Go to main navigation
Porträttbild Fredrik Segerfeldt.

Fredrik Segerfeldt

Foto: Ernst Henry Photography.

REPLIK

"Bistånd stimulerar korruption och privilegiejakt"

Biståndet fortsätter att flöda för att det finns tusentals svenskar som har sin försörjning inom biståndet, och det ligger därmed i deras intresse. Det hävdar Fredrik Segerfeldt i en replik på Staffan Landins inlägg "Frågan om biståndet fungerar eller inte är absurd".

Tänk om Sverige hade en utbildningspolitik utan att vi kunde fastslå att de miljarder staten spenderar leder till att barnen i snitt faktiskt lär sig något, om vi hade en sjukvårdspolitik där det inte gick att avgöra om alla landstingsmiljarder faktiskt leder till att befolkningen som helhet blir mindre sjuk än annars eller om vi hade en energipolitik utan att vi vet om hushåll och företag får tillgång till mer el än om vi inte hade någon sådan politik.

Ja, det skulle bli ett ramaskri utan dess like. Skolpolitikens PISA-debatt, som ju handlar om att barnen fortfarande lär sig men mindre än i andra länder, skulle te sig som en västanfläkt i jämförelse.

I biståndspolitiken gäller dock andra spelregler. Där anses frågor om huruvida målen uppfylls vara absurda (som Staffan Landin påstod i OmVärlden häromveckan). Det är den inställningen som gör att pengarullningen kan hålla på, i decennium efter decennium.

De flesta forskare är överens om att den viktigaste faktorn för att ett land ska utvecklas är dess institutioner, det vill säga dess lagar och regler. De är också ense om att bistånd tenderar att försämra dessa institutioner och därmed undergräva förutsättningarna för utveckling och fattigdomsbekämpning.

Bistånd stimulerar korruption och privilegiejakt, skapar incitament för statskupper, gör det lönsamt för politiska ledare att bedriva en dålig politik och klipper av den demokratiska dialogen mellan regeringen och befolkningen. När UNDP 2001 återigen klassade Sierra Leone som ett av världens sämsta länder när det gäller mänsklig utveckling bjöd regeringen till fest på ett av Freetowns få lyxhotell. Nu skulle dollarna från Väst fortsätta att flöda.

Som nobelpristagaren Elinor Ostrom uttryckte det i en undangömd Sida-rapport: ”Bistånd syftar till att minska fattigdom, som beror på olösta eller dåligt lösta collective action-problem. Om biståndet inte lyckas angripa de underliggande incitamenten bakom dessa collective action-problem kommer det att vara ineffektivt eller, värre, kontraproduktivt.”

Målet för den svenska utvecklingspolitiken är som bekant att ”bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor”. Risken är alltså att vår politik i stället bidrar till att undergräva dessa förutsättningar.

En av anledningarna till att biståndet fortsätter att flöda – att verkligheten är så svår att ta till sig – är att de starkaste rösterna i den svenska debatten är de inhemska intressenterna, det vill säga de runt 10 000* personer som har biståndet som sin försörjning. De som politiken riktar sig till – det vill säga fattiga människor i andra länder – har ingen röst, vare sig i svenska val eller i svensk debatt.

Det finns de som hävdar att vi borde kunna lära oss av erfarenheterna och forskningen och utveckla biståndspolitiken utifrån det som fungerar och inte. Men det förutsätter att polititiken utformas rationellt och baseras på kunskaper. Så är dock inte fallet. I stället bestäms den på de politiska partiernas stämmor, där ombuden har vaga uppfattningar om utvecklingshindren i Haiti, Demokratiska Republiken Kongo och Nepal. I stället är det ideologiska käpphästar samt intressen som styr, där Liberaler vill ge stöd till demokrati och mänskliga rättigheter, Socialdemokrater till fackliga organisationer och Moderater till näringslivet.

Dessutom domineras utvecklings- och biståndsdebatten av Sida samt penningstinna civilsamhällesorganisationer med egna agendor, inte sällan med religiösa eller ideologiska förtecken. Vilken av dessa skulle vara intresserad av att driva frågan om att just de själva ska få mindre pengar?

Biståndspolitiken utformas därför inte efter behoven i fattiga länder, utan som en spegelbild av det svenska samhället, dessutom på ett trendkänsligt sätt. Till skillnad från för 40 år sedan är det numera genus och miljö som är i fokus, trots att problemen i Kongo och Haiti är ungefär desamma nu som då. 

Det är dags för en kriskommission för biståndet.


 

* Detta är en omdebatterad siffra. Enligt en kartläggning gjord av Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) sysselsätter den svenska biståndssektorn 3 783 helårsarbeten. 

Tip a Friend heading