gör allt för att uppnå dessa så viktiga mål.  Låt mig därför med anledning av Bodil Ceballos missvisande påståenden uppehålla mig vid en av dessa aspekter – det klimat – och miljömässiga:

Insatser för en miljö- och klimatmässigt hållbar utveckling är prioriterade inom Sveriges utvecklings-samarbete. Sveriges klimatbistånd (som håller en internationellt sett mycket hög nivå) bidrar direkt till utvecklingsländernas möjligheter att anpassa sig till klimatförändringarna och att bygga kapacitet för att hantera dessa.
Som ordförandeland i EU 2009 verkade Sverige aktivt för ambitiösa klimatfinansieringsåtaganden i samband med klimatkonferensen i Köpenhamn. Detta resulterade i att EU åtog sig att bidra med en s.k. snabbstartsfinansiering under perioden 2010-2012 på sammanlagt 7,2 miljarder EUR. Syftet med snabbstartsfinansieringen har varit att stödja omedelbara åtgärder mot klimatförändringen i utvecklingsländer genom att bistå i deras ansträngningar för att anpassa sig till oundvikliga klimatförändringar men också för att minska utsläppen.

Sverige åtog sig att bidra med ca 8 miljarder kronor (ca 11 procent av EUs totala åtagande) under motsvarande period. Bodil Ceballos kommer att bli glatt överraskad av att senaste prognosen visade att regeringen kommer att leva upp till detta åtagande med god marginal. Medlen har kanaliserats genom såväl bilaterala, regionala som multilaterala kanaler för att finansiera projekt inom bl.a. jordbruk, energi, vatten, skog och katastrofberedskap.

Som exempel på vad Sverige har gjort för projekt i enskilda länder så kan nämnas stöd till ett riskmanagementprogram i Bangladesh genom vilket 500 000 människor fått bättre tillgång till rent vatten. I Bolivia har Sverige bidragit till ökad livsmedelssäkerhet genom införandet av småskaliga bevattningssystem som ökar motståndskraften mot effekterna av klimatförändringar. När det gäller multilaterala insatser har medlen gått till anpassningsåtgärder inom de fattigaste länderna genom t.ex. Least Developed Country Fund samt Anpassningsfonden där Sverige i båda fallen är den andra största givaren.

 Medlen har också kanaliserats via Världsbankens klimatfonder som finansierar storskaliga projekt i förnybar energi och energieffektisering för att ställa om ländernas energisystem i en mer hållbar riktning. Sverige ger också årliga bidrag till multilaterala utvecklingsbanker som används till investeringar i förnybar energi och energieffektivisering.
Sveriges klimatbistånd kommer under 2013 fortsätta på en internationellt sett mycket ambitiös nivå. Bl.a. kommer ca två miljarder kronor att kanaliseras via bilaterala och regionala kanaler. Utöver det satsar regeringen, och väljer därmed att förlänga den s.k. klimatsatsningen med ytterligare 500 miljoner kronor för insatser som bidrar till långsiktigt anpassningsarbete i de allra fattigaste och värst drabbade länderna, exempelvis fattiga länder i Afrika. Det görs bland annat genom investeringar i fungerande ekosystem, sanitet, uthålligt jordbruk och tillgång till vatten.

I budgetpropositionen för 2013 konstateras att Sverige är på god väg att uppnå sitt nationella mål om minskade utsläpp med 40 procent till 2020 jämfört med 1990. Målet uppnås delvis genom finansiering av energiprojekt i utvecklingsländer genom Kyotoprotokollets Clean Development Mechanism (CDM). Sverige är engagerat i drygt 40 bilaterala projekt som utifrån värdlandets egna prioriteringar bidrar till hållbar utveckling och tekniköverföring. CDM är högt prioriterat av utvecklingsländerna och en av anledningarna till att fortsättningen av Kyotoprotokollet är så viktigt för dessa länder.

 Inom ramen för de internationella klimatförhandlingarna påpekas regelmässigt att klimatfinansiering ska bestå av nya och additionella medel. Om man väljer att tolka begreppet (”new and additional”) som att klimatfinansiering ska vara additionell till biståndet så lever Sverige upp till additionalitetskravet eftersom Sveriges bistånd ligger över 0,7 procent av BNI (som är den internationella målsättningen). Det relevanta torde för oss alla som är engagerade i den internationella klimat- och miljöpolitiken vara Sveriges totala klimatrelaterade stöd, inte vilken anslagspost som används.  Utvecklingsländerna själva är framför allt måna om att höginkomstländernas klimatfinansiering ska ligga över det internationella biståndsmålet om 0,7 procent av BNI.

 Det svenska biståndet må vara stort, men de globala behoven är större. Faktum är att de är större än allt samlat internationellt bistånd är tillsammans. Symptom på det är den stora mängd människor som trots internationella hjälpinsatser på plats i konflikthärdar, naturkatastrofdrabbade områden och ofria samhällen söker sig till vår del av världen i behov av skydd och stöd. Delar av biståndsbudgeten går till att möta dessa människor här och ge dem stöd under deras första tid i Sverige. Det sker helt efter vad Organisationen för ekonomiskt samarbete och utvecklings (OECD) biståndskommitté (DAC) riktlinjer klassificerar som bistånd.

 Det är en avräkning för kostnader för flyktingmottagande från biståndsbudgeten som gjorts sedan början av 90-talet. Sverige är ett öppet land med en generös migrationspolitik och det ger högre kostnader för flyktingmottagande. Nu ser vi hur regimen i Syriens brutala övergrepp mot sin egen befolkning och ett alltmer utdraget inbördeskrig resulterar i ett tilltagande antal flyktingar, varav många söker fristad i Sverige. Svält och konflikt på Afrikas horn skapar också ökade flyktingströmmar, och många hamnar i Sverige. Jag önskar att det inte var så. Jag önskar att människor kunde stanna i sina hem och bygga upp sina länder och samhällen, men så länge de förutsättningarna inte finns är det självklart för regeringen att använda alla tillgängliga resurser för att öppna våra gränser och erbjuda vad vi kan.

 Jag är tydlig med att det är fattiga och ofria människor som ska vara målgruppen för svensk biståndspolitik, och att uppfyllelsen av utvecklingsmålen är överordnat i den svenska biståndspolitiken. Därför har regeringen valt att prioritera den fattigdomsbekämpande verksamhet som svenska organisationer i det civila samhället ägnar sig åt på bekostnad av deras informations- och kommunikationsinsatser. I budgeten uppgår beloppet för informations- och kommunikationsverksamhet för i år till 96,3 miljoner kronor. Det är en ansenlig summa pengar att bedriva informationsverksamhet för, inte minst om man jämför med andra myndigheters informationsbudgetar. Regeringen anser att det torde vara viktigt för svenska CSO:s (Civil Society Organizations) långsiktiga trovärdighet att deras eget påverkansarbete huvudsakligen finansieras med egna insamlade medel.

 I den senaste Eurobarometern kan vi inte bara utläsa att svenskarna till stor del håller med regeringen om gjorda prioriteringar på biståndsområdet, utan har i jämförelse med andra nationaliteter hyggliga kunskaper om biståndet, dess utmaningar och möjligheter.
För att säkerställa ett bistånd av hög kvalitet krävs en väl fungerande utvärderingsverksamhet. Det är genom gedigen kunskap om biståndets resultat och effektivitet som vi kan fatta välgrundade beslut som bidrar till att lyfta människor ur fattigdom och ofrihet. När biståndsutvärderingsmyndigheten SADEV inrättades den 1 januari 2006 var förväntningarna stora på vad myndigheten skulle åstadkomma. Jag kan dock efter sex år konstatera att verksamheten inte har utgjort den resurs som behövs inom biståndet. Detta vittnar såväl nationella som internationella rapporter om. Bland annat har brister i utvärderingarnas kvalitet, effektivitet och i de interna verksamhetsprocesserna uppmärksammats, brister som inte kan åtgärdas inom SADEV:s befintliga struktur.

Från regeringens sida har vi ett ansvar att göra något åt detta. Utvärderingsverksamheten inom biståndet måste vara av högsta kvalitet. Den utvärderingsfunktion vi kommer att ersätta SADEV:s verksamhet med ska kunna möta de höga krav en ambitiös regering och en 38-miljardersbudget ställer på politikområdet. 
Insatser som gör skillnad i fattiga och ofria människors liv börjar med kunskapen om vad som är effektivt bistånd.

Gunilla Carlsson
Biståndsminister

Tip a Friend heading