Go to main navigation

DEBATT

Bistånd ska inte betala uppbyggnaden av Gaza

Regeringen måste visa att den menar allvar med sitt erkännande av staten Palestina. Nu gäller det för Sverige och det internationella samfundet att se till att Israel lever upp till sina skyldigheter som ockupationsmakt – i stället för att själva betala notan för det sönderbombade Gaza, skriver journalisten Mikael Löfgren.

”Konflikten mellan Israel och Palestina kan endast lösas genom en tvåstatslösning, framförhandlad i enlighet med folkrättens principer. Den måste garantera såväl palestiniernas som israelernas legitima krav på nationellt självbestämmande och säkerhet. En tvåstatslösning förutsätter ömsesidigt erkännande och vilja till fredlig samexistens. Därför kommer Sverige att erkänna staten Palestina.”

Så löd en passus i Stefan Löfvens regeringsförklaring. Uttalandet väckte uppmärksamhet både i och utanför Sverige. Den palestinska myndigheten jublade. Den israeliske utrikesministern kallade den svenske ambassadören till Jerusalem för att ta emot en protest. Företrädare för den amerikanska regeringen menade att ett erkännande vore ”förhastat”. Den politiska oppositionen – i synnerhet FP, KD och SD – beskrev uttalandet som överraskande och ensidigt.

Ingen borde dock bli överraskad av beskedet i regeringsförklaringen. I februari 2012 publicerade ledarna för S, MP och V en debattartikel under rubriken ”Sverige bör erkänna en palestinsk stat”, där det bland annat hette: ”Demokratin, folkrätten och de mänskliga rättigheterna ska utgöra vår utrikespolitik.” (SvD 15/2 2012)

I linje med dessa principer svarade den nya svenska utrikesministern Margot Wallström på kritiken mot att erkänna Palestina:

”vi går före i EU-kretsen, /.../ detta är ett steg i rätt riktning mot en tvåstatslösning. När det nu sägs att det är för tidigt skulle jag säga att risken är att det är för sent. Det är viktigt att vi tar ett initiativ som förhoppningsvis kan inspirera andra länder”. (DN 5/10 2014)

Hon tillade: ”det är inte USA som bestämmer Sveriges utrikespolitik”.

Frågan är hur man ska tolka den nya regeringens uttalanden. Är det till intet förpliktigande retorik? Eller bevittnar vi hösten 2014 en omläggning av Sveriges Mellanösternpolitik i en mer aktiv och självständig riktning, en politik som ånyo bygger på demokrati, folkrätt och mänskliga rättigheter snarare än realpolitisk följsamhet och diplomatisk lyhördhet?

När staten Israel utropades väcktes förhoppningar på en fristad för det förföljda judiska folket och på en demokratisk socialism som många runt om i världen kände sig befryndade med. I entusiasmen över nationsbildningen bortsåg man – bokstavligen – från konsekvenserna för den arabiska befolkning som fördrevs eller tog till flykten.

Under 1970- och 80-talen spelade politiker som Olof Palme och Evert Svensson en viktig roll i att uppmärksamma palestiniernas situation och bidrog till att det internationella samfundet började lyssna till också deras röst. Detta skedde i en gryende medvetenhet om den koloniala maktordning som styr världen. I sin politiska gärning knöt Palme an till de antikoloniala rörelser som strävade efter en annan världsordning. På hemmaplan artikulerades denna antikoloniala hållning av solidaritetsorganisationer som Palestinagrupperna.

Detta folkliga engagemang i Mellanöstern har inte upphört, tvärtom. En lång rad svenska folkrörelser liksom ekumeniska följeslagare, frilansjournalister och aktivister är på olika sätt verksamma på de ockuperade palestinska områdena.    

På ett politiskt plan har handlingsfriheten snarare beskurits. Klyftan mellan folkrörelse-engagemang och utrikespolitik har vidgats. Utrikes-, handels- och biståndspolitik är inskriven i olika mellanstatliga överenskommelser och system, av vilka EU bara är ett. Den israeliska regeringen var inte sen att utnyttja det momentum som uppstod genom kriget mot terrorismen.

Knappt två veckor efter regeringsförklaringen reste Margot Wallström till Kairo och den internationella givarkonferensen för Gazas återuppbyggnad. Lite skamset påpekade den amerikanske utrikesministern att han förstod de tecken på ”givartrötthet” han skönjde hos sina kolleger från det internationella samfundet. För tredje gången på mindre än sex år hade de församlats för att med astronomiska summor bekosta – ja, vad då?

Jo, vad Israel bombat sönder och samman under det 50 dagar långa kriget i somras. Bostadshus, skolor, infrastruktur – som i hög grad bekostats av europeiska biståndsmedel, det vill säga skattebetalare i Europa – lades i grus med hjälp av vapen som i hög grad bekostats av amerikanska biståndsmedel, det vill säga skattebetalare i USA. Enligt internationell rätt åligger det ockupationsmakten att sörja för den ockuperade befolkningens väl och ve. När det internationella samfundet från Israel övertar det ansvar som rätteligen åvilar ockupationsmakten förvandlas dess bistånd till ockupationssponsring.

Just här kommer ett avgörande test på den svenska och europeiska utrikespolitiken framöver: kommer erkännandet av staten Palestina och retoriken om tvåstatslösning att åtföljas av politiska krav som utgår från ”demokratin, folkrätten och de mänskliga rättigheterna”?

 

Mikael Löfgren, journalist och Ship to Gaza aktivist.

Tip a Friend heading